Febriga tankar, semlor och annat

När febern har varat i sex dagar, vinden är så svag att båten knappt rör sig och ankomstdatumet på navigationsdatorn hela tiden flyttas fram, då sätter nojjan in. 39 grader inne i skallen och nästan 30 utanför har den effekten på mig.
Tänk om vi inte kommer fram till Kap Verde i tid för flyget till Sverige och arenarättegången? Och tänk om jag är döende, här mitt ute på Sydatlanten? Stränga formuleringar i brevet från Tingsrätten om dryga böter om jag inte inställer mig och vittnar, blandas med insikten om att närmaste civilisation är Namibia, c:a 500 nautiska mil bort. Det är fem dagars segling, i alla fall i den här (obefintliga) vinden. Drar mig till minnes den gången då barnens pappa fick rosfeber, med potentiell dödlig utgång om han inte snabbt kom under sjukhusvård med starkt penicillindropp. Det började som en halsfluss med feber som vägrade gå ned och syntes som en rodnad och svullnad som bredde ut sig från näsan och ut över kinderna. När jag ser mig i spegeln är jag säker: - Jag är ju röd som en kräfta på näsan och kinderna!
- Ehm, säger en besättningsman, det där ser mer ut som vanlig solsveda. - Det kan ju bero på att du legat och sovit i hängmattan på däck hela dagen, påpekar en annan torrt.
Idag är jag litet mindre döende, kanske beroende på att vi ska få semlor till frukost. Äkta, bakade på svenskt vetemjöl, mandelmassa och kardemumma, medhavt från en nypåmönstrad svensk besättningsmedlem. Och rädslan att få betala rättegångskostnaderna för ett av landets större korruptionsmål lägger sig när jag läser om mina mail med något mindre febriga ögon. Skulle stiltjen hålla i sig, finns det en reservdag att inställa sig på ett par veckor senare. Puh!
Och eftersom det är föga lönt att försöka få en båt att segla snabbare än vinden, går jag helt enkelt tillbaka till min hängmatta med min bok och min semla.