Tro det eller ej, men vi hinner med ytterligare ett oväder innan vi når Afrikas sydkust. Jag förstår verkligen varför vi mött så få båtar på överfarten från Australien. Förutom oss dårar har bara två fraktskepp synts på radarn, som anropat oss och med undran i rösten frågat vad vi gör här ute så här års. Normalt funtade seglare väljer A) den norra vägen över Indiska Oceanen, med stopp på fina öar som Maldiverna, Seychellerna, Mauritius och Reunion och B) de gör det framförallt inte under cyklonsäsongen; oktober-mars.
I natt förvandlas båten dock till den rullande Bajamajan igen, attackerad av nån full dåre som står och skakar och slår på den med knytnävarna. Hela kroppen gör ont, dels av att ständigt spänna sig och krampaktigt hålla i sig, dels av smällarna man får när man tumlar runt som en vante inuti båten.
Jeeez, vad jag är trött på det här! Jag vill ha en SPA-behandling. Nu. Jag kommer aldrig bli någon saltdränkt tuffing. Fan också! Ge mig tre dubbla whisky och en Vicodyne och väck mig när vi är framme i Sydafrika.
Men jag härdar ut förstås. Till slut orkar jag inte ens bli rädd längre när båten tappar kontakten med vattnet och glidsurfar så där obehagligt snett nedför en jättevåg. Jag räknar 1-2-3-4-5-6-7, där kom den sjunde vågen, whoooah! Klamrar mig fast och fortsätter sedan med det jag höll på med. Som att räkna statistik till exempel. Senaste dygnet spräckte vi vårt rekord från dygnet med Funso och gjorde 256 sjömil på 24 timmar. Slå det den som kan. "Men på Assa Abloy gjorde vi 300…," - Ja ja, men på en VANLIG båt!?
Vaknar upp på morgonen till et hav som känns annorlunda, konstigt. Det är färgen. Den har ändrats från djupblå till hemmatråkigt graftigrå. Tydligen är det Atlantvattnet som blandas in ju närmare vi kommer Godahoppsudden och mötet mellan de två haven. Atlanten har mer djurliv; plankton och andra organismer. Indiska Oceanen däremot, som har färre organismer och därmed mindre att bryta ljusstrålarna emot, gör vattnet blåare eftersom blått är den färg som har lättast att transporteras med ljuset. Det är fulare, men rikare på liv, vilket ju borde vara hoppfullt för vår fiskelycka. Tyvärr har vi nu inga beten kvar och knappt någon lina. Vi får nöja oss med att hoppas få en glimt av de stora fiskarna istället. Vid ettiden i natt beräknar vi runda först Cape Agulhas, Afrikas riktiga men mindre kända sydspets, och sedan vid nio på morgonen - The cape of Good Hope, där det är extremt gott om knölval, säl, haj och delfiner. Men ingen mer närkontakt m
ed någon stor val nu bara, snälla kung Neptun!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar