Meltdown på Sydatlanten

Det första som händer på Sydatlanten är att jag blir sjuk. Riktigt super-feber-frosse-sjuk. Tur att vi hämtat upp en ny besättningsmedlem i Kapstaden, som nu hastigt och utan föregående träning får hoppa in på mitt skift. Eftersom vädret plötsligt bestämt sig för att leka parkpicknick i en schamporeklam går det bra och första natten förlöper utan dramatik. Förutom i mina feberdrömmar då. De är desto mer dramatiska.
Man märker att man är sjuk när
1. man drömmer att man är en pizza som av misstag sätts in i ugnen och gräddas för andra gången.
2. inte vaknar ens när en vinsch på däck rakt ovanför ens hytt fastnar och någon står och slår på den med en (gummi)hammare.
3. man försöker läsa en engelsk skvallertidning och får för sig att alla stjärnorna tycks vara med i samma TV-serie, ser likadana ut och har ihop det med varandra korsvis.
Nu har jag vaknat på riktigt och upptäckt att 1 är delvis sant, åtminstone att döma av min kroppslukt, och 3 är helt korrekt uppfattat.
Sedan får en besättningsmedlem för sig att vi ska ha ett "group hug moment" bara för att det är Alla Hjärtans Dag och hon har lust att baka cup cakes. Det är jag helt med på, speciellt som jag inte ätit på ett dygn. Jag känner att jag börjar komma tillbaka till livet, som på en båt till stor del handlar om just mat. Tur att den nya besättningsmedlemmen tagit med sig en iPhone-app som ska fixa magrutor åt oss på tre veckor, helt utan ansträngning. Skulle det bli i överkant har vi alltid appen med 1 000 kak-recept.