Stora vågor som byggts upp i någon storm långt borta i kombination med obefintlig vind får båten att stampa olyckligt och vi rör oss långsamt och ryckigt framåt. Det är hemskt enerverande, som att en häst i ojämn terräng i oharmonisk balans med ryttaren. Båtdatorn anger nu 12 mars som ankomstdatum till Kap Verde och resten av besättningen vill att vi ska stanna till vid S:t Helena och proviantera färskvaror istället för att försöka sträcksegla till Kap Verde och ett flyg jag ändå kommer att missa.
Jaha, då var det avgjort då. Force Majeur. Får maila Tingsrätten och be att få vittna senare. Det finns ett reservdatum den 22 mars, och då är jag i alla fall definitivt antingen på Kap Verde eller t o m Gran Canaria.
Det skulle i så fall innebära att vi är på S:t Helena redan i övermorgon. Konstig känsla, när man ställt in sig på att segla nonstop i en månad. Indiska Oceanen-passagen var på något sätt vanebildande. Hur hemsk den än var vädermässigt, så bildade den en norm för hur livet ska te sig på en båt. Man gör saker väldigt långsamt och omständligt. Tänk er en hemmafru med för litet stimulans veckar örngottsbanden, så förstår ni. Jag har till och med funnit mig själv stå och dekorera kakor i en halvtimme på den här resan. Förr skulle jag aldrig ens bakat kakorna. Förspilld kvinnokraft, som min mamma brukar säga. Men även männen ombord knåpar med vad de har för händer i en stilla lunk. Baka bröd, rensa ett avlopp, vika tvätt eller sortera bilder på datorn, det spelar inget roll vilket.
Kanske var det detta Robert M Pirzig menade? Ni vet han med kultboken alla låtsades att de läst medan de i själva verket gett upp efter sidan 38 för att de inte fattade vad han svamlade om? I "Zen och konsten att sköta en motorcykel" åker författaren på en lång resa över USA på en motorcykel som ständigt går sönder. När han står där och mekar mitt ute i en brännande öken talar han sig varm för lyckan i att meditativt ha något för händer och att inte sikta mot det färdiga resultatet eftersom man då missar lyckan i ögonblicket. Jag minns att jag tänkte att jag aldrig i helvete skulle hålla med honom om att det fanns ett värde i att diska.
Nu är jag inte lika säker. Igår vaknade jag av att jag kände mig glad men litet stressad av att jag hade så mycket att göra. Jag hade fått fem mail att svara på, det var min träningsdag och jag hade dessutom ansvaret för lunchen. I ljuset av mitt gamla liv som ensamstående trebarnsmamma och kommunalråd var det skrattretande litet. Då var tvätt, disk och matlagning någonting man klarade av mellan jobb och kvällsmöten. Nu kan en disk ta upp till en timme. Min teori om vardagsuppgifternas transformation till meditation bevisas av de spår jag fann av ett intrikat flätmönster i uppläggningen av tallrikar, glas och bestick när en av besättningsmedlemmarna diskat häromdagen. En annan medseglare hävdade bestämt att vaniljsås krävde varsam handkokning och timslång omrörning för att smaka riktigt gott.
Och nu måste vi ställa in oss på en dag i land på S:t Helena. Gud vad stressigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar