söndag, februari 19, 2012

Så långt borta från politiken, och ändå...

Så långt borta från politiken man kan komma, på en bar i en marina i Kapstaden, träffar jag två unga svenskar och samtalet kommer, som så ofta i mitt fall, in på politik. Den unga kvinnan är från Göteborg, smart och väl påläst.
- Jag sympatiserar med den socialdemokratiska människosynen och kunskapssynen, men med en partiledare som Löfvén får ni aldrig min eller mina kompisars röst. Politik är så mycket mer än ideologi och program; det handlar om känslan också. Reinfeldt ser inte mycket bättre ut, men han har åtminstone en litet mer modern framtoning, snygg fru och så.
- Va? Menar du att det skulle hänga på sånt? säger jag skeptiskt.
- Ja, helt ärligt, svarar denna unga storstadstjej med massor av allmänbildning och universitetspoäng. Hade ni valt någon av de där yngre, hon Veronica… eller han Damberg (hon uttalar det daam-berg), då hade det funkat, men nu… sorry alltså!
Killen bredvid henne sitter tyst, men när vi ska förklara de svenska partierna för resten av sällskapet, som är engelskspråkiga, rättar han mig när jag säger att Alliansen är "the conservatives" och vänsterblocket är "the radicals".
- Nej, nu sade du fel. Det är väl socialdemokraterna som är de konservativa, som vill ha tillbaka det gamla, som det var förr och så?
Så kort är en 20-årings minne. Han fick rösta för första gången 2010, och då röstade han på de han uppfattade som de radikala.
Ja herregud, tänker jag, man får de omdömen man förtjänar. Och blir bara tyst. Det är liksom ingen idé att argumentera emot en världsbild.
Hur i hela fridens namn ska socialdemokratin framstå som radikal i unga människors ögon igen?

4 kommentarer:

usama sa...

Tja, där fick du nog svaret på en del frågor du ställt. Tänker man vidare på vad dessa smarta, bildade väljare vet och tycker så kunde alltså S haft snudd på egen majoritet 2010 om väljarna vetat vad de röstade på! :-)

Anonym sa...

Smarta är nog en riktig överdrift, framför allt bildade, sorry men dagens ungdomar må ha betyg i både det ena och det andra men kan förbaskat litet om det mesta. Det kan vi tacka en kunskapsmässigt urvattnad skola. Mycket är rätt tänkt pedagogiskt men innehållet...

Anonym sa...

Jag tror de har alldeles rätt. Socialdemokraterna, tillsammans med vänstern, uppfattas som det konservativa i dag. Inget ska förändras, allt ska förbli som det varit.
Förändringsviljan hittar de flesta hos Moderaterna och Miljöpartiet. Må vara att de vill förändra olika saker, men förändra vill de.
Socialdemokraternas problem är att de är för rädda för att förändra, för de verkar ha tappat självförtroendet och tror att varje förändring de föreslår kommer att bli fel. Det är ganska länge sedan någon minns att S ville ändra något - förutom att ändra tillbaka då.
Först då partiet vågar igen kan de nå framgång. Om det då är försent återstår att se.
/Sören

Calle Fridén sa...

Hon var nog inte vare sig smart eller påläst. Men är man från Göteborg så är man.
Det är en oerhört förenklad frågeställning, nästintill banal. Tittar vi i ett bredare perspektiv har ståndpunkterna förskjutits på riksnivå, men kommer vi bara ner på moderaterna på landstingsnivå är det lätt att se att man åker snålskjuts på en moderat makeover på riksnivå. För att inte tala om på kommunal nivå.
I min föreställningsvärld kommer inte Reinfeldt och Borg att komma längre med sin förändring av sitt parti. Redan nu ser vi arga ledande moderater som tycker att "det räcker". För att inte tala om att det nu, helt plötsligt, börjar ploppa upp borgerliga ledarstick om "den trötta alliansen".
Socialdemokratin har aldrig stått för en radikalisering av politiken; det är en reformistisk pragmatisk intresseburen rörelse. Fortfarande. Och det är därför det blir orimligt att tala om socialdemokratin som "konservativ".
I synnerhet med en ny partiledare, som så sent som idag gett ett lyft år partiet med ett helt KD och lite till.