Jagar Jobbjägaren jobb eller arbetslösa?

På torsdag startar kanal 5 sin nya serie Jobbjägaren. I god Lyxfällan-stil ska en jobbcoach som är f d anställd i försvaret hjälpa långtidsarbetslösa till jobb genom att "ge dem en spark i baken".

"Jag har jättesvårt för dem som säger att det inte går. Det handlar om inställning, det handlar om attityd" säger hon i reklamtrailern.

Gaaaah! Att göra underhållningsprogram av ett så komplext problem som långtidsarbetslöshet är verkligen farligt. Visst finns det mycket som går att lösa med mental träning och handfast rådgivning, inte snack om saken. Men risken finns - minst sagt - att alla de som aldrig varit arbetslösa mer än korta perioder invaggas i totalt felaktiga tolkningar av ett sånt här program. Varför ska de delta i ett solidariskt skattesystem när folk går hemma och simulerar och snyltar på den kaka de själva är med och betalar till? När det skulle räcka med en spark i baken? Ja, hon säger faktiskt så i programmet, jobbcachen.

Nu har jag inte sett programmet än, och det kan hända att man problematiserar mer än så. Kommer jobbcoachen kunna sparka fram jobb ur baken på samtliga deltagare? Eller kommer hon i en korrekt procentuell andle av fallen komma fram till att deras arbetslöshet beror på brist på jobb eller utbildning? Kommer de få hjälp med ett kunskapslyft då det är huvudproblemet? Eller bearbetning av krigstrauman? Av det hittills tillgängliga reklammaterialet på kanal 5:s hemsida finns ingenting som antyder att det är så. Och risken är välinte heller helt försumbar att det när nästa ensamma trebarnsmorsa dyker upp och söker jobb i den där affären, men utan medföljande TV-kameror, inte blir nån anställning. Och att den arbetslösa då tänker att det är fel på henne själv.

Snälla alla förståndiga och självständigt analyserande vänner, glöm aldrig att det finns mäktiga intressen som vill få oss ur föreställningen att vi har någonting med varandra att göra. Som vill få oss att känna att det är bättre om var och en sköter sig och sitt och den som inte lyckas får skylla sig själv, vi stod ju i samma startblock vid födseln. Få oss att inte känna så mycket obehag över att kliva över uteliggare på gatan; de har helt enkelt inte ansträngt sig tillräckligt. Fundera sedan över VARFÖR de vill ändra våra attityder i den riktningen: Follow the money!

Rekommenderad läsning i sammanhanget: Världens Viktigaste Blogg, vars upphovsman startade Facebookgruppen ovan, Fasan, Ljuramannens blogg, De Tystas Röst. Bojkotta kanal 5:s program Jobbjägaren på Facebook

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, arbetslösa, långtidsarbetslösa, Jobbjägaren, kanal 5, människosyn, politik, jobbpolitik och annat Intressant

The Walrus and the Eggman

I am he as you are he as you are me and we are all together.


Postat från min iPhone

Den vilda jakten på en förskoleplats

I lunchrummet. Trött småbarnsmamma som nyligen kommit tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten sitter och pratar med kollegorna. Barnet är hemma med pappa, men nu behövs snart en förskoleplats. De har redan väntat tio månader på en plats, trots att platsgaranti enligt lagen ska gälla efter max fyra månader:

- Hör här vad de skriver på kommunen: "Vi har tyvärr ont om platser på våren. Om ni kan vänta till i höst då många barn börjar skolan blir det lättare". Hallå?! Kunde ingen ha upplyst oss om att det fanns en rätt och en fel årstid att göra barn på, så hade vi kunnat planera bröllop, smekmånad och hela viddevippen efter det?
- HA! Du ska vara glad att de hör av sig alls. Min kommun säger bara att man får ringa eller gå in på hemsidan själv och kolla sin plats i kön. Det är ju som ett jävla lotteri: "Kan du komma och jobba snart? Vet inte, det beror på om jag vinner en dagisplats".
- Men vi då, vi fick ringa runt till alla jävla privatdagis själva och höra om det möjligen var nån unge som höll på att sluta eller nåt. De privata betalas av kommunen, men de ingår inte i kommunens kö!
- Jag vet, det är helt sjukt! Det går nåt rykte i lekparken om att nån unge ska flytta och plötsligt rusar alla morsor som desperata japaner på en bensinstation till det där dagiset och ringer på. Jag har snackat in mig på ett infomöte på ett ur-och-skur-dagis i nästa vecka. Det är visserligen 100 barn i kö före oss, men jag tänkte att man kunde lägga in en charmoffensiv.
- Synd att man inte har en man som är hantverkare, jag hörde om en unge som fick plats för att farsan erbjöda sig renovera dagisköket.
- Shit, jag kan ju bokföring, man kanske skulle...?

Sur, äldre kvinna som lyssnat på samtalet:
- Ja, vilket bra system! Den som kan snacka och har resurser får plats. Vad ska morsan från Somalia göra då?
- ..... vårdnadsbidrag?
- Nej, jag vet, det är egentligen helsnett. Nu kanske det ordnar sig ändå, de snackar om att ställa nån barack på en återvändsgata. 40 barn i en normalstor trea utan utemiljö, men vi skulle iallafall kunna gå till jobbet.
- Ha ha, nästan ur och skur då!
- Jaa, eller så får jag ta med honom till jobbet.
- Ja, sommarjobb för unga, liksom! Han kan dregla på kuverten så vi slipper slicka.

Sura, äldre kvinnan:
- Varför inte ställa honom på trappen till barn- och utbildningsnämndens ordförande, ringa på och säga: Hej, jag tänkte utnyttja min platsgaranti. Du är för arbetslinjen och jag vill inte leva i utanförskap. Varsågod, ta hand om mitt barn!

Alliansfritt Sverige skriver om platser som inte är så kul att få, Hollys mamma skriver om sin längtan efter jobbet och en dagisplats, Andie tipsar om att låta maken skäta snacket (!), SvD om granskningen av privata förskolor Läs även andra bloggares åsikter om förskola, politik, dagisplats, arbetslinjen, utanförskap, förskolegaranti, privat förskola. Läs också NetRoots och annat Intressant

Förändra samhället, bara inte partistyrelsen!

Flera partidistrikt kräver nu att fler än bara ordförande och partisekreterare bytts ut i partitoppen, rapporterar SvD. Bara det inte blir deras egna representanter, bör man nog tillägga.

Håkan Juholt var en av de första att ställa sin plats till förfogande efter valförlusten. Därefter krävde han att resten av partistyrelsen skulle göra detsamma. Som partiledarkandidaten som var "den enda man kunde enas kring" behöver han nu samla ett betryggande stöd om han vill genomföra de stora förändringar i organisationen, attityderna och politiken som behövs för att förändra bilden av socialdemokraterna.

Det bekymrar mig, för det skulle verkligen behövas större förändringar i partitoppen. Om en företagsstyrelse fått så dåligt resultat hade det inte varit nån diskussion, hela styrelsen hade fått gå direkt. Och det hade varit fullständigt otänkbart att styrelsen hade fått sitta kvar under upprepade bokslut med röda siffror.

Nu har ju valberedningen förvisso uppdraget att undersöka behovet av större förändringar än så. Men hur går de tillväga, dessa 11 ledamöter (ersättarna räknar jag inte, de har överhuvudtaget inte involverats i arbetet) som valdes på ett så kallat Förtroenderåd i december förra året?

Enligt den enkät bloggaren Gunilla Källenius gjort är det sätt varpå valberedningen undersöker förtroendet för ledamöterna i partistyrelsen närmast parodiskt: Valberedningen går helt enkelt tillbaka till distriktsstyrelsen och frågar om den fortfarande har förtroende för sin egen ledamot, som i majoriteten avfallen dessutom sitter som ordförande i nämnda styrelse.
Schysst sociogram man skulle kunna rita av den härvan! De 26 distriktsstyrelserna (DS) föreslår namn till förtroenderådsledamöter, som får rösta på ett färdigt förslag till valberedning, som tagits fram av i nära samråd med samma DS. Denna valberedning tar sedan fram förslag på namn till PS/VU i nära samråd med... just det, DS!

Den enda slutsats jag kan dra av detta är att man har byggt en ledningsstruktur som inte möjligggör oberoende kvalitetsgranskning. Det finns nog de som skulle velat fatta andra beslut, både gällande utnämningar och gällande politiken, men de sitter i så nära beroenderelationer med varandra att det utvecklats till en maratondans.

För det kan väl inte vara så illa att det inte finns personer med integritet och kompetens nog att hämta ur den 107 000-hövdade medlemsskaran för en förnyelse? Och nu menar jag förnyelse byggd på en seriös och grundlig omvärldsanalys och visonära och samlade politiska lösningar på nutidens och morgondagens utmaningar och möjligheter, i motsats till den slags förnyelse som jag tror Juholt menade när sa sig vara trött på ordet; förnyelse som ett desperat ord utan innehåll.

Av de bittra falangstriderna att döma tycks det finnas många som brinner för frågor som de benämner "vänster" eller "höger". Men detta brinnande engagemanget får inte trovärdighet förrän den dag de är beredda att avstå från sina uppdrag för sin övertygelses skull.

I första meningen i komgresshandlingarna jag fick hem med posten igår står det:

"Socialdemokraterna söker inte makten för maktens egen skull. Vi söker makten för att vi vill förändra samhället."

Nu är det upp till bevis som gäller.

Ett hopp i sammanhanget är att Håkan Juholt inte är känd för att delta i några kotterier och att han i motsats till de s k "höger-/vänsterfalangerna" står närmast medlemmarna.

Erik Laakso föreslår nya namn till partistyrelsen, däribland undertecknad. Men det lär inte hända, och själv ska jag ta ett uppehåll om ett drygt år, enligt min egen devis "var tredje mandatperiod ska man försörja sig utan politikens hjälp".

Andra som bloggat om valberedningen är Olssons tankar, Peter Moilanen, Ulf Bjereld , NetRoots, Sydöstran 1, 2, 3, Ab 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, Expr 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, BLT 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, GP 1, 2, 3, 4, SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, SR 1, 2, SMP Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, partiledare, Hpkan Juholt, partistyrelsen, förnyelse, extrakongressoch annat intressant. Anybody´s place , Jämlikhetsanden Tack Martin Moberg för länkarna!

Vi kan inte vänta!

Gladast vinner? Ja, det ligger nåt i det!

Nu är det klart, det blir J&J som blir valberedningens förslag.
Men jag tänker inte göra som många andra och gå ut och tycka saker om vare sig Juholt eller Jämtin.

Varför?

För jag har inte nåt personligt mandat. Som jag sagt hela tiden så har jag ingen åsikt om någon kandidat alls förrän jag pratat med dem som valt mig som kongressombud.

Personligen känner jag Juholt, liksom alla de andra kandidaterna som varit med till finalen, och de är alla fullt dugliga och kompetenta ledare. Men nu är det min uppgift att träffa så många medlemmar och väljare (nuvarande och potentiella!) som möjligt under de två veckor som återstår till kongressen och höra vad DE tycker. Jag börjar imorgon på fiket utanför stadshuset i Solna C kl 9. Alla som vill snacka är välkomna dit! Jag sitter där hela dagen, till kl 17.

En sak som jag dock vet att jag kommer att driva nu, är kravet från Kriskommissionens ordförande Ardalan Shekarabi om en extrakongress i höst där vi väljer POLITIKEN. Att bli vald som partiledare på mandatet "detta var det enda namn vi kunde enas kring" duger inte. Den nya partiledningen måste få ett starkare mandat. Att vänta till den ordinarie kongressen 2013, ett år före valet, med att förankra en politik duger definitivt inte. Sist, men INTE minst; rörelsen måste få uppleva litet riktig medlemsdemokrati. Vi kan inte vänta:-)!

Peter Andersson bloggar, liksom Storstad , Martin Moberg ,
Ab1 , Ab2 , Ab 3 , Expressen1 , Expressen2 , Expressen3 , DN1 , DN2 , DN3 , DN4 , SvD1 , SvD2 , SvD3 , SR1 , SR2 , SR Sthlm , SVT1 , SVT2 , SVT3 , GP , VK , Sydsvenskan , 2 , Östra Småland , 2 , TV4 , Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, extrakongress, Ardalan Shekarabi, Håkan Juholt, Carin Jämtin, medlemsdemokrati, partiledarvaloch annat intressant

Klipp er och skaffa ett jobb

Idag fick jag handlingarna till s-kongressen där jag om två veckor ska vara ombud och bifalla en på förhand uppgjord partiledare. Ja, och så grupparbeta litet om en allmänt hållen text utan efterföljande beslut eller vägval.

Rebella beskriver det lysande:

”Grattis kongressombud, ni får prata en stund och ”inspirera” en arbetsgrupp som tar fram ett partiprogram som klubbas utan debatt om två och ett halvt år och som ändå inte betyder ett enda dugg för vilken praktisk politik partiet driver. Sen åker ni hem, och vi i partiledningen fortsätter på exakt samma sätt som förr. För vi vet bäst. Fortfarande. Viktiga saker som beslut om politisk färdriktning kan man helt enkelt inte överlåta till medlemmarna på en kongress.”

Jag har också läst, och uppfattat att alla viktiga beslut skjutas till den ordinarie partikongressen 2013. För att citera min partivän Peter Andersson så är det är helt galet förSENT om partiet på allvar ska kännetecknas av en ny och mer positiv bild hos väljarna. Det är som ett moment 22. För att tro på våra vallöften måste väljarna uppfatta partiet som (vara!) öppet, nyfiket, progressivt och ödmjukt. Men politiken vi ska prata om för att få det förtroendet ska vi bestämma oss för ett år före valet!

PLING PLING
- Hejhej, jag ringer på din dörr för att visa hur öppen, ödmjuk, progressiv och nyfiken jag är
(ler förtroendeingivande)
- Men vad vill du då?
- Eh... det vet jag inte förrän vi presenterat vår politik 2013. Men jämlikhet är vi för!

Varför, varför, VARFÖR kunde inte alla hågade partiledarkandidater avkrävas sina politiska agendor, så hade vi kunnat välja mellan dem i en riktig, demokratisk process?
Visst finns risker för strider även med en sådan valprocess, men den locket-på-taktik och det kohandlande som nu råder verkar mer än kapabla att trasa sönder väl så mycket som en öppen debatt eventuellt skulle kunna göra.

Och på vilket mandat sitter en partiledare som med knapp nöd överlevt manglingen i dagens unkna valprocess? Och vi som tyckte Mona Sahlin fick ett sådant svagt mandat!

Är (S) så fast i gammal dynga (som vi som står utanför falangstriderna inte ens begriper oss på) att man tänker missa det skriande behovet och de stora möjligheter som finns i Sverige just nu för en ny framtidspolitik? Och att man hellre dödar medlemmarnas förtroende för interndemokratin och förlorar de unga och smarta som ser igenom skendemokratin till nån annan, mindre belastad organisation el förening där de kan få utlopp för sitt samhällsengagemang? Fast just det, tänkte inte på det; ni får ju själva mer space runt köttgrytorna då.

Är det viktigare för er gamla maktspelare att behålla era positioner än att föra krig mot folks Fas3-förnedring, skolresultaten i Rosengård eller elmarknadshaveriet? Och NEJ, kom inte och skyll på att ni bråkar för att ni brinner så infernaliskt för några specifika "vänster-" eller "höger-"idéer. Det ska jag tro på den dag ni är beredda att AVSTÅ era platser för er övertygelses skull. Första meningen i kongresshandlingarna lyder: ”Socialdemokratin söker inte makten för maktens egen skull. Vi söker makten för att förändra samhället". Upp till bevis!

Jag säger som Katrine Kielos - Flytta på er. Det är inget personligt, bara flytta på er. Ut och pröva era vingar på den reguljära arbetsmarknaden. Sedan kan ni komma tillbaka om fyra år, med nya idéer och kunskaper. Titta på Margot Wallström. Kan hon så kan ni. Ni kanske t o m blir så där avståndssnygga istället för att se ut som fem-i-tre-ragg.

Platser i distriktsstyrelser och partistyrelse är till låns, ingen belöning för lång och trogen tjänst. Men innan ni lämnar tillbaka dem - fatta beslut om en extrakongress i höst som Kriskommissionens Ardalan Shekarabi föreslagit, och låt då den nya partiledaren propagera för en färdriktning som vi sedan tar konkreta beslut kring. Det behöver vara på nåt tjusigt ställe, folk kan ta med sig matsäck. Skit i dansnumren och dekoren - låt oss jobba!

Eric Erfors beskriver en manual till partikongressen i Expressen och jag kallar mig själv för röstboskap i Aftonbladet idag.

Ab, Ab2, SvD, DN, DN2, GP, SVT, Ex, Nyhetskanalen, Peter Andersson , Peter Högberg , NetRoots och annat Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, Socialdemokraterna, partiledare, val 2014,

Störtas skall det gamla snart i gruset

Till Dagens Hycklare utnämns härmed den ledamot i valberedningen som i Aftonbladet idag säger: "Vi har 100 000 medlemmar som alla helst ska vara delaktiga. Så det är klart att det tar tid."
Om det ändå varit så väl att det var därför det dröjde!

Det är dags att sluta låtsas. Kom ut ur Big Brother-huset nu, som Karin Pettersson skriver i sin ledare. Egentligen är skadan redan skedd. Jag tror Johan Westerholm talar för många, många medlemmar (för att inte tala om nuvarande och potentiella väljare!) när han skriver:
"Med er slutenhet så får ni sådana som mig att fundera allvarligt på hur socialdemokratiska partiet idag honorerar ord som ”förtroende” och ”engagemang”. Fortsätter denna utveckling så kan jag inte uppriktigt säga att socialdemokratiska arbetarepartiet av dagens snitt är den främste försvararen av värderingarna som ligger i devisen ”Frihet, jämlikhet och solidaritet”."

Jag säger som Jämlikhetsanden, nu finns det bara två vägar som hjälpligt kan rädda processen:

1. De nuvarande partitoppen håller fingrarna borta och ger valberedningen det mandat de faktiskt fått av förtroenderådet; att efter samtal med så många medlemmar som möjligt föreslå kongressen en ny partiledning.

2.Valberedningen erkänner att de lyssnat på fel personer alldeles för länge och lägger fram två eller flera kandidater för kongressen att välja mellan. I det här läget känns det rimligt att de som representerar medlemmarna och direkt är framröstade av dessa får fälla avgörandet. (Detta förutsätter dock att det finns några personer kvar som är beredda att anta den utmaning det blir att leda ett parti sönderslitet av maktstrider. "Inget som en vettig människa kan önska sig", säger Paggan, som nu säger nej.)

Observera att jag själv aldrig tagit ställning i själva personfrågan. Jag tror att alla de personer som valberedningen vaskat fram kan klara det politiska hantverket och är lika goda socialdemokrater precis ALLIHOP. Men jag råkar höra till den lilla klick som känner dem allihop personligen. Därför finns det en faktor till som är avgörande i dagens snuttifierade och medialiserade värld, och det är hur man uppfattas i en 25-sekundare i Aktuellt.

De flesta jag känner tittar inte på längre nyhetsrapporteringar som Agenda annat än ett par minuter mellan kaffekokning och nattning av barn, de går aldrig på några politiska möten, de har aldrig tänkt tanken att gå i en studiecirkel. Därför är det kanske viktigaste att den partiledare vi väljer uppfattas som en hyggligt samtida och vettig MÄNNISKA, ja helt enkelt nån man skulle kunna tänka sig att ha som kompis, barnvakt eller fråga om råd.

Och ska jag gå efter vad mina mestadels icke-politiskt engagerade medborgarkontakter, bekanta och vänner säger, så är - bland de som enligt media är aktuella som kandidater - Micke Damberg och Lena Sommestad eller möjligtvis Håkan Juholt och Thomas Eneroth sådan personer. De två senare är dock så okända här uppe i asfalten så där är mitt undersökningsunderlag mer magert. Tyvärr, får jag säga. Tänk vilka disussioner vi skulle kunna haft på fredagskafeet i Solna Centrum om dessa fyra personer fått träda fram som människor med ett engagemang och en vilja, en vision. Till exempel skulle de kunnat få svara på frågan: Tänk dig att du får chansen att leda landet i 12 år. Hur ser ett sådant Sverige ut, om du får drömma?

Men som sagt, det dream team jag skrev om i Expressen igår lär inte släppas fram förrän vi får en folkrörelse värd namnet. Vadå? Är inte det största partiet en folkrörelse? Nej, tyvärr. Inte när vi har färre medlemmar än antalet licentieradeinnebandyspelare i Sverige. Och definitivt inte när de över 80 år är fler än de under 30.

Men faktiskt går det att se vissa ljuspunkter mitt i eländet. Egentligen är det väl första gången i socialdemokratins historia som det faktiskt förekommer att så öppen debatt om partiledarposten. Den förs visserligen media utan att nån egentligen vet vem som är avsändare till utspelen, vilket lett till att processen kombinerar det sämsta av två världar. Men den har lett till en insikt om att den "demokratiska centralism" som stadgarna dikterar, så kan vi inte jobba år 2011. Sannolikt är detta sista gången som processen att ta fram en ny partiordförande kommer att gå till på detta slutna sätt.

Störtas skall det gamla snart i gruset.
Sveriges största folkrörelse

Sanna Rayman ser jag faktiskt som en kärleksfullkritiker , Aftonbladet 1 , Aftonbladet 2 , GP, GP 2 , LO-tidningen, Ab 1, 2, 3, Expr, SvD, DN, DN2 , Lena Sommestad , Rasmus Lenefors , Ulf Bjereld , Johan Westerholm , NetRoots , S-Buzz , SAP , Politometern SVT, BLT, Roger Jönsson, Dackefejden , Gullbergiana , Martin Mobergs blogg , Sebastians tankar , Bengt Silfverstrand , socialdemokraterna, politik, partiledare, medlemsdemokrati, Håkan Juholt, Mikael Damberg, Lena Sommestad, Thomas Eneroth

och annat intressant Rekommenderad läsning för er som vill gå till roten med problemet: Marika Åsbrinsk recension Av Tony Judts bok Illa far landet.

Jämställdheten på Blondie-nivå

Via Dansk Folkeparti får jag lära mig att Danmark är världens mest jämställda land:

— Jag känner inte till ett enda danskt hem där det är mannen som bestämmer, säger partiets jämställdhetsansvariga, Dagobert Krikelin, eh, förlåt, Pia Adelsteen. Partiet vill nu avskaffa Internationella Kvinnodagen. Den behövs ju inte längre.

Exempel på att jämställdheten i Sverige inte kommit lika långt som i Danmark:

x2 Dubbelt så många familjer med två flickor väljer att skaffa ett tredje barn än motsvarande familjer med två pojkar.

67 000 så mycket mer tjänar män per år jämfört med kvinnor. Efter skatt.

1/3 av alla Kommunals medlemmar (läs kvinnor!) kan inte jobba heltid för att förskolorna stänger så tidigt.

Cupcakes, Blondie, du får baka cupcakes, så höjs din endorfinnivå!

Läs även andra bloggares åsikter om jämställdhet, Internationella kvinnodagen, dagistider, Kommunal, söner och döttrar, tredje barnet. öppettider i förskolan, årsinkomst, inkomstskillnader, Dagobert & Blondie och annat intressant

Det vore olyckligt om Göran Persson får rätt

Först blir jag jätteglad. Ibrahim Baylan skickar ett mail till Socialdemokraternas medlemmar INNAN han berättar att han avgår som partisekreterare i Aktuellt. Sedan blir jag litet ledsen. Det hade räckt att säga sanningen, att valnederlaget i kombination med att den nye partiledaren blir en man har gjort hans position omöjlig. Nu blandas hans uppenbara och väntade besked med en massa konstiga påståenden. Först säger han att hans arbete som partisekreterare i mångt och mycket är slutfört och sedan gör han en Littorin och skyller på barnen.

Han påstår faktiskt att det inte går att vara partisekreterare om man har barn. Det betyder i så fall att vi kongressombud den 25 mars inte bara förväntas välja en manlig partiledare med glasögon, utan dessutom en kvinnlig partisekreterare utan barn.
Just nu verkar min gamla parodi-beskrivning på läggspelet stämma kusligt väl:
- OK, ni får er högerledare, men inte Damberg för han är för medelklass, ni får ta Östros, hans farsa var iallafall bergsprängare, men då ska vi ha Veronica Palm som partisekreterare! - Nänä, Lena Sommestad kan ni få, men inte Palm, då ska vi ha Micke som partiledare! - Jamen om vi tar en rejält facklig kille som ekonomisk talesperson då, Thomas Enerot var ju metallarbetare i ungdomen? - Vadå kille, vi måste ju tänka på varannan damernas! - Shit, tänkte inte på det... - MEN hörni, nu har vi ju INGEN från skogslänen, det går inte.

Stämmer ryktena att nästa partisekreterare blir en "vänster"kvinna för att matcha en "höger"man till partiledare så har vi precis den situation som Göran Persson varnade för i Fichtelius intervjubok: Vi bygger in strider från ungdomsförbundstiden i partiledningen.

Som Eric Sundström skriver i Dagens Arena: En socialdemokratisk partiledare har i regel valts med ett starkt mandat, utan krav på att använda nyckelpositioner i ett kompensationsspel enligt SSU-manér.

Nuvarande läge är en osmaklig kombo av göra-26-manna-nöjda och kolla-vad-jämställda-vi-är. Kvinna kompletterar man = klart! Sorry, en Göran&Margot-konstruktion funkade knappt 1998, och den funkar definitivt inte nu.

I det läge som nu uppstått vore det bättre att låta de 26 distriktsledningarna utgöra kongress. Då hade vi 350 ombud åtminstone kunnat sitta på läktarna och se debatten inför öppen ridå.

Fattas nu bara att man därutöver börjar välja folk i partiledningen efter var de bor och inte hur bra de är på att göra och föra ut politik...

Jag är desillusionerad just nu, och funderar mycket dessa dagar på vad jag ska göra med mitt samhällsengagemang. Politik tycks inte idag, som Johan Westerholm skriver, handla om att bygga det goda samhället så mycket som några fås intrigerande i syfte att behålla de egna förmånerna.

Då kan det finnas en lisa i att veta, som Ulf Bjereld skriver, att när Socialdemokraterna går igenom sin värsta kris någonsin så skiljer det ändå, enligt Demoskop, bara 2.6 procentenheter till regeringsmakten.

Men vill (S) på allvar förändra bilden, måste man börja inifrån. I så fall är, som Rasmus Lenefors skriver, klockan onekligen fem i tolv för att initiera ett medlemsinfluerat samtal om posten och dess roll. För en partiledare och partisekreterare ska självfallet inte endast vara ett "gångbart paket" utan två personer vars politiska kompass respektive organisatoriska styrka blir två kommunicerande och ömsesidigt berikande kärl.

Mer att läsa på NetRoots och Politometern / Krassman /DN / SvD / SVT / GP / Expressen 1 / Expressen 2 / Röda Berget / Aftonbladet / Aftonbladet 2 / Johan Westerholm / Sebastians tankar / Högbergs tankar / Martin Moberg / Peter Andersson / HBT-sossen Läs även andra bloggares åsikter om politik, Socialdemokraterna, partiledare, val 2014 och annat intressant

Slutenhet nödvändig för att välja dem som ska leda partiet som ska bli det mest öppna?

Vems bästa ser valberedningen egentligen till när de nu sitter och snickrar på nån slags Gott & Blandat-påse till partiledning, istället för ett gäng som valt varandra och ostörda av inre strider kan vända sitt brinnande engagemang utåt och börja jobba för ett Sverige som håller ihop?

Jag håller med Jan Andersson, jag trodde faktiskt också att valet av partiledning handlade om möjligheten att vinna val, inte om att lösa interna problem.

Det är inte längre Alliansregeringen som utgör det största hindret mot en framgångsrik Socialdemokrati, utan partiet självt.

Christer Isaksson skriver i SvD idag:

"För varje dag som går maler falangernas kamp om makten sönder bilden av partiet, politiken och trovärdigheten".

Och för varje dag som denna falangstrid pågår minskar möjligheten för medlemsinflytande inför kongressen. Tre veckor före valet av ny partiledning vet de som ska utgöra partiets högsta beslutande organ - partikongressen - inte vem eller vilka de ska få välja. De vet inte om det är en eller flera personer som ska bytas ut. De vet inte, men de anar nog, om det bara kommer läggas fram ett enda förslag. Många undrar vad de ska dit och göra överhuvudtaget.

Jag är en av de där demokratiskt valda kongressombuden. Under tiden fram till den 25 mars har jag därför lagt in många möten med dem som valt mig. Igår satt jag i åtta timmar på kaféet utanför stadshuset i Solna. På kvällen var jag på en lokal partiförenings årsmöte. Alla frågade mig: Vem kommer de föreslå? Kommer hela partiledningen ställa sina platser till förfogande? Vilken är din favoritkandidat?
Jag kunde inte svara på en enda fråga.

Om jag hade sagt att det val de själva fått göra, när de valde bland mig och en massa andra ombud till partikongressen, bara var en chimär, ren skendemokrati, då hade de blivit bestörta. Jag var tvungen att upprätthålla nån slags mask av att det fortfarande var nån vits med att de valt mig som ombud; att det gjorde nån skillnad.

Att ha dialog med alla medlemmar är inte möjligt, man måste göra det genom representation på olika sätt, sa ledningen i form av Elvy Söderström från partiets VU, tillika distriktsordförande, när hon debatterade i P1 igår med bloggaren Peter Högberg. OK, låt oss syna hennes kort: Valberedningen består av ett tiotal personer, som omöjligen kan ha dialog med andra än representanter för medlemmarna. Det är därför de nu sitter inlåsta med de ledande företrädarna för de 26 partidistrikten. (som av en händelse samma personer som i praktiken utsett dem själva att ingå i valberedningen!) Det hade kunnat funka om dessa partidistriktsledare verkligen hade representerat medlemmarna. Men är det verkligen så att hela Skånes medlemskår vägrar att acceptera kandiaten X? Säger hela Västernorrland ett rungande nej till kandidaten Y? Vilka kämpar egentligen distriktsledningarna för, sina medlemmar eller sin egen maktbas? Är det verkligen dem valberedningen bör lyssna på???

Om jag vore partiledarkandidat i den soppa som nu jäser, skulle jag vara väldigt tveksam. Risken är stor att hamna i samma sits som Mona Sahlin, som p g a falangstriderna blev tvingad av vissa "distrikt" att föra en politik som hon inte helt trodde på, med samarbetspartners hon inte ville ha i båten. Och som efter valet av samma distrikt tvingades avgå för att hon fört denna politik ihop med dessa samarbetspartners. Vilket pris är en ny partiledare beredd att betala för titeln?

Jag brukar inte hålla med Göran Greider i mycket, men när han i City skriver att (S) snarare borde leta efter en ny rörelse än en ny Olof Palme har han helt rätt. Dagens rörelse släpper bara fram strömlinjeformade ledare som stöter sig med så få som möjligt. Kan sådana ledare verkligen leda? Men ur en reformerad, levande rörelse kan det födas nya Olof Palme.

Jag jobbar dagligen för att bygga en sådan rörelse, därför pratar jag dagligen med väldigt många människor, på föreningsmöten, på kaféet, på nätet, under diskussionskvällar på kvartersrestaurangen. Så gott som alla hör de till storstadsväljarna, ni vet dem som vi måste vinna om vi vill vinna Sverige. Jag tror, att om valberedningen funnits med i dessa möten, eller kanske satt sig ner och frågat några mer vetenskapligt utvalda fokusgrupper, istället för att lägga ledningspussel ihop med trätande partidistriktsledare, så hade de förmodligen fått en bättre bild av vilka s-ledare som kan vinna folkets förtroende i val.

Men vad vet jag, jag är ju av mugglarblod, som Katrine Kielos träffande kallar det.

Och under tiden pågår detta, utan att en enda s-ledare synes brinna. Partitoppen har inte tid att stå på barrikaderna i utrikespolitiken, de leder inte skarorna mot Försäkringskassans nedskärningar eller Fas 3-förnedringen. De är upptagna med maktpositionering.

Dagens hemläxa till alla de som kämpar för sina egna positioner under förevändningen att det handlar om ett partiledarval: - Fundera under en minuts tystnad på vad du brinner för i ditt politiska engagemang? Fundera sedan på vad du ägnar mest energi åt i politiken? Är det samma sak? Hur många vänner har du inom respektive utanför politiken? Hur stor andel av ditt vuxna liv har du försörjt dig genom politiken?

Rekommenderad läsning: Fokus artikel om alternativa valprocesser.

Ola Pettersson skriver i Expressen att partiet lagt sig på terapisoffan. Om det ändå vore så väl! Just nu sitter dess främsta företrädare i sandlådan.
Peter Andersson påminner partiledningen om att det är en ny tid nu, där makt inte kommer att fås i små celler och bastuklubbar. Det gäller både i Libyen, Egypten och i Sverige. Förändras eller gå under, skriver Roger Jönsson. Sandro Wennberg skriver lysande på Makthavare.se om varför vissa kandidater oftare än andra stämplas med höger-/vänsteretiketter. Martin Moberg x 2 skriver också intressant, liksom Peter Högberg och Eric Sundström och Röda Berget och Jämlikhetsanden och Peter Andersson och Rebella och HBT-sossen och Fokus och Gunilla Källenius och Rasmus Lenefors och Annika Högberg och DN och Martin Moberg och Peter Högberg och Johan Westerholm x 2 och Aurora Gullberg och Röda berget och SvD. Fler blogginlägg påLäs även andra bloggares åsikter om partiledarval, socialdemokraterna, politik, falagstrider, mugglare, demokrati, öppenhet, extrakongress, s-krisen och Öppna kriskommissionen, Netroots, Politometern, Bloggar.se

Fler personer - bra! Fler falanger - dåligt!

Somliga partikamrater tyckte jag var litet väl hård, när jag inför Förtroenderådet i december liknade valprocessen vid påvevalen. Jag tyckte man kunde slopa skendemokratiska övningar som förtroenderåd och partikongress, när det ändå var de 26 distriktsledningarna som gjorde upp om makten. - Stäng in dem i ett rum tills de gjort upp, så kan de ju släppa ut litet vit rök när de är klara, sa jag cyniskt. Men som sagt, konflikträdd som jag är mildrade jag mitt anförande och sade bara att jag hoppades att den valberedning som föreslagit skulle lyssna på andra än de redan frälsta och avlönade.

Tyvärr fick jag fel i min fromma förhoppning och besannades i min cynism. Valprocessen har nu kokat ner till en kohandel om poster mellan partidistriktens ledningar, där falangstrider sedan 14-årsåldern omöjliggör vissa kandidater, oavsett vad nuvarande eller potentiella väljare kan tänkas tycka om dem.

Jag brukar inte hålla med Lena Mellin, men hennes gissning att valprocessen drar ut på tiden för att vissa partidistrikt blockerar vissa kandidater är nog tyvärr helt riktig. Och jag är verkligen beredd att hålla med Jonas Morian då han skriver att i så fall är socialdemokratin riktigt illa ute. Men än värre än så, är att man nu tycks sitta och snickra på en lösning som bygger in dessa höger-vänster-strider i det lag som ska ha till uppgift att utforma en modern socialdemokrati som kan vinna val. Machiavelli-lärjungarna har tydligen tänkt lösa upp knutarna genom att snickra ett lag. Men inte ett lag som den nya partiledaren får bygga själv, utan ett lag snickrat genom kohandel:

- OK, ni får er högerledare, men inte Damberg för han är för medelklass, ni får ta Östros, hans farsa var iallafall bergsprängare, men då ska vi ha Veronica Palm som partisekreterare! - Nänä, Lena Sommestad kan ni får, men inte Palm, då ska vi ha Micke som partiledare! - Jamen om vi tar en rejält facklig kille som ekonomisk talesperson då, Thomas Enerot har ju varit metallarbetare en gång i ungdomen? - Vadå kille, vi måste ju tänka på varannan damernas! - Shit, tänkte inte på det... - MEN hörni, nu har vi ju INGEN från skogslänen, det går inte.

När man lyckats koka sönder den soppan kommer man ut och säger att nu har vi, precis som medlemmarna velat, låtit huvuden rulla i partistyrelsen och nu kommer låta kongressen välja ett helt nytt LAG, titta vad demokratiska vi är!

Men då har jag en bättre idé om hur vi ökar medlemskapets värde och åstadkommer en riktigt radikal nystart: Skippa skendemokratin med att låta 350 ombud låtsasrösta om en ny partiledning och låt istället de 26 distriktsledningarna utgöra kongressen och ha sin maktstrid inför öppen ridå. Då kan åtminstone medlemmarna få se tuppfäktningen live istället för att höra den via media. Det blir billigare och både utbildande och underhållande för alla medlemmar och ett första steg mot den öppenhet som (S) ska bli bäst på i Kriskommisionens rapport "Nystart för (S)".

Att resultatet sedan blir att bara personerna som slåss om de arvoderade uppdragen blir kvar som medlemmar, är en fråga man kan hänskjuta till ett rådslag, i bred medlemsdialog.

Nej fy, den här frågan är faktiskt för allvarlig att ironisera över. Därför riktar jag följande väldigt allvarliga ord till valberedning, partidistriktsledningar och partistyrelse:

Hallå där, stanna upp en sekund i ert kohandlande! Det är inte PARTIDISTRIKTEN som ska vinnas med en ny partiledare/-ledning. Det är SVENSKA FOLKET. Och de SKITER i om (S) består av en ledning som internt betecknas som höger/vänster/fackliga/storstad/landsbygd.
De vill ha ett gäng moderna, sugna och glada ledare med ett visionärt och gemensamt mål för morgondagens Sverige som alla tjänar på. Det gänget får en ny partiledare väldigt svårt att samla om han - precis som Mona Sahling tvingades till - måste hålla alla otidsenliga partifalanger på gott humör.

Istället kunde de ha frågat väljarna, i en valprocess likt primärvalsprocessen i USA, där varje medlem eller supporter av partiet får vara med och rösta på sin favoritkandidat. Varje kandidat måste därigenom formulera en vision och en strategi i förväg.

Om demokraterna i USA hade haft en valberedning skulle de förmodligen aldrig ha fört fram Barack Obama som presidentkandidat. Han hade förmodligen ansetts för kontroversiell. Men trots det gick han hem hos väljarna i primärvalet. Detta visade att han hade kapacitet att även vinna presidentvalet.

Man kan också ha ett röstsystem med "Instant Runoff Voting", där man rankar kandidaterna efter hur man föredrar dem. De kandidater som fått lägst 'rankning' plockas bort tills man kommer till det stadiet då man fått en kandidat som fått en egen absolut majoritet. Howard Dean har bl.a. kampanjat för det. Det är ett bra valsystem när man ska rösta fram en enskild kandidat i majoritetsval. Minskar dessutom risken för fraktionstrider efteråt.

Johan Westerholm skriver bra om värdet av ett medlemskap. Andra skarpa skribenter är Erik Laakso och Rasmus Lenefors och DN och Aftonbladet och SvD och SVT och Calle Fridén och Thomas Böhlmark och Annika Högberg och Röda Berget och Politikerkollen Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, partikongress, extrakongress, kohandel, fars, påveval, vit rök, partiledare, Mona Sahlin, partidistrikt, partistyrelse och annat intressant.

Alla kliar varandras ryggar i en sluten cirkel

Idag är det 24 dagar kvar till den partikongress dit jag fått medlemmarnas förtroende att delta som ombud. Under tiden fram till dess ser jag det som min uppgift att träffa så många av dessa medlemmar som möjligt för att höra hur de vill att jag ska agera. När jag träffar dem säger de: - Vad FÅR du tycka om på kongressen då? På den frågan kan jag idag bara svara: - Det vet jag inte.

En sak är säker; inte en enda har sagt "Åk dit och agera röstboskap!" Från en förening fick jag idag det här meddelandet: "Vi har flera alternativ när vi ska välja kongressombud, men när vi ska välja partiledare så får vi ett alternativ. Vi accepterar inte det!"

Jag håller med dem. Jag har i en demokratisk omröstning bland många andra kandidater blivit vald av medlemmarna att representera dem på kongressen. Vad är det för mening med det, om jag sedan bara ska vara röstboskap och kröna den av valberedningen/partidistriktsstyrelserna/partistyrelsen redan utsett som enda kandidat till partiledare? Vad är det för låtsasdemokrati?

Den lokala partiföreningen, som fortfarande inte fått veta mer än det som står i kvällspressen, fortsätter i sitt mail: Genom att plocka fram flera kandidater ger man oss medlemmar möjlighet att lyfta fram den person vi tycker är mest lämpad. Men vi anser att frågan är större än en personfråga. Partiledaren behöver ett starkt lag i ryggen för att vinna valet 2014, vilket betyder att hela styrelsen måste ses över (dock inte sagt att hela styrelsen måste bytas ut).

Efter valet sa partisekreteraren Ibrahim Baylan i TT att alla platser i partiets ledning nu stod till förfogande. Om valberedningen ville göra större förändringar var det fritt fram för dem att göra det. Hur skulle de då utröna stödet för den sittande partiledningen? Har de frågat medlemmar? Diskuterat på nätforum? Nja, inte riktigt vad det verkar. Bloggaren och professorn Gunilla Källenius ställde den här frågan till alla i Partistyrelsen och VU: Tänker du ställa din plats till förfogande i partistyrelsen på den extra partikongressen? Svaren hon fick var förskräckande. I den mån deras förtroende överhuvudtaget hade prövats, hade det gjorts av den partidistriktsstyrelse där de själva ingick eller i många fall t o m var ordförande i! - Men jag gick ut ur rummet när frågan skulle avgöras, lade någon till. Litet klädsamt.

För att avgöra om medlemmarna vill ha en ny partiledning och inte bara en ny partiledare (Oj, vilken 10 000-kronorsfråga!) har valberedningen alltså vänt sig till.... partidistriktens styrelser! Som i många fall leds av medlemmarna i partistyrelsens medlemmar.

Cirkeln är sluten. Väldigt sluten.

För att inte orsaka totalt myteri på kongressen kommer nog några huvuden i partistyrelsen ändå att offras. Efter noggranna förhandlingar med partidistriktens ledningar förstås. De ledningar varifrån de flesta i partiledningen idag redan är hämtade.

Nån som inte alls låter missnöjd med den ordningen, är en av de mäktiga partidistriktsordförandena, Håkan Juholt från Kalmar län, som idag sa: - Jag är glad för att valberedningen lägger örat till marken och lyssnar till oss.

Vad säger han?? Örat till marken??? Vilken mark??? Valberedningen, vars namn tagits fram i samråd med partidistriktens ledningar, lyssnar till dem som utsett dem? Det var inte långt till den marken!

Socialdemokraterna ska bli Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka parti, skrev Kriskommissionen i sin rapport Omstart för socialdemokratin. En sak är säker: Det krävs en total omstart av utnämningspolitiken om den målsättningen ska uppnås...

Håkan Juholt är en väldigt trevlig och klok man, men jag tror att både han och en hel massa andra är så insyltade att de inte fattar hur absurt detta är. Makt korrumperar, brukar det heta. Och blir man inte korrumperad, så riskerar man man nog iallafall att bli lätt tondöv efter många år i politiken.

Jag har tidigare sagt att det inte bara är valförluster som borde diskvalificera för vidare förtroende, utan även alltför lång tid i politiken. När man suttit på ett uppdrag så länge att man blivit beroende av det för sin vidare försörjning på en snabbföränderlig arbetsmarknad, då misstänker jag nämligen att annat än nyfikenheten, öppenheten, ödmjukheten och progressiviteten tar över. Man förlorar sitt fuck-off-kapital och börjar göra avväganden och ta ställning utifrån beroende- och vänskapsförhållanden. Nej, ibland är det dags för gamla politiker att träda ut till människorna i den vanliga vardag de säger sig vilja förstå. Sedan kan de få komma tillbaka in i politiken igen, med nya erfarenheter, precis som Margot Wallström och Gustav Fridolin gjort, med gott resultat.

Röda Berget uttrycker sig glasklart om detta, liksom Högbergs tankar och Johan Westerholm och SandroWennberg och Peter Johansson och Martin Moberg x 2 och Alexandra Einerstam och Per-Anders blogg och Havets blogg och DN och SvD och Expr 1 och 2 och Ab 1 och 2, och SVT har också skrivit om valprocessen Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, partikongress, extrakongress, kohandel, fars, påveval, vit rök, partiledare, Mona Sahlin, partidistrikt, partistyrelse och annat intressant.