JOHANNA GRAF: Ryktet om min död är betydligt överdrivet

Det är nu en vecka sen jag satt där vid bordet med Amina och Maryam och såg upp mot storbildsteven på S-valvakan i Solna. Vi var trötta och inte vidare hoppfulla. Vi visste vart valvinden blåste, och vi såg varken fram emot en oerhört knapp valseger för (S) där landet klövs i röd avfolkningsbygd och blå storstäder, eller fyra år till med utsåld välfärd och minskad sammanhållning i Sverige. Vi hade nog bara snuddat vid den hemskaste tanken; att ett parti med rötterna i nazismen skulle spela en avgörande roll i riksdagen. Precis när den insikten exploderat som en smällare i magen och låg och fräste runt bland mozarellan och prosciutton, kom Lokaltidningens reporter in i lokalen. Amina grät av rädsla för vilket Sverige hennes barn nu skulle växa upp i. Maryam mumlade nåt om att slåss eller emigrera. Flykt eller kamp, som reptilhjärnan alltid föreslår som lösning på alla hot. Min med. - Ja, får vi inte någon respons för våra idéer och för alla samtal vi haft, då drar jag med, sa jag. Visst, vi kan inte göra något åt vilken riksdagsvalsedel Solnaborna väljer, på rikspolitiken har vi liten påverkan. Men är det inte fler som tar vår vita kommunvalsedel, så att det uppstår en positiv röstsplittring, då har vi gjort nåt fel och då får jag ta konsekevensen av det.
- Jaha, vad ska du göra då? sa reportern.
-Äh, då får väl jag också emigrera, eller sätta mig i en stuga i skogen och skriva romaner, sa jag, det är inte det största bekymret just nu.

Sedan fortsatte vi att följa valrapporteringen, och kunde snart konstatera, att för att vara en förlust, som valet blev i princip överallt söder om Dalälven, så var den jämförelsevis liten; 70 röster. Man kan säga att vi höll emot röstraset i landet. Möjligen för att Solna redan var blått, eller för att vi lyckades visa på relevanta svar på problem i Solna som den nuvarande ledningen inte såg eller ville göra något åt (arenabygget, genomfartstrafiken, det slitna Solna). För det var iallafall 13,1 % fler Solnabor som valde att ta vår vita kommunvalsedel än vår gula riksdagsvalsedel. Det var en betydligt större positiv röstsplittring än i förra valet, och"röstraset" begränsade sig i Solna till 70 röster. Men när rubriksättaren på Mitt i Solna fick skildra valet blev det "Röstraset kan få Graf att avgå", eller nåt i den stilen. Ha hahaha, snacka om att jag fick oroliga samtal i flera dagar!!!

Jag har svårt att ta ordet "bra" i munnen i samband med en förlust utan att känna mig som Bagdad Bob-varning.
Men med tanke på att det krävs ett enormt träget fotarbete i en kommun som vår,
där det inte finns en riktig lokaltidning,
där reklamtidningen som finns hellre skriver om rånade damer och stängda sopnedkast än vad som diskuteras i kommunfullmäktige för att inte reta annonsörerna,
där omflyttningen mellan två val är 40-50 % (!),
där hemkänslan därför är något begränsad och
där många bara sover och knappt ser mer av kommunen än vägen till och från p-platsen eller t-banan,
knappt var fjärde är hemma när man knackar dörr på kvällarna,
så måste jag säga att våra valarbetare gjorde nåt riktigt bra av nåt riktigt svårt!

Med tanke på det ovan uppräknade är det inte konstigt att många Solnabor
a) knappt vet vilken kommun de bor i, och
b) struntar i allt utom att skatten är låg.

Att den där låga skatten inte är en skiljefråga mellan (S) och (M), det får de aldrig reda på. Det är (M) som står för sänkt skatt, det "vet ju alla".

Vad gör man i en sån kommun? Är den som gjord för tabloidiseringen, förytligandet, sköt-dig-sjlv-och-skit-i-andra-trenden? Är det trivsamt att i längden bo i en sån kommun? Är det därför omflyttningen är så stor? Är det som att skapa en bykänsla på Centralstationen?

Jag gjorde iallafall ett försök i fredags, och jag måste säga att jag är förvånad. Via sociala media och mun-mot-mun-metoden hade jag meddelat att jag flyttade ut från Solna stadshus, iallafall på fredagar, då jag ämnade sitta och och jobba på fiket utanför mellan 9 och 5. Jag hade mobilen och den bärbara datorn med mig och trodde väl att jag skulle få sitta och jobba ungefär som vanligt, mellan en och annan besökare av den närmast sörjande sorten, men tji fick jag!

Tyvärr tappade jag snabbt räkningen, men det kom en strid ström av besökare som antingen stannade till i bara ett par minuter för att dryfta nån fråga, eller satte sig ner för ett djupare samtal. Medlemmar och icke-medlemmar, från vänster till höger, från väldigt unga till väldigt gamla, från riktigt goda vänner till sådana jag aldrig mött förr, vare sig URL eller IRL. Och när jag var upptagen i ett samtal, började de prata med varandra; om idrotten, om p-platser för EU-moppar, om bilpooler, om främlingsfientlighet, om bristen på mötesplatser, om sin stora trötthet på cementerad blockpolitik.
Trots att miljön i Solna Centrum mer liknar centralstationen än ett bytorg. Själv fick jag så många idéer att jag har att göra inne i stadshuset ända till nästa fredag. Tack alla för att ni kom. Fortsätta med det, och ta med grannen på en fika nästa fredag.

Det här valet var en väckarklocka ur många synvinklar och de här samtalen behövs, idag mer än någonsin. Lyckas vi hålla det levande fram till nästa val, blir det svårt för såväl SD som Alliansen; svårt både dem som försöker ge ett enkelt och snabbt svar på vad som är fel i Sverige och dem som bäddade för misstänksamhet och rädsla genom sitt ”Vi och dem”-tänkande som delade in folk i ”de som arbetar” och ”de som inte arbetar”.
Och kan de goda samtalen leda till goda idéer kan vi kanske forma en sakpolitik som inger hopp åt dem som känner sig blåsta på både välfärd och skattesänkningar.

”När dåliga människor slår sig ihop, så måste de goda bilda nätverk; annars kommer de att falla en efter en, ett oömkat offer i en skamlös kamp."

Det är 230 år sedan Edmund Burke skrev de här orden, men de är lika aktuella idag. Det går inte an att förlora, som Anders Widén avslutar sitt inlägg dagen efter valet.