It's not like you're the soccer empire of the world, or?

Åker förbi bygget av den nya Stockholmsarenan vid Globen med Kaptenen. Han utbrister: - What? Another one? Did you get the next olympic games here?
Jag skruvar litet på mig. No... they're just competing, the two cities both wanted an arena....

- But how are they gonna fill both of them? It's not like you're the world soccer champions or anything...

Nej. Inte direkt. Och nej, nåt OS i Stockholm väntar tyvärr inte. Men byggs gör det ändå. Och fortsätter att kosta gör det. Men inte ett ljud slipper ut till de som står för fiolerna, Solnas skattebetalare. Min Solnasossekollega (vilket ord!) Martin Eliasson var den som började gräva i bygghärvan som senare resulterade i två (2) Uppdrag Granskning i SVT. Den historien försöker den moderatstyrda majoriteten i Solna stadshus nu skruva åt locket på riktigt jävla hårt. Inte ett ljud får slippa ut som inte friserats till oigenkänlighet av PR-folket: http://www.facebook.com/photo.php?fbid=10152111007075573&set=o.184768838214027&type=1&relevant_count=1&ref=nf

Sådan tigande är obehagligt. Riktigt jävla obehagligt.

Och det fortsätter, denna gång gällande oändligt mycket högre summor:


Relevant information har förtigits än en gång

Friends arenas informationschef Malin Sparf Rydberg uppgav i ABC nytt
den 12 september att Friends arena kommer att göra förlust de tre
första åren på grund av höga uppstartskostnader.

Solna äger en femtedel av arenan så Solnas skattebetalare får stå för
dessa förluster.

Att vi får reda på finansiell information som ägare
genom nyhetsinslag är mycket allvarligt. Men det är inte första gången
det händer. Den fördyring på en miljard kronor som arenabygget innebar
kom också ut ut i pressen innan Solna informerades. Den information
som tidigare framförts är att de första åren har man inget
amorteringskrav på sina lån vilket skulle ha inneburit att det skulle
vara lättare att nå positivt resultat de första åren.
Klarar inte arenan att gå med vinst när den är ny och intresset är
stort och man inte behöver betala på sina lån blir jag orolig inför
framtiden.
Socialdemokraterna har under hela byggtiden begärt att Solnas invånare
ska få bra och relevant information om arenans ekonomi. Vi har fått
upprepade löften av först Lars Erik Salminen (M) och sedan Pehr
Granfalk (M) att informationen ska bli bättre.
Hittills har löftena ekat tomma. Det enda som har kommit är någon
enstaka kvartalsrapport som inte har innehållit någon finansiell
information utan mer varit ett reklamblad.

Martin Eliasson (S) Solna

Han är inte ensam om sin kritik. Som en Solnabo skriver på Facebook: Det är inte utan att man känner en viss frustration över att kommunen har pengar att satsa på "förlustår" i Arenan när man inte har pengar tillräckligt för att säkerställa att de äldre kommuninvånarna ska få bra vård o omsorg.

Word.


P.S.
Här är en annan fin historia om hur skatt gått till politisk PR. Dessa moderater tillhör samma gäng som Solnamoderaterna och är lika begivna på politisk PR. http://www.svd.se/nyheter/stockholm/skatt-gick-till-politisk-pr-sa-genomfordes-pr-strategin_7536122.svd via @SvDse

Kvällens TV-behållning...

...måste väl ändå varit den här? Kolla in bakgrundsdansarna, epokgörande förebilder!

Ensamfrid

Sitter mol allena på den ensligaste udden mot havet på den sommargästtömda västkustön. Meen jag känner mig inte ensam, bara fridfull och avslappnad. Havet ligger lugnt, solnedgången är magnifik, och utanför fönstret glider bara en och annan segel- och fiskebåt förbi. Traditionen att heja på varandra som båtfolk tillämpade när jag var liten, har nästan försvunnit med massinvasionen av plastbaljor med tresiffriga hästkrafttal, men nu höjer vi handen till hälsning när vi glider förbi varandra i maklig takt, jag och de kvardröjande sensommarseglarna. - Vi är kvar tills vädret puttar oss tillbaka till stan, som en pensionerad sommargäst sade när han kom förbi på din morgonpromenad över klipporna idag. Och än så länge är det ngen fara, tvärtom har de mest sommarliknande dagarna denna blötkalla sommar inträffat under andra halvan av augusti. Det känns nästan orättvist mot de sönderregnade semesterfirarna, som nu frustrerat köar på IKEA och familjerådgivningen. Men även en frilansande seglares sommar gpr till slut mot sin ände. Förhoppningsvis bär det snart av mot breddgrader där segelsäsongen fortsätter. Det kan vara dags för både litet sol och litet inkomster nu. Återkommer med rapport snart!
Läs även andra bloggares åsikter om segling, sommar, solnedgång, sommarö, sensommar, sommargästoch annat intressant

Partiet - en olycklig kärlekshistoria

Jag har precis börjat läsa Eva Franchells bok "Partiet - en lycklig kärlekshistoria", så jag kan inte recensera, men jag gillar inledningen. Där indikerar hon tydligt att detta inte är ännu en av alla de bittra klagosångerna som kommit spåren av (S)-raset, utan att hon och alla vi andra bär ansvaret för hur samhället utvecklas eller avvecklas:

"På nittitalet vände vi tillbaka till socialdemokratin, för nu ville vi bli av med krisen, men sedan försvann vi igen för vi var den otacksamma generationen. ... Vi är de första individualisterna och det var vi som trashade folkhemmet"

Själv kommer jag osökt att tänka på Hoola Bandoolas rader:
Vi var en gång av samma slag
Vi trodde bägge på alla löftena man gav
Men dagen gick och det blev kväll
och ingenting förändrade sej själv

Det tog sin tid att se det klart
att det vi skapar själva, det är det enda som blir av
Vi kunde gott behövt din hjälp
För ingenting förändras av sej själv

Tiden när vi föddes eller platsen där vi bor
Minnena är inte längre nog
Nej, det är kamp för samma framtid och tro på samma mål
som gör att man kan säg', man hör ihop

Det har bli'tt sent och jag ska gå
Jag slutar aldrig hoppas att jag ska få dej förstå
Om nåt ska brinna krävs det eld
För ingenting förändras av sej själv

Så är det. Definitivt. Frågan är nu om vi alla är beredda att själva ta ett tag vid årorna fõr att förändra och bygga ett Sverige där vi kan säga att vi hõr ihop, eller om vi tänker fortsätta att rõsta med fötterna, på det parti som lovar mest fõr den egna plånboken?

Jag är tydligen på ett storvulet patetiskt humõr idag, fõr här kommer ett nytt citat upp:

"Gõr din plikt och kräv din rätt".
I den ordningen.

GP recenserar, liksom Expressen och Aftonbladet. Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, socialdemokraterna, partiet, Eva Franchell, gör din plikt och kräv din rätt, bitter, Hoola Bandoola, Ingenting förändras av sig själv och annat intressant

Simsalabim, sa banken

Det är smått otroligt hur fantastiska banker kan förvalta pengar när de verkligen vill. Sina egna alltså. Läs sagan om hur Swedbanks 150 miljoner i namnsponsring till skandalarenan i Solna för att sänka räntan på lånen till Solna kommun och PEAB förvandlades till en God Gåva till en antimobbingorganisation efter att projektet börjat osa katt. Och varför Friends inte vägrade ta i skiten med tång. Otroligt eller troligt, fantastiskt eller fantasirikt, det bedömer du själv:

Svaret på frågan om hur Swedbank först betalade 150 miljoner kronor för namnrättigheterna på arenan
och sedan gav bort titeln till Friends. Och varför Friends tog emot den.

Själv tror jag både universitetsstudenterna som skrev uppsatsen och ekonomen på Idrottens Affärer Dan Persson har rätt. Men vad vet jag. Jag är ju bara en av de skattebetalare i kommunen som står för en fjärdedel av fiolerna till hela projektet som skulle bli så lönande för oss skattebetalare. Som inte skulle kosta en krona över de initiala 1,9 miljarderna, och som nu enligt nya rykten återigen har spräckt budgeten och är uppe i över 3 miljarder.

Läs även andra bloggares åsikter om nationalarenan, Friends arena, skandalarenan, arenaskandalen, Swedbank, namnsponsring, korruption Och annat intressant

Hur jävla svårt kan det vara?

Snackade med min kompis skolinspektören för ett tag sen. Vanligtvis är hon balanserad som få, men nu var hon arg. Sedan Björklund ändrade gymnasiet så att de som väljer ett yrkesprogram inte får behörighet att läsa på högskolan senare om de vill, vågar inte kidsen välja dem. Såklart, de är ju inte dumma. Även om man inte pallar att läsa naturvetenskap just nu, eller tycker det verkar soft att dra nätverkskablar ett par år, så vill man såklart inte vara fackad för resten av livet. (I dubbel bemärkelse:-)

Det här syns förstås allt tydligare ju längre den "nya" (gammaldags om du frågar mig) gymnasieskolan varit igång. För att förekomma kriktiken nu när siffrorna till höstterminstarten kommer, hade utbildningsminister Björklund kallat till presskonferens igår för att tala om ett helt annat gymnasieprogram, som blivit väldigt lyckat, det fyraåriga tekniska. Om färre elever väljer yrkesprogram så är det bara för att de istället valt det här nya tekniska programmet istället, och det är väl inget fel? Sa Björklund och lyckades förstås cilla bort korten för den stackars sommarvikarien i Aktuellt eller Rapport eller vad det var.

Men som sagt, elever är intte dumma. Och deras föräldrar är ängsliga för deras framtid. Så under tiden regeringen jobbar med att "sätta bilden" av Sverige, så pågår det en verklighet där ute. Där unga människor är korkade och smarta om vartannat och i perioder av livet, där det inte går att sortera in elever efter "läshuvud" eller "praktiskt handlag" utan är en jäkla mix av mode, leda, förälskelser, bulimi, knäppa föräldrar, dyslexi, modeflugor, omogenhet, nyfikenhet och oupptäckta framtida nobelpristagare. De vill och kan, kanske redan idag, kanske inte förrän imorgon, kanske aldrig. En sak är säker; det där med att "bliva vid sin läst" är inte aktuellt längre.

Jag är rädd att inlåsningen i ett yrke som fanns förr och som orsakat så mycket kompetensslöseri är på väg tillbaka. S-regeringen var seg på att införa kompetenskonton - pengar som man kan vidareutbilda sig för - men genomförde i alla fall Kunskapslyftet, vilket gjorde drömmarna uppnåbara för en massa vårdbiträden som förbannade att de varit skoltrötta i nian. Nu är vi tillbaka till Gå, fast i en ännu värre version. För nu vågar inte de skoltrötta välja ett yrkesprogram eftersom de då blir loosers för resten av livet. Varför, varför, varför måste pendeln svänga så våldsamt? Först skulle alla motiveras att skaffa högskolebehörighet, helst på utsatt tid. Sedan skulle vi plötsligt rakt ner i femtiotalets sorteringsskola igen. Hur svårt kan det vara att sätta sig ner med yrkesfolk och plita ihop några moderna arbetslivsanpassade program och sedan låta ungarna välja vad fan de vill under de där sena tonåren då allt annat också händer. Och så lova dem att de får komma tillbaka om de ändrar sig senare. Jobba i vården några år och sedan kanske plugga vidare till lärare. Det är väl ingen alltför långsökt dröm? Det kanske till och med skulle vara bra för den framtida riksbankschefen att lära sig hur man diagnosticerar en motor?

Matlagningsmonster

Det smakar bränt och surt på samma gång. Det är bara att erkänna, det går inte att äta. Mina familjemedlemmar brukar även i vanliga fall - då jag pinat mig till att stanna kvar vid spisen under hela den kvart det tar att röra ihop en mjölig och fet pastarätt - tala om för mig att min mat är tämligen oätlig.

Vad ska de då göra nu, då jag försökt snickra samtidigt som jag lagat mat? Men vad fan, det lät ju så lätt, det där "Augusti är skördetid-receptet"... Och kvinnor kan ju, som bekant, så jag bestämde mig för att vara Mat-Tina och Ernst Kirschsteiger på samma gång, liksom.

Grytan puttrade så fint på spisen, så jag gick ut för att mäta litet takstolar och hämta några muttrar till bryggan.

Den fräscha grönsaksrätten, dignanade av skördetidens läckerheter, brände fast i kastrullen, och en lätt-creme fraiche med något utgånget datum hjälpte inte upp saken kan jag säga. En lukt av sur rök hängde som en dimma över hela stugan.

Jag bet ihop och hällde ut i vasken. Ajöss solmogna whatever. Nu steker jag upp några potatisplättar från IKEA. Oups, gotta go, det börjar lukta bränt!

Att avgå är helt klart underskattat

Med blandade känslor läser jag att Sigtunas kommunalråd Anders Johansson tänker avgå i höst. Å ena sidan en fatal braindrain för partiet, men å andra sidan ett klokt val när man suttit flera år som förtroendevald. Jag har ju länge själv propagerat för att politiker ska ut i det vanliga arbetslivet med jämna mellanrum för att inte hamna i det jag betecknar som ett riskabelt innanförskap. Det är en hållning som jag tror Anders delar. På sin Facebooksida skriver han:

"Det här med att avgå verkar vara underskattat! :-)"

Jo, så är det. Av alla kommentarer jag själv fick när jag meddelade min egen avgång i vintras, skulle man kunna dra två, lätt oroväckande slutsatser:

Att avgå är det bästa sättet att bli respekterad som politiker.
Man blir närmast hjälteförlarad när man avgår frivilligt efter åtta år som politiker.

Å andra sidan, om fler gjorde så, kanske det skulle ses som helt naturligt, och respekten för politiker komma innan de avgick:-)!

Av folks kommentarer på Anders avgång att döma verkar de flesta tycka som jag; en förlust för partiet men en vinst för Anders och hans personliga utveckling:
"Grattis! Speciellt glad blir jag då fler riktigt bra politiker vågar prova andra yrkesbanor (och bli ändå bättre politiker)."
"Det känns tråkigt, men samtidigt ser jag med glädje att Anders väljer att stanna kvar både som ordförande för S i Sigtuna kommun samt som ledamot i partistyrelsen. Tror det är viktigt för framtiden. Och folkets hus och parker får se upp för nu kommer det att hända saker :)"

Jag instämmer i hyllningskören och hoppas att ännu fler politiker nu får inspiration att göra någonting annat innan de fastnar på sina uppvärmda stolar:-) Att förtroendevalda borde varva polistiska uppdrag med förvärvsarbete borde egentligen vara självklart. Låt oss hoppas att det blir så i framtiden, för i ett innanförskap stagnerar idéerna.

SvD rapporterar, liksom DN och SR Uppland Läs även andra bloggares åsikter om Anders Johansson, Sigtuna, kommunalråd, Folkets Hus och Parker, avgå, innanförskap, politik, samhälle

Små entreprenörer överallt

Så här på sommaren tycks barnens uppfinningsförmåga och entreprenörsanda blomstra i kapp med blommorna i bersån. Eller flödar i kapp med regnet kanske man ska säga? Man ser lapparna överallt, på anslagstavlor, bryggor och i affärer. Det är mördarsnigelplockare, saftförsäljare, barnpassare, gräsklippare, hundpromenerare, färjeservice till badbryggan och allt vad ni kan tänka er. Där ser man vad frånvaron av Internetuppkoppling och TV-spel kan göra. Det är nyttigt att ha tråkigt, som Alfons farmor sade.

Med en sådan generation kommer det gå bra för Sverige även post-Kamprad, det är en sak som är säker.

Läs även andra bloggares åsikter om sommar, barn, bersåer, blommor, öliv, entreprenörsanda, företagsamhet, företagsamma barn, sälja saft, färjeturer, barnpassning, hundvakt och annat intressant

Hjälp, jag har solidariserat mig med vädret!

För länge sedan hade jag en pojkvän som brukade anklaga mig för att ta det som en personlig förolämpning så fort det kom ett moln på sommarhimlen. Vadådå? Klart som fasen att man blir förbannad när sommaren inte levererar. De där korta veckorna som ska väga upp för de blåfrusna fötterna i genomblöta kängor i snömodden vid busshållplatsen, i svinottan, andra veckan i februari. Och cirka 30 veckor till under det oproportionerligt långa vinterhalvåret. Klart man blir desperat då, när det där högtrycket som kvällstidningarna sa skulle komma förskjuts framåt i tiden för varje SMHI-sändning. Fan, jag förstår regeringen som klagade på deras väderrprognoser; de stämmer ju fan AlDRiG. Tydligen hade just SMHI fått nåt slags förstapris bland alla vädertjänster som täcker Sverige. Över 50 procent rätt, WOW! Strängt taget kan man ju få snudd på lika bra resultat genom att låta meteorologerna singla slant. "Vad ska vi säga om Götaland då? Vi kör väl krona för sol och klave för regn? Nej, jag ska sluta nojja om vädret. Ut och fiska i regn, det kan väl vara rätt mysigt? Med termos med varm choklad och bra kläder? Nähä, styv kuling vid Vinga, det var nog ingen bra ide ändå... Sedan händer det plötsligt. En dag hör jag mig plötsligt säga till en granne: -Jamen idag är det faktiskt riktigt fint, det regnar ju bara LiTET!? HERREGUD. Här har vi den vidrigaste sommaren sedan, tja åtminstone 2009. Eller 2007. Och så står man plötsligt där, mitt på den översvämmade gräsmattan, med fötter som börjat likna russin för att de aldrig hinner torka, hållandes i koftan i blåsten, och påstår att "det är riktigt fint"! Jag börjar verkligen förstå hur gisslan i Norrmalmstorgsdramat kände sig. Ni vet, när de började solidarisera sig med rånarna. Stockholmssyndromet. Det här får väl kallas Regnsyndromet. Jag tror det vänder nu. Det känner jag på mig i min portvinstå. Nej, nu måste jag gå in och kolla SMHI-appen. De skulle göra nästa uppdatering kl 08.00.

AIDS, mördarsniglar och regn

För några år sedan var AIDS Det Stora Skrämmande som alla pratade om. Sedan var det mördarsniglarna som hotade hela vår existens. Krigsrubriker i media om invasionen och miljoner tips på bot och utrotning. Varken AIDS eller mördarsniglar är på något sätt utrotade, men nu pratar ingen om dem längre. Det är som om vi tröttnar, och behöver nya, fräscha hot med jämna mellanrum. Vad är det nya hotet? Översvämningar, eventuellt, men vattenflödena i Brusaån känns litet för lokalt för att engagera Hela Svenska Folket. Vilket passande namn förrresten, Brusaån! Regn är dock ett Otroligt Farligt Hot mot hela vår existens, det märks inte minst denna sommar. Så det nya hotet är nog ändå VÄDRET. Om det åtminstone var surt regn som upprörde oss, men nej, det är inte klimatperspektivet som oroar oss, utan grillperspektivet. Alla studerar vi frenetiskt på vädret på TV och datorn. SMHI's app har kraschat och ligger nere sedan över en vecka p g a "extremt stort antal användare". Som om vi kunde göra något åt vädret genom att tokfölja prognoserna. Så himla dumt. Eller förresten... Vi kanske skulle ringa han fransmannen med den snoppformade energilådan? Han trodde nämligen på fullt allvar att han kunde få moln att flytta sig, berättar vännen G när vi står på bryggan och väntar på båten, huttrande i regnet. Det var på en folkhögskola på 80-talet när G gick en kurs i biståndsarbete. Där fanns en karismatisk fransman och anhängare av Freud-lärjungen Reich med med en stark tro på människans energier och magnetfält och sånt. Han hade en liten träbox där han hade samlat atmosfäriska energier. G berättar att hon en dag tappade en varm äpplepaj på foten och brände sig. Istället för att spola med kallt vatten beordrade fransmannen högläge och halade fram sin box. -Jag försökte intala mig "Jag tror på det här, jag tror på det här", alltmedan en stor vattenblåsa växte fram på foten. Fast man vet ju inte om det hade gjort ondare utan, ler G. Sedan hade han en box modell större också, på hjul, med en pekande stor grej framtill. Den hade faktiskt stora likheter med en penis. Denna rullade han en kväll efter en föreläsning om ozon och energifält ut på en åker och med övriga kursdeltagares hjälp riktades tingesten mot ett stort moln, som därav skulle flytta sig snabbare. -Shit, ropar jag under kapuschongen på regnjackan, flyttades sig molnet? - Ja, till slut gjorde det ju det. Moln rör sig alltid, säger G med en litet leende.

En försvunnen värld?

Bredvid oss ligger en av de fetare yachterna


i Monte Carlos marina. Sisådär 70 meter lång med 4 däck, komplett med jet skis, jacuzzi etc. Sedan tidigt i morse har dess crew putsat på det rostfria räcket och plexiglaset i trapporna mellan de olika däcken. Först sköljt med vattenmängder som skulle rädda en indisk by, sedan puts, puts, puts med sämskskinnen. Efter en stund kommer en annan besättningsman och börjar om från början igen. Slang, trasa, puts, puts, gnid.

Plötsligt uppstår en viss oro på däck. Ägaren är nog på ingång, förklarar skepparen på min båt, som jobbat som kapten på de stora megayachterna i flera år.

Mycket riktigt kommer strax rollsen glidande. Det kunde lika gärna varit en Ferrari, det är dessa två modeller yachtägarna tycks välja mellan. Röd Ferrari testarossa eller svart Rolls Royce,; den moderna diskretare varianten som ser ut som en något kralligare Volvo med en Hundai Sonata-bak.

Chauffören öppnar dörrarna för ett par som ser ut att ha partat hela natten. Mannen med svettig kotlettfrissa bär på en teddybjörn, som försökte han likna nåt ur "En försvunnen värld", kvinnan bär en något överdimensionerad näsduk och bandana lätt på sned över det förlängda håret.

Två besättningsmedlemmar står på kajen, en för att hjälpa henne uppför landgången, som eventuellt kan vara litet svår att bestiga om man har tändsticksben som når upp till armhålorna, en annan för att bära teddybjörnen (Vad hette han nu? Aloyisios?)

På akterdäck står en stewardess redo med en silverbricka med fuktiga handdukar och isvatten och en annan crew för att efterhöra ytterligare önskemål. De bevärdigas inte med en blick, paret försvinner in i båten och besättningen plockar ihop och återupptar putsandet. Senare på eftermiddagen har kvinnan orkat sig ut på soldäck, där hon sitter och pratar i telefon, naturligtvis i skuggan, medan en anställd står i solen runt hörnet, osynlig men beredd att dyka fram så fort hon önskar något.

En förlorad värld? Inte alls, utan högst levande, iallafall på hundratals yachter av det här slaget som jag sett de senaste två veckorna. Och för de deckhands, stewards och hostesses som arbetar för dem för runt 5 - 6 000:- i månaden. Men de har ju fri mat och husrum.


- Postat från en skakig och förmodligen stulen WiFi-åtkomst i en marina någonstans i världen.

Location:Monaco

En riktig arbetare?

Vi som har litet skit under naglarna... Så brukade alltid en Metallombudsman jag kände börja sina meningar. Speciellt när det var dags för nominering till politiska uppdrag. Att jag, som tillhörde TCO och därför inte var någon "riktig" facklig, förmodligen hade fått betydligt mer skit under naglarna under mina år i barnomsorgen än han, som monterat pacemakers på Siemens
Elema mindre än ett år innan han blev fackombudsman, ja det hörde liksom inte dit.

Efter 8 år i politiken har jag nu blivit arbetare igen. Jag har inte så mycket skit under naglarna, för det tvättas bort av havsvattnet, men händerna är rätt hudflängda av allt halande i tampar, klättrande i rigg och malande med vinschar och musklerna ömmar rejält, speciellt efter en hel dag i hård vind då man inte är i hamn förrän det blivit mörkt och i säng först framåt midnatt. Inte så att jag ser ut så här direkt dock.


Sådana muskler får man som "grinder" på en Americas Cup-båt. Då är en 50 fots katamaran småpotatis. Sådana snubbar såg vi när vi låg i St Tropez igår, där Rolex Cup pågick. Inte för att jag hann titta så mycket på skönheterna (Båtarna, dummer, inte hulk-hunkarna!) Efter att ha ankrat i bukten utanför marinan (Man köper inte båtplats i St Tropez om man inte är a) onödigt rik eller b) ryss) ville ägarna bli ilandsatta med dingen för att strosa litet på kajen, och eftersom han inte vill lämna dingen obevakad i hamnen (nån lyxbåtsäagre kan ju få för sig att stjäla den:-), så måste besättningen passa den tills de är tillbaka. Klockan är närmare midnatt innan vi kan gå och lägga oss. Denna natt får vi i besättningen bo på hotellrum eftersom alla kojer på båten är upptagna av gäster tillresta från Argentina och Tyskland. Det låter tilltalande först, men efter att trött, skitig och svettig letat runt bland alla gränder med lyxbutiker i hela jävla Troppan äntligen ha hittat fram till det avlägsna hotelllet, somnar jag förstås så fort jag krängt av mig seglarvrallorna.


Av St Tropez ser jag ingenting annat än några glimtar av feta megayachts med tillhörda feta gubbar med minst en rysk kulturarbeterska vid varje arm, samt några snygga kappseglingsbåtar på avstånd när vi lyfter ankar nästa morgon. Nu ska vi till Monaco. Party party. Or not.

och annat intressant

Location:St Tropez, France

Ett jobb som alla andra. Eller?

Herreguud vad lyxigt, Provence i juni, segla längs rivieran, det är ju inget jobb, det är ju rena semestern! suckar vännerna när jag lämnar Sverige för ett nytt seglingsjobb samtidigt som löpsedlarna skriker "Värmeböljan slut - nu blir det frost igen".

Ja, så kan man uttrycka det. Det är onekligen både vackert och varmt i södra Frankrike i början av juni. I den lilla marinan är det strålande sol och 25 grader varmt med snöklädda Pyreneiska alper i fonden. Vackra människor glider förbi i yachter stora som skärgårdsfärjor.

Men jag ser varken dem eller alperna och de ser definitivt inte mig, där jag står med en värmepistol och svettas med en krympslang till ett jollefäste. Båten måste bli klar för avsegling idag, arbetet är försenat och jag fasar inför att tvingas kasta loss på kvällen.

Den situation som alla seglare avråds ifrån, men som jag alltid tycks råka ut för. Att starta en segling trött, i det här fallet efter att ha jobbat från 7 till 21 och sedan en nattvakt 02-05 på det, i en ny och okänd båt är verkligen inte att rekommendera. Fast nu är det vad ägaren vill, och då är det så det blir.

Men fasen vad trött jag är när jag sitter där på min vakt och stirrar ut över det svarta havet. På köpet kommer den där gungnings-tröttheten som många drabbas av de första dagarna på en långsegling på öppet hav. Somliga blir sjösjuka, andra blir bara sömniga i ett dygn eller två. Jag tillhör de sistnämnda. Då är det lätt att göra misstag, eller somna på vakten.

Jag känner mig som Kalle Anka med tändstickor för att hålla upp ögonlocken där jag sitter framför den dåliga lilla kartplottern. Konstigt hur folk kan lägga pengar på dyra seglarkläder och mer eller mindre onödiga tillbehör, men glömma eller strunta i säkerhetsutrustning som radarreflektor och AIS, eller ännu konstigare; ha dem i en låda på båten, ointallerade.

Den tidigare ägaren till denna stora katamaran tycks helt ha givit upp tanken på att segla henne och nöjt sig med att ha gått med motor mellan hamnarna på rivieran, för storseglet är skitigt, fullt med gammalt regnvatten och har ett fall som är så stelt att det inte går att hala. Nye ägaren har bara provseglat båten en gång, men har införskaffat en miljon nya grejor som nu ska installeras, bland annat ett nytt fall som vi splitsar och klättrar upp och monterar i masten. Det är av nylon, vilket verkar litet halt och skumt, segelnålen glider misstänkt lätt genom kärnan, men det ska enligt uppgift fungera, och som besättning är det inte min uppgift att ifrågasätta.

Men knappt har vi kommit ut och sett solen gå ner över horisonten förrän det hörs ett svooosch och hela storseglet kommer farande ner i lazy jacksen på bommen. Det blir till att segla med genua mot Hyeres, som är nästa hamn. Det går det med, även om det tar litet längre tid. Vi kommer att få angöra mitt i natten, vilket är den andra no-no-grejen jag alltid tycks råka ut för. Kolmörker bland svindyra båtar i okänd rivierahamn är inte att rekommendera det heller.

Nåja, det är betydligt bättre omständigheter nu än den där tilläggningen i Kapstaden i januari: midnatt, i 25 knops vind, efter 28 dygn på Indiska Oceanen, med bara en fungerande motor. och annat intressant


- Postat från min iPad

Location:Marseillebukten, Rivieran, Frankrike

Drömmar har en otäck förmåga att slå in

Drömmar har en otäck förmåga att slå in, så akta er, en dag kan ni stå där med den där sommarstugan ni såg på Blocket och bara skulle åka och ta en titt på, som en söndagsutflykt sådär, eller rent av en ny man, vad vet jag. Själv står jag här med ett nytt liv. Som sjöman. Jag har gjort mig av med de mesta av min lön, min stora lägenhet och praktiskt taget alla mina kläder, möbler, böcker och tusentals prylar jag tidigare trodde var nödvändiga för min överlevnad.  Jag har ingen karriär längre, jag hänger inte med i politiken, modet, utelivet eller TV-serierna. Istället knäcker jag som gast på båtar, seglar dem med eller utan ägare ombord dit så önskas, var som helst i världen, vilka dagar I månaden, veckan eller tid på dygnet som helst. Jag får tak över huvudet och mat för dagen och när jag samlat tillräckligt många sjömil får jag betalt också, åtminstone litet grann.  När jag kom hem till Sverige i maj efter nästan ett halvår på Indiska oceanen och Atlanten var jag rätt trött, så planen var att åka till landet och ta det lugnt ett tag. Det gick sådär.  Nu sitter jag på ett Ryan Air-plan på väg till Marseille för att mönstra på en ny segelbåt, där de nyblivna ägarna behöver litet starthjälp med seglingen ett par-tre veckor. Till midsommar, sade jag, inte en dag mer. Och jag vill ha betalt. 500 kronor om dagen. OK, sade de.  På väg ut till flygplatsen ringer  Svenska Dagbladet Näringsliv och vill intervjua mig. De ska skriva en artikel om personer som gjort "karriärbyte".  Vilest väl i mitt fall ska tolkas "karriärförstöring". I alla fall att döma av journalistens forundrade frågor om hour jag ska klara mig och hur jag ska bo. Jag svarar att jag har levt med både många prylar och mycket pengar och med litet pengar och få prylar, och jag har väldigt svårt att avgöra när jag var lyckligast eller olyckligast. Sådant har mer berott på andra omständigheter. Jag vet bara att jag blir lugnare och tänker bättre jag får stirra ut över ett hav. Så i morse stängde jag sommarstugan , efter bara två dagars "semester" (städning av muslortar, klippning av halvmeterhögt gräs, högtryckstvätt av grå veranda och utemöbler) och klev ut i det iskalla vattnet och lösgjorde båten och gav mig av mot fastlandet. Fötterna blev rätt leriga utanpå det gröna som satt sig som tatuerat efter gräsklippningen och naglarna är rätt svarta, så jag känner mig inte riktigt så elegant som man kanske borde vara inför entren på rivieran. Drōmjobb vet jag inte, men ändå, det känns faktiskt som om jag är på väg till en semester från semestern.  och annat intressant

"Det här är mer än livsstil än ett jobb"

Jag blev erbjuden ett nytt jobb idag. I Karibien. På en segelbåt som seglar runt rika turister bland de västindiska öarna. Rena paradiset, eller hur? Palmer, snövit sand, drinkar i kokosnötter, bländande sol, värme och gnistrande blått hav. Kan man ju föreställa sig. Tills man kollar litet närmare på verkligheten. Som crew skulle jag jobba två veckor i sträck mellan 6 på morgonen och 10 på kvällen, vakna först av alla, laga frukost åt gästerna, diska, göra i ordning båten, segla till nästa vik eller hamn, fixa dyk- och annan sportutrustning, underhålla gästerna, fixa lunch eller picknick, fylla kylväskan med dricka, navigera, ta hand om segel, reparera sånt som år sönder, bistå med sjukvårdande insatser, laga gourmetmiddag, diska, tvätta, bädda rent i kojer, spela och sjunga med gästerna osv osv, 25 dagar i månaden. Lönen? 40 kronor i timmen, räknade jag snabbt ut. Ähum, det är ju mer en livsstil det här, sade kvinnan från charterbolaget på Skype-chatten i min dator. En del är ju provisionsbaserat också...Vi ger våra anställda en kurs. Hur man säljer medlemsskap i vår kundklubb. Får ni kunderna nöjda blir de medlemmar och kommer tillbaka. Sure. Men det gör inte jag. Man kanske kunde fejksöka ett av kommunens sommarjobb för ungdomar? De ger 80 spänn i timmen, det är ju dubbelt så mycket! Och annat intressant

Är jag gnällig nu?

Eller är det OK att reagera när nåt som man trodde saligen dött ut kommer tillbaka och nåt som funkade bra försvinner?

Idag har jag ägnat stora delar av förmidddagen att försöka hitta ett företag som kan besiktiga min bil. Eftermiddagen har jag rantat runt i stan för att hitta ett apotek som saluför en viss medicin min son behöver. Jag är svettig, förbannad och bitter. En riktig surkärring.


Samtidigt har jag smått chockat iakttagit något jag trodde förvunnit för alltid - nämligen koppel på ungar. Många förskolor verkar ha återinfört "snöret" som tanten med barnpromenaderna använde sig av när jag var liten. Ni vet, en äldre snäll tant tog med sig kvarterets ungar ut på promenad; en lång rad småungar gick i led och höll i ett snöre. Det var det enda sättet för tanten att hålla reda på alla ungarna. När hemmafruarna fick jobb och förskolan byggdes ut försvann barnpromenaderna. För alltid, trodde jag, men nu har barngrupperna växt, personaltätheten krympt samtidigt som bilarna blivit allt fler och mer hänsynslösa.

Vad har blivit bättre och vad har blivit sämre?

Jag vet inte vad som är värst. Kanske hade jag accepterat att surfa på nätet i timmar och sitta i telefonkö och trycka tusen kundval om barnen slapp gå i ledband. Fast helst hade jag nog velat behålla den där mellantiden. Då dagis hade tre fröknar på femton ungar och man kunde gå på utflykt med en lagom stor grupp där man hann prata med alla barn om saker de såg på vägen. Och där bilprovningen var lagom byråkratisk och man gick och hämtade sitt recept på närmsta bästa apotek, oavsett ägare?

Men äh, lyssna inte på mig, jag är bara sur och solsvettig.

Läs även andra bloggares åsikter om valfrihet, kundval, apotek, barnpromenader, koppel, snöre, tant, dagis, förskola, bilprovning, entreprenad, privatisering, privat drift, avreglering annat intressant

I Solna finns inte heller nån arbetslöshet. Att tala om.

Att politiker trixar med siffror verkar ha blivit en allmän sanning i folks ögon. Det gör mig rädd. Om alla politiker upplevs som lögnare, kommer den representativa demokratin inte att hålla i längden. Därför är det inte en skitsak när statsministern uppfinner nya statistiktermer eller håller fingrarna för de staplar han inte gillar.

Om man undantar alla unga, utrikesfödda och äldre från statistiken, så har vi låg arbetslöshet, menar Reinfeldt. Pressad på svar om vad han gör för andra än sina Täbypolare, låter han via ett pressmeddelande hälsa att regeringen faktiskt har ökat syselsättningen. Det är återigen en lek med siffror, vilket Solnabon Mikael Damberg enkelt visar i en utmärkt tydlig artikel i SvD idag.

Solna ja, det är ju en moderat skyltfönsterkommun, (eller har åtminstone varit innan arenaskandalen och Uppdrag Gransknings avslöjanden). Låt oss därför för ett ögonblick granska Solnas insatser mot arbetslöshet.

 - Arbetet med att hjälpa människor till egen försörjning är en av Solna viktigaste uppgifter, säger Lars Råden (M på stadens hemsida. Lars är en rätt ung man från Solna som nyligen själv fått ett bra jobb som kommunalråd för att fullt ägna sig åt de här frågorna. Grattis till det, men han bör nog läsa på litet om arbetslöshetens orsaker så att han inte får hybris och tror att det är Solnas framgångsrika arbete mot ungdomsarbetslösheten som gjort att våra siffror är så låga. I den artikel som Solna stad själva länkar till på sin hemsida till exempel. DN som granskat var det är värst och bäst och varför, beskriver situationen på litet mer balanserat sätt:


Det gamla bruksorter och industriorter som står för lejonparten av arbetslösheten i landet. I storstäderna  är arbetsmarknaden mycket mer blandad och där finns många fler jobb inom handel, restauranger och andra delar av tjänstesektorn. Det är till stor hjälp för många unga, påpekar Tord Strannefors, prognoschef på Arbetsförmedlingen.

Och på Solnas hemsida lovas det runt: "Solna stad hjälper arbetssökande solnabor att komma tillbaka till arbetsmarknaden genom ett kontaktnät med företag i många olika branscher. ... Hos oss får du individuell coachning och utbildning och dessutom har vi ett stort kontaktnät med företag i många olika branscher." 

Det låter ju verkligen bra. Verkligheten visar sig dock som alltid inte vara fullt så rosenskimrande. Solna ställer upp dom coacher och förmedlare, ja, men bara sedan AF:s illa beryktade "jobbgaranti för unga" träder in, när den unga gått arbetslös i tre månader. Begriper man sig inte på deras byråkrati, missar ett besök eller på nåt annat sätt råkar hamna utanför rullorna, får man börja om och vänta i ytterligare tre månader.

Vi kan ta Anton som exempel. Anton (som i verkligheten heter nåt annat) gick ut gymnasiet förra våren. Han hade godkända betyg, men hade aldrig haft ett arbete. Han hade försökt få sommarjobb, men eftersom Solna är snudd på sämst i klassen i den grenen trots sina "utmärkta företagskontakter" erbjöds bara 60 sommarjobb till 4 000 ungdomar, och Anton hade aldrig någon tur i lottningen, så han stod helt utan arbetslivserfarenhet när han lämnade gymnasiet. På AF blev han bara erbjuden en kurs i att skriva CV. Eftersom han inte hade någon jobberfarenhet, fanns det ju inte mycket att skriva i det där CV:t, så det var snabbt gjort.

Han skrev istället om hur glad och samarbetsvillig han var, och att han kunde tänka sig att jobba med precis vad somhelst, på vilka tider och villkor som helst, var som helst, på vilket pendelavstånd som helst. Sedan tryckte ha ut ett par hundra ex och begav sig ut på gatan, in i butiker, cafeer, äldreboende, förskolor, hemtjänstföretag, byggen och så nätet förstås. Men han fick inte ett enda napp. T o m städföretagen krävde tidigare erfarenhet och hemtjänsten, där han verkligen ville jobba, krävde undersköterskeutbildning eller tre års erfarenhet.

Han testade ett bättre foto på CV:t, han gick tillbaka när chefen var inne, han skrev personliga brev som han bifogade sitt tomma CV. Efter ett halvår fick han ett konstgjort jobb av en släkting. 150 kronor om dagen för att hjälpa till med litet diversejobb. Solna stad och AF gratulerade och bad honom komma tillbaka när jobbet var slut fyra månader senare. Tror ni han fick hjälp då? Nej, på AF fick han veta att han nu måste vänta TRE MÅNADER TILL. Och Solna hjälper bara till när AF skickar en ungdom till dem. Som "coacher". Visst, de erbjuder "utbildningsgaranti" också, för de som saknar fullständiga betyg, vilket är jättebra, men det gällde ju inte Anton, som hade både fullständiga och hyggliga betyg. Tur i oturen, för den "utbildningsgarantin" har också börjat urholkas och unga nekas nu KomVux-plats i Solna sedan regeringen minskat statsbidragen. När Anton vände sig till Solnas arbetsmarknadsavdelning, hänvisade de honom bara tillbaka till AF.

Vi kan bara hjälpa dig om arbetsförmedlingen skickar hit dig.

Det är sanningen om Solnas framgångsrika arbete mot ungdomsarbetslösheten. De coachar åt AF, när den unge gått arbetslös i tre månader. Alla företag då, som kommunen har så finfina kontakter med? Nej, de hjälper bara ungdomar som omfattas av AF:s ungdomsgaranti.

Tillbaka till GÅ.

Det är bara för Anton att börja vandra runt med sitt tunna CV igen. Sommarjobben har inte blivit fler, trots att kommunen växer så det knakar är det bara 60 jobb i år också. Dessutom har Anton blivit för gammal för att söka dem, eftersom han fyllt 20 år. Får han inte napp på egen hand, får han gå arbetslös hela sommaren. I höst har han sökt till högskolan, trots att han varken vill plugga eller vet vad han vill läsa.

Sänkt krogmoms hjälpte inte, det vet vi nu. Sänkta arbetsgivaravgifter för de som anställde unga hjälpte inte heller. Och i Solna väntar man med att hjälpa ungdomar tills någon annan betalar.


Men på Solnas hemsida, i folkmun kallad nordkorea.se. lallar kommunalrådet vidare: – Tack vare att många unga solnabor har arbete får vi mer pengar till att satsa på välfärden i Solna. 


Bra, satsa dem då på de slitna skolorna istället för en eventaren!  Och se till att gå från munspel till verkstad och hjälp arbetslösa unga från dag 1. Tre månader i en ung människas liv är mycket. Alltför mycket. Det är storskaligt slöseri med ungas tid, talang och förmåga. Sverige har inte råd med fler tappade sugar. 

Om jag vore kommunalråd med ansvar för jobbfrågor i Solna, Sveriges Företagsvänligaste Kommun, skulle jag jobba för att i ett handslag med kommunens alla tusentals företag och lova: I Solna ska ingen ung människa behöva gå arbetslös en enda dag. Jag skulle ställa som villkor för större företag som vill etablera sig i kommunen att de åtminstone erbjuder ungdomar praktik och sommarjobb, som i betydligt mindre, fattigare och företagstunnare Nynäshamn. Och kommunens egen hemtjänst, äldreboenden och barnomsorg likaså. Det är ingen utgift, det är en framtidsinvestering.

Och det är bråttom. En rapport från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU ­visar att ungdomar som blir arbetslösa efter gymnasiet med betydligt större sannolikhet också är arbetslösa under de följande tio åren jämfört med övriga.


 SSU skriver på SvD Brännpunkt och inte heller regeringspartiernas egna ungdomsförbund gör tummen upp för regeringen Reinfeldts sätt att sköta arbetsmarknadsfrågorna. Läs även andra bloggares åsikter om ungdomsarbetslöshet, Solna, regeringen, Reinfeldt, Mikael Damberg, politik, samhälle, socialdemokraterna, moderaternaoch annat intressant

Vadå kallt? JAG fryser ju inte!

På Google har de i alla fall inte hört talas om uttrycket  "etnisk svensk"

2006
Den samlade arbetslösheten är 4,5 procent.
För svenskfödda är den 3,3 procent, för utrikesfödda 11,2 procent.
Oppositionen (blå) kallar det massarbetslöshet.

2012
Den samlade arbetslösheten är 5,8 procent.
För svenskfödda 3,8 procent, för utrikesfödda 14,8 procent.
Oppositionen (rödgrön) kallar det massarbetslöshet.
Reinfeldt tycker det är orättvist och svarar:

- Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.

Jaha. Och vad vill han säga med det? Att arbetslösheten inte är ett jätteproblem förrän den drabbar Täbyborna? 


Eller var den bara en liten filosofisk fundering om att allting är relativt? Det finns ju väldigt rika barn i Sverige också, är det därmed onödigt att tala om barnfattigdom? Nej, så dum kan han bara inte vara. Han måste antingen vara oerhört pressad av tillståndet i landet och råkat hamna i dumförsvar, eller så lever han verkligen i en verklighet där det finns VI som lyckas, och DOM, som inte anstränger sig. DOM behöver man därför inte fokusera på i politiken. 


När kritiken växer, gör Reinfeldt som han brukar. Försvinner. Istället får hans PR-avdelning skicka en förklaring: Egentligen ville han bara säga att arbetslösheten är större bland utrikesfödda än bland inrikesfödda. Och även om ytterligare åtgärder förstås måste till, så har regeringen genomfört viktiga reformer som bidragit till att sysselsättningen ökat bland utrikesfödda. 


Vänta nu, kan vi få höra den där sista meningen en gång till? Aj aj, nu är de så desperata att de tar till det som på PR-språk kallas att "hyfsa statistiken". Ingen bra idé, sådant tenderar man få äta upp efteråt. Som i valdebatten 2010. Sysselsättningsgrad är ett knepigt begrepp, som man brukar ta till när man inte gillar arbetslöshetsiffrorna. Vad det gäller arbetslösheten har det nämligen blivit precis tvärtom. Precis som det står längre ner i Reinfeldts eget pressmeddelande, så var arbetslösheten för utrikesfödda LÄGRE innan Reinfeldt tog makten 2006; 11,2 procent. 


Sammanfattningsvis: Arbetslösheten har ökat i alla grupper sedan Reinfeldt tog över, men mycket kraftigare för utrikesfödda än för svenskar. Men Reinfeldt talar hellre om de senare, och ännu hellre om de som redan har ett jobb.


Nej, hela Sveriges statsminister, det här duger inte, På med reflexvästen så att du syns litet bättre, och låt oss sedan tala om problemet som drabbar dina Täbypolares frihet, samveten och plånböcker lika mycket som alla andra: Att Sverige backar in i framtiden om vi fortsätter blunda för våra allvarliga strukturella problem med en högre arbetslöshet bland unga och utrikesfödda!


Sverige är det OECD-land som har störst skillnader i sysselsättningsgrad mellan inrikes födda och ­utrikes födda. DET är det Reinfeldt borde bekymra sig om idag.


Begreppet "etnisk svensk" tänker jag inte ens gå in på, så dumt är det. Jag har skrivit om det förut, läs det istället.


I morgon granskar jag moderatstyrda Solnas lika fantastiska uttalanden om att de inte har någon ungdomsarbetslöshet. Häng med då!


Reinfeldt får rött ljus i Svenska Dagbladets Faktakoll. 


Rasmus Lenefors skriver klokt att debatten kring statsministerns uttalande bör lyfta från insinuationer om att han är rasist, dum i huvudet eller likgiltig för landets utveckling. För det är han inte. Däremot har han uppenbart svårt att erkänna sin egen politiks tillkortakommanden.
Andra som rapporterar är Aftonbladet och DN och Rapport och Alliansfritt Sverige och Peter Andersson och SVT och så blir det twitterbävning med hashtags som #ReinfeldtTT och #Svenskarmittilivet.  Läs även andra bloggares åsikter om politik, fredrik reinfeldt, jobb, arbetslöshet, etniska svenskar,massarbetslöshet, moderaterna, per schlingmann och annat  Intressant 

Dagens siffra

9 000 kronor. Så mycket har det korrupta arenabygget kostat varje Solnabo. Hittills.
Bara för själva bygget. Och då har vi inte ens snuddat vid det stora svarta hålet – driften, som aldrig kommer att gå ihop.*

395 kronor. Så mycket erbjuds vi Solnabor nu köpa biljetter till invigningen för.
TACK så jättemycket (m)ajoriteten i Solna stadshus. Vi är oerhört tacksamma.

Ska vi sjunga "We shall overcome" tillsammans när vi sitter där på läktarna?

* Professorn i idrotts- och turistekonomi Brad Humphreys vid University of Illinois har studerat teorin "If you build it, they will come … with wallets bulging, eager to exchange greenbacks for peanuts, popcorn, hot dogs and beer..." och kommit fram till deprimerande resultat:
“Our conclusion, and that of nearly all academic economists studying this issue, is that professional sports generally have little, if any, positive effect on a city’s economy”.

Det är bara att räkna, som Dan Persson säger.

Läs även andra bloggares åsikter om Friends arena, nationalarena, Solna, korruption, Swedbank arena, skandalarenan och och annat intressant.