Historielöst när Råsunda rivs

"Ett samhälle som inte värnar sin historia har ingen framtid". De gamla klokorden ekar i mitt huvud när jag ser planerna för nybygget som planeras Råsundastadions tomt. Den ska Fotbollsförbundet sälja till PEAB, som betalar dyrt för att Fotbollsförbundet ska ha pengar att gå in i deras projekt Swedbank Arena. Priset blir uppåt en halv miljard, pengar som PEAB kommer få igen eftersom Solna stad villigt ger byggrätter motsvarande tre-fyra Blåkullahus på stadiontomten. Råsunda, som av Fifa rankats som en av världens 10 mest anrika arenor, ska om ett par år rivas för att ge plats för 700 lägenheter och 15-våningar höga kontorshus. Det blir tätt, väldigt tätt.

Ni vet väl att Råsunda ritades med Arsenals gamla arena Highbury som förebild?
Så här har man byggt om den stadion när den lades ner. Man har använt de gamla läktarna som stomme för bostäder och bevarat planen i mitten som grönyta.

Det är så själlöst av en stad som dessutom har sådan problem med identitetslöshet att skita i sin historia och sina anor. Det går ju att bygga och samtidigt bevara de värden som är bra.

Highbury är lyxlägenheter, men man behöver ju inte bygga fullt så lyxigt. Och hellre färre och dyrare än det trista och totalt historiedemolerande gyttret som finns inritat nu.

Tänk om man kunde ta med sina barnbarn till platsen där Råsunda låg i framtiden, sparka litet boll på gräsmattan och berätta historien om Råsundastadion i en miljö som gör det möjligt att föreställa sig hur det var på den tiden.

Jag tycker det är skittrist att Råsunda ska rivas, men det är bara att tugga i sig. Det ju inte Solna kommun som äger tomten och det känns bättre att försöka komma med positiva alternativa förslag än att bara skrika nej eller deppa. Om jag fått bestämma hade jag sagt: - Okej, Fotbollsförbundet, ni vill sälja och riva. Men då får ni lov att ta hänsyn till platsens historiska värde. Kommunen bestämmer trots allt över vad som byggs och hur det ska utformas. Och jag tror att Solnaborna värdesätter sin historia väldigt högt.

Sedan var det detta med miljön... På Frösundaleden som går längs med Råsundastadion ska dels Tvärbanan dras fram, dels väntas biltrafiken öka med 15 % fram till 2015 då bygget står klart. Luftföroreningarna - som redan är höga - väntas öka så att gränsvärdet för partiklar sprängs och bullret nå över 70 db. Men av någon anledning tycker inte stadsbyggnadsnämnden att det här är nåt som Miljönämnden behöver yttra sig om.

Solna stad, korade till Sveriges företagsvänligaste stad av storföretagens organisation Svenskt Näringsliv, har ni alldeles glömt medborgarvänligheten?

Läs även andra bloggares åsikter om Råsundastadion, Highbury Arena, Arsenal, AIK, Solna, fotboll, fotbolsstadion, Råsunda rivs, historia, framtid, historielös och annat intressant

Solnaborna överkörda - igen...

Efter att Solna stad och SL till slut lyckades enas om vem som skulle betala vad av Tvärbanan mellan Alvik och Solna station gick det fort; så fort att de boende inte hann bjudas in till samråd. Därför är det inte en käft som känner till att tvärbanan mellan Solna centrum och Solna station effektivt kommer att skära av stadens centrala delar. Fem av sex gång- och cykeltunnlar ska stängas för att ersättas av – två övergångsställen!

Men Stadsbyggnadsnämnden vill inte protestera till SL utan nöjer sig med att ställa ut förslaget under en knapp månad från 29/11-20/12. Ynka tre veckor!

Jag trodde den tiden var över då människor fick anpassa sig efter vägarna istället för tvärtom. Vi är positiva till tvärbanan, men det finns en gräns då de de negativa effekterna blir större än de positiva. Det här innebär att det värsta exempel på brutal 60-talsplanering i Solna inte bara permanentas, utan förvärras.

Är det något Solna inte behöver, så är det än kraftigare barriärer mellan stadsdelarna!

Byggs tvärbanan så här kommer staden för all överskådlig framtid att avsäga sig möjligheten att läka det såret. Solnavägen-Frösundaleden är det mest trafikerade stråket för gående och cyklister i Solna. De får nu kraftigt sämre möjligheter att korsa Frösundaleden, det stora stadsmässiga sår som på 60- och 70-talet klöv centrala Solna i två delar. Men då lade man trots allt ner litet möda och slantar på bra undergångar. De gångtunnlar som finns har - för att vara gångtunnlar - hög standard och bra utförande. Man ser och förstår var de leder och de känns därför hyfsat trygga.

Men i förslaget som (M)ajoriteten nu godkänt, stängs flertalet av dagens undergångar och ersätts med övergångsställen. Den som ska ta sig sig genom centrala Solna på cykel, med barnvagn eller rullator kommer att få gå omvägar på upp till flera hundra meter. Förutom försämrad framkomlighet, försämras tryggheten vid de undergångar som blir kvar. I dag är de raka med god uppsikt, men efter bygget blir man tvungen att sicksacka sig fram mellan Frösundaleden och spårvägens banvall eller schakt.

Så här kan vi inte ha det! Antingen bygger vi om Frösundaleden till en normal stadsgata med blandtrafik, eller så får man ha bilar och spårväg i ett plan och gång- och cykeltrafik i förstärkta, ljusa och breda undergångar.

Om det är nåpn som vill diskutera den här eller andra Solnafrågor, så sitter jag på fiket utanför stadshuset denna och alla andra fredagar mellan 9 och 5 med min laptop och jobbar. Jag har med mig illustrationerna och planen på Tvärbanan i litet större format. Det går också att klicka på bilderna ova, så blir de större.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, moderaterna, Solna, okänslig stadsplanering, tvärbanan, hafsverk, 60-talsplanering, trafik, trafikinfarkt, Frösundaleden, Solna Centrum, snabbspårväg, brutal planering, gångtunnlar, trygghet, framkomlighet, handikappvänlighet och annat intressant

Solnas starke män överträffar tv-serien

Måste bara sprida denna insändare, som publicerades i DN den 9/11:

Hela Sverige skrattar åt kommunalrådet Lars Göran Bengtsson i Svinarp i
tv-serien “Starke man” och hans manipulerande med skattebetalarnas pengar. Nu
stiger spänningen kring hans älsklingsprojekt multiarenan.

I Solna kommun har man kommit betydligt längre. Där har de starke männen
tillsammans med de fyra andra delägarna i Nya Nationalarenans bolag redan satt
sprätt på drygt två miljarder kronor på sitt skrytbygge, nationalarenan, som
ingen idag vet vad den ska användas till.
På Solna stads hemsida står det
att fotbollen ska vara “det primära evenemanget på arenan”, men Solnas främsta
varumärke, AIK, har hittills ställt sig kallsinnigt till att bli hyresgäst.
Arenan är för stor och klubben är också kritisk till att den inte fått vara med
och påverka utformningen.
På kommunens hemsida står att arenan lämpar sig
för finaler i Champions League och EM-slutspel. Men det räcker inte långt för
att få arenan att gå runt.
Man kan fråga sig om något enda företag skulle
satsa två miljarder på att bygga en fabrik utan att alls veta vad man ska
tillverka i fabriken. Men det är just vad Solnas starke män har gjort.
De
ursprungliga planerna gick ut på att kommunen skulle ställa upp med mark men
inte äga och driva arenan. I december 2009 drev plötsligt kommunens starke män
plötsligt igenom att Solna också skulle gå in som delägare och bygga och druva
arenan. Och tidigare än 2017 kan kommunen inte dra sig ur.

Som lök på laxen kvitterade kommunens starkaste man, stadsdirektören,
ut 800 000 kronor i konsultarvode från det byggföretag som han själv skrivit
avtal med om att uppföra arenan. Kommunens näst starkaste man, det moderata
kommunalrådet, förklarade saken med att han “aldrig följde upp med hur mycket
pengar det handlade om”.

Solnaborna får väl fortsätta att skratta åt Starke man i Svinarp. Men
som skattebetalare i Solna är det lätt att hålla sig för skratt när det gäller
de egna starke männens agerande.

ÅKE SÖDERLIND, Solna

Läs även andra bloggares åsikter om arenafeber, nationalarena, Solna, Starke man, slöseri med skattepengar, SlösO, skatteslöseri, kommunal kärnverksamhet och annat intressant

Vill du behålla jobbet får du inte vara så förbannat effektiv

Fakta sparkar, heter det ju. Men det gör ont också.

Oberoende granskning, det låter bra, iallafall när det är nån annan man vill granska. Problemet är när det blir ens egen tur. Som när nu regeringen och resultaten av deras politik blir föremål för mätningar och granskningar. Därför är det kanske inte så förvånande att Beatrice Ask nu ifrågasätter Brå, som ifrågasätter effektiviteten i kameraövervakning, sätter brottsstatistiken i ett socialt sammanhang och framhåller vikten av förebyggande åtgärder för att bryta brottskurvan snarare än att bygga superfängelser.

Eller när Anders Borg nu vill banta anslagen till Finanspolitiska rådet, hans tidigare baby. När han väl själv satt där inne i kanslihuset minskades snart brandtalen för att ekonomisk politik skulle grunda sig på forskning och fakta och inte på löst tyckande och värderingar. Tacka fan för det. Rådets rapporter under de gångna tre åren har inte direkt varit rolig läsning för den borgerliga regeringen, som Håkan A Bengtsson skrev i Dagens Arena häromdan.

Men diskrimineringsmannen, DO, sitter nog rätt ohotad. I alla fall om man får tro det Hanne Kjöller skriver om deras effektivitet.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringen, revision, obekväm forskning, granskning, forskningsbaserad kunskap, ekonomisk politik, finanspolitiska rådet, diskrimineringsombudsmannen, brottsförebyggande rådet, Brå, DO, Calmfors och annat intressant

Dags för teaterföreställningen "Medlemsdemokrati"

Idag ska jag på en fullständigt själlös tillställning. I en sammanträdessal i Stockholm ska några hundra sossar samlas och välja vilka som ska representera oss i Landstinget. Naturligtvis är allt uppgjort på förhand av en valberedning som vet bättre. Men det ska göras, för det är medlemsdemokrati. I december ska jag på en lika själlös tillställning. Då ska några hundra sossar från hela landet med det fina namnet "Förtroenderådet" välja en valberedning som i sin tur ska välja en partiledarkandidat. I vår är det sedan dags för nästa själlösa tillställning. Då ska några hundra sossar välja den partiledare som valberedningen redan valt. Vi har ju medlemsdemokrati.

Måste det vara så? Funkar det så här överallt? I Kennelklubben, Amnesty, Fastighetsägarna, Reumatikerförbundet, Lärarnas riksförbund? Kanske, jag vet inte, vet bara att jag är urtrött på låtsasdemokrati. Jag tror dessbättre att det är ett övergående fenomen. Jag tror att min generation/generationen efter min inte så lydiga och lättledda att de nöjer oss med att överlåta beslut på auktoriteter. Speciellt inte om de inte ÄR auktoriteter i våra ögon. Om man sett in genom glipan i ridån och förstått att allt handlar om maktspel. Då tröttnar de och går nånstans där de kan vara med och påverka på riktigt.

OK, idag är det inga särskilt kontroversiell beslut som ska fattas. Vem som ska sitta i vilken styrelse i Landstinget skulle jag glatt kunna tänka mig att överlåta till Landstingspolitikerna att slåss om själva. Stänga in dem i ett rum och så fick de komma ut när de enats.

Men i fråga om partiledning skulle jag vilja göra tvärtom. Eftersom medlemmarna i socialdemokratiska arbetarepartiet tyvärr inte längre är representativa för väljarkåren (existerande + potentiell), så vore det kanske idé att vända på steken? Istället för att låta en mellanmjölksljum valberedning bestående av nånting storstad, nånting land, nånting lånat, nånting blått, nånting nytt, nånting fackligt krysta fram en lagom beige kompromisskandidat, så kunde man utse en valberedning av människor utan beroende- lojalitets-, eller vänskapsband till partiet. Åtminstone utan nuvarande och direkt anknytning som riskerar att styra deras val.

Jaha, vilka skulle det vara då? Folk utanför partiet rapar ju bara upp Thomas Bodström för att han är så snygg och Margot Wallström för att hon varit borta så länge. Nej då, det gör de inte alls det, de är mycket mer intresserade och insatta än ni tror.

Jag tänker mig
- de som är så gamla, kloka eller nyfikna att de lämnat partiet för att hinna med annat i livet.
- våra kärleksfulla kritiker; företagare, samhällsforskare, folk från de kulturella och intellektuella rörelserna , som Lena Andersson skriver om i dagens DN.
Varför då? För att de angår oss och vi angår dem. Och utan dem kommer vi lida av evigt innarförskap.

Nu ska jag bege mig ut i snön och ta bussen till teaterföreställningen Medlemsdemokrati. Ikväll blir det roligare. Då har Rob´n Raz- Rasmus Lindvall samlat 500 Solna- och Sundbybergsbor till den mest vänliga, partygalna, nostalgiska, nyskapande cluben med medlemmar och besökare som har eller haft anknytning till våra två städer. DÄR kommer det pratas politik, garanterat mycket mera än på Stockholms läns socialdemokratiska partidistrikts valkonferens!

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, socialdemokraterna i Stockholms län, Landstingsval, valkonferens, medlemsdemokrati, skendemokrati, valberedning, partiledare, partiledning, kultur, teater och annat intressant

Är det en ledare eller en diplomat vi behöver?

Jag har en kompis som heter Birger och är jättejobbig. Varje gång det är omorganisation på hans jobb (och det är det ofta) så frågar han cheferna: - Jaha, och vad är problemet som det här ska råda bot på? Det tycker nämligen Birger är nåt man bör ha klart för sig innan man börjar rumstrera om. Men det kan de väldigt sällan svara på, cheferna.

Samma sak med socialdemokraternas ommöblering i toppen. Många i socialdemokratin talar om förnyelse, men få har bestämt sig för vilka problem det är som politiken ska lösa, som Irene Wennemo så riktigt påpekar i SvD och DN. Man kommer osökt att tänka på tonåringarna i den där gamla sketchen som klagar: "Vi har ingen lokaaaal". Jamen, skaffa en då!

Jag måste säga att den tanken far genom mitt huvud även när jag läser s-bloggarnas krav på utbyte av minst halva partiledningen och deklaration av vilka visioner de står för. Om det nu är som folk säger, att partiet är demokratiskt organiserat nedifrån och upp, och att man absolut inte kan överlämna ett mandat till en ny partiledare att styra innan varenda särintresse inom partiet fått utforma politiken till en jämngrå smet, ja då är det väl för fan alla dessa (proffs)tyckares eget ansvar att bidra till den där nya politiken. Men är det detta de ägnar sig åt? Nej, de sitter hemma på kammaren och skriver tyckanden om vad andra gör. Till varandra. Gå ut istället, på nätet eller IRL, lyssna på forskare och träffa folk. Fråga vad de funderar på, drömmer om, låt er inspireras, tänk i nya banor. Då kommer idéerna och då kan ni bidra till en ny socialdemokratisk samhällsvision, jag lovar!

Men visst är det bra om alla, även kandidaterna till en ny partiledning presenterar sina visioner för framtiden, det håller jag med s-bloggarna om. Då kan man se om det blir de vanliga flosklerna eller om orden får både gubbarna på parkbänken och unga paret med dyra barnvagnen att humma och nicka instämmande.

Det är inte bara s-bloggarna som gjort en kravspecifikation på en ny partiledning. Även GP och Aftonbladet har listat vad som krävs. Den senare listar följande kvalifikationer som nödvändiga:, Minst femton års erfarenhet av politiskt arbete inom partiet, goda kommunikativa färdigheter, gärna bakgrund inom SSU, ett stort kontaktnät.

Jösses! Är det en ledare eller en diplomat vi behöver?! Vad är problemet som bytet av partiledare ska råda bot på, som Birger skulle sagt. Om det är en ny socialdemokratisk samhällsvision som behövs, så är det nog dessutom inte 15 år i politiken som ger de bästa kvalifikationerna, däremot gärna 15 års arbetslivserfarenhet. Ett stort kontaktnät, ja absolut, men då hellre utanför politiken. Det är sånt som ger kunskap om vilka problem som är viktigast för politiken att lösa. Och annat än internnummer i telefonen att ringa när man behöver idéer för hur de ska lösas.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, förnyelse, partiledning, partiledare, omvärldskoll, omvärldsanalys, idéer, problem, interna strider, rosornas krig, kravspecifikation, jobbannons och annat intressant

En ledare med bred samhällsförankring eller partiförankring?

Det är ont om kandidater som funkar internt.

Det är ont om kandidater som funkar externt.

Och det är framförallt jävligt ont om kandidater som kan funka både internt och externt.

Så kan man väl sammanfatta läget inför valet av ny partiledare.

Eftersom jag bara varit med i partiet i en tredjedel av mitt liv, och eftersom jag inte umgås med så många ledande i partiet (eller så många partister alls) privat, så har jag svårt att haja det interna spelet.

Jag fattar inte varför vi ska välja en valberedning som representerar varenda landsända, fraktion eller underorganisation? Jag trodde vi skulle välja några som kunde utse en partiledare som kan vinna val.

Att man nånstans fick välja; fixa internt fredsmäkleri och rådslag som får varenda medlem att tro att de är med och utformar politiken, eller sätta sig ner och prata med medborgare och omvärldsanalytiker med framtidsinsikt och sedan leverera en modern politik?

Jag tror allvarligt talat att de gammaldags interna maktstrukturerna är ett större sänke för bilden av partiet än att stå och vinka íhop med Peter, Maria och Lars. Schyman skriver om detta på Newsmill. Det går inte att syresätta blodomloppet med idel familjemedlemmar. Det finns inte en partiledarkandidat som klarar att vinna val i framtiden med en gammalmodig och strukturellt förstelnad partiorganisation emot sig, som hellre prioriterar sina särintressen än ger ett tydligt förnyelsemandat.

Missförstå mig rätt; ett modernt parti, oavsett vilket, måste ha bra verklighetskontakt med både LO och alla andra fackförbund, liksom med modebloggare, papperslösa, företagsledare, cancersjuka, idrottsföreningar och norrlänningar. Men varför i hela fridens namn ska socialdemokraternas valberedning bestå av representanter för grupper som inte motsvaras av en liknande naturlig uppdelning ute i det omgivande samhället? En gång i tiden räckte det att skicka en fråga för diskussion ut till partiets alla under- och sidoorganisationer för att få en bild av hur läget i landet låg. Då var människor engagerade på det sättet. Men dagens motsvarighet skulle då vara en partistyrelse bestående av representanter från de ovan uppräknade grupperingarna, vilket vore en absurd tanke.

Bättre då att ha en valberedning med bred samhällsförankring, vilket tyvärr inte är liktydigt med bred partiförankring, som fick ta fram förslag på en ny partiledning. Det skulle väl bli ett helvetesjobb att få alla kongressombuden, utskickade att försvara sin falang, landsände eller socialgrupp, att acceptera ett förslag på en modern partiledning som kan vinna val. Men om ett litet gäng på fyra-fem moderater kunde övertyga gammelmoderaterna om att de fick välja; förnya sig eller dö, så borde väl ett gäng sossar som skolats i spelstrategi sedan SSU-tiden också klara det.

Frågan är om de vill. Kanske vill de hellre vinna slaget än kriget?
Då ser vi fram emot ett parti lett av verklighetsfrämmande höger- och vänsterideologer som sitter i sin grotta och internstrider sig ner mot 4-procentsnivån på en inte så värst lång dags färd mot natt.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, Mona Sahlin, partiledare, partiledarval, valberedning, socialdeomkraternas framtid, socialdemokraternas partistyrelse, förtroenderåd, partikongress, förnyelse, modernitet, politik och annat intressant

Undrar hur många som blir kvar?

Mona Sahlins besked att varenda kotte i partiledningen bör ställa sin plats till förfogande är bra och nödvändigt. Tyvärr kommer nu en massa personer ägna sin tid och kraft åt personstrider istället för omvärldsstudier och förnyelse. Men det är också bra, för då har vi åtminstone en utmärkt indikation på vilka som INTE borde ingå i partiets ledning.

Det är svårare att hitta sådana som BORDE ingå i ledningen för en ny och modern socialdemokrati. Men jag har två tips att förmedla:

Det första kommer från Rebella:

"Titta på vilka i partiledningen som tar ett aktivt ansvar för ett öppet och konstruktivt förändringsarbete. Det är dessa individer, och bara dessa individer, som ska få glädjen att bli nominerade på nytt. Om man inte visar medlemmarna att man tar sig an socialdemokratins utmaningar med lika delar entusiasm och allvar, ja då finns det många många andra som bara väntar på möjligheten att bidra till partiets nytändning."

Jag håller med. Ut med dem med en glödhet telefon i ena handen och ett tummat exemplar av Fursten i den andra och in med dem som inte har tid att svara i mobilen för att de är ute och diskuterar framtidsidéer med medborgarna!

Det andra tipset är från mig och handlar om omvärldskoll. En indikation på det är:

a) i vilken utträckning personerna i fråga haft andra uppdrag och jobb än politiska i sitt liv.

b) hur många vänner de umgås med som inte är partiaktiva i socialdemokraterna.

Säg att man till exempel skulle ha som krav att personerna som ska representera en modern socialdemokrati ska ha haft andra jobb än politiska i minst halva sitt vuxna liv och att minst hälften av deras vänner ska vara icke-sossar. Undrar hur många som då blir kvar?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, inre strid, personstrider, partiledning, partistyrelse, extrakongress, Mona Sahlin, VU, verkställande utskottet, förnyelse, idédebatt, valanalys, förtroendevald, kris och utveckling och annat intressant

Läs även DN och SvD och Expressen och Aftonbladet och Jinge

Landet kaos

I Belgien behövde man inte körkort förrän 1977.
Bryssel hade ingen stadsplan förrän på 70-talet.
Det märks.
Ändå älskar jag det här landet.

och annat intressant

Så får du din partner att tända och tindra

Manlighet. Vad är det? Det har jag funderat över ända sen jag som 20-åring satt på ett Tupperware-party och hörde en flock kvinnor ilsket utgjuta sig över sina män som "aldrig blev äldre än 12 år" och bara "lekte i garaget" och inte "hjälpte till" hemma. Ändå förvandlades frun till en fnissande trasa när mannen i huset kom in från garaget och med stövlarna på klev in i köket och nöp henne i baken. Medan resten av kvinnorna puffade upp håret och tuttarna och kastade flörtiga blickar på honom.

Vafan håller de på med, vilka jävla töntar, tänkte jag, som var uppfostrad med "Jösses flickor" och obligatorisk träslöjd. Sån ska jag ALDRIG bli!

Men det som förundrade mig var energin. För nån slags jävla spänning fanns där, som höll i sig ungefär exakt fram till det ögonblick då de "tämjt" sina män och de satt där och vek tvätt framför TV:s lördagsunderhållning. Då började de tråna efter Russel Crowe eller Mikael Persbrandt istället.

Hur fan ska ni ha det, brudjävlar? som killkompisen C brukar säga; han som alltid är så snäll och hjälpsam och kompis med alla tjejer. Ni vet, han som duger tiden före och efter de hittat och blivit dumpade av Praktarslet. Ja, hur ska vi ha det? Varför säger vi att vi vill ha en man som kan vika tygblöjor, men faller som fån för Jägaren?

Jag lade ut en bild på Facebook. Ärligt talat vet jag inte riktigt varför, tyckte bara den var fin. Och han har ju nyligen dött, Steve McQueen, the Jesus of Cool. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Tjogtals med kommentarer på bara några minuter. Det var mest män som skrev, och det handlade i huvudsak om att det var lättare att vara man förr.

Då skrev en annan man: "Fantastiskt, Johanna visar en bild på en rynkig och orakad gubbe och ut strömmar så mycket självömkan att jag tror jag inte sett nått liknande sen jag avstyrde bråk på dagis. En riktig man springer inte å gömmer sig bakom historiens kjolar. Vi tar hand om världen här och nu, och de flesta av oss hittar till rakhyveln."

Må så vara, men missnöjet finns där, både hos männen och kvinnorna. Vad beror det på? Ingen vill ju tillbaka till vare sig stenåldern eller 50-talet, då förhållandet byggde på en beroendeställning. Samtidigt tycks vi leta efter nåt annat än en partner som är oss exakt lika. Då kan man liksom lika gärna gifta sig med sin bästa kompis. Det finns det förvisso många som gör, men den polaritet mellan manligt och kvinnligt som ger energi åt förhållanden blir nästintill utplånad och det brukar sluta med att en av dem sticker med en bimbo, manlig eller kvinnlig.

En som funderat över vad som kan vara ett hållbart mellanting utan att det slutar med att alla brudar blir hemmafruar och bakar cupcakes igen och alla killar ger fan i att ta hand om sina barn och går ut och startar ett krig i nåt avlägset land, är David Deida. Hans bok "Den suveräna mannens väg" har blivit en kultbibel för förvirrade män. I den lär han ut hur de ska kunna leva "ett fullödigt manligt liv med kärlek, frihet och integritet, mitt uppe i den utmaning män står inför i dagens moderna samhälle".

Ja, vad tror ni? Kan vi vara helt jämställda men ändå bejaka det lustfyllda spelet mellan oss?

En som tror det är Satori Mateu, Stockholmsfödd relationsexpert bosatt i USA. Hans tankar liknar David Deidas, minus en del av andligheten och sexråden. Precis som Deida predikar han mer lek och mindre millimeterrättvisa, mindre dela lika och mer bejakande av olikheter. Båda herrarna är lika tabumässigt politiskt inkorrekta, vilket är synd, för om man lyssnar litet mer noga, framförallt på Satori, så märker man att det inte är det han säger som är så bakåtsträvande, utan det sätt vi automatiskt väljer att tolka hans ord. När Satori pratar om att millimeterrättvisan dödar lusten och lekfullheten, väser vi kvinnor bittert: - Ha! Får se hur mycket vi kommer tända och tindra när vi har diskat och snutit ungar hela dagen medan karlen har varit ute på jakt!

Men för det första så säger Satori ingenting om att manligheten eller kvinnligheten skulle sitta i de traditionella mans- och kvinnosysslorna. Det handlar istället om att bejaka olikher och ge allt av det man är bra på, oavsett om man är kvinna och bra på att jaga hjort eller tjäna pengar, eller man och bra på matlagning eller att få oroliga barn att somna. Det är ingen som säger att lyckan infinner sig bara om vi går tillbaka till bondesamhällets könsroller. Det viktiga är att bejaka skillnaderna, det som i grunden gör att vi dras till en annan människa. Vad som är skillnaderna eller "typiskt" manligt eller kvinnligt, får varje par (som ju för övrigt lika gärna kan bestå av två av samma kön) bestämma själva.

Steve McQueen då, hur kommer han in i det här? Äh, jag vet inte. Steve McQueen var helt enkelt cool. Så var det bara. Han behövde inte tatueringar över hela kroppen, han behövde ingen dyr tredagarstrimmer, han behövde ingen personal shopper, inga poser, ingen rekvisita, inga gymmuskler för att inge "respekt", inget skryt, inget ballt snack. Han var bara cool. Punkt.

Om alla män och kvinnor följde Steve McQueens förebild och ägnade litet mer tid åt göra sin grej, oavsett om det är att köra hoj, baka, handla med aktier, så skulle vi förmodligen ha mer kärlek att ge vår partner och mer glitter i blickarna oss emellan.

Men det krävs att vi är nöjda med den vi är, av alldeles egen kraft, för om vi befinner oss på det omogna beroendestadiet och tror att vi ska få ut det vi behöver av en partner, blir "kärleken" egositisk, vilket är ganska oattraktivt. Då blir vi snart ensamma, oavsett hur mycket machomän eller perfekta Hollywoodfruar vi än är. Och befinner vi oss (som så många svenska par) i oberoendestadiet, betraktar vi kärleken som en byteshandel, där varje gåva kräver en motprestation, vilket snabbt gör oss bittra och otrogna. Den tredje kärleksnivån är den vuxna, äkta kärleken. Då ger du utan att fundera över vad du kan tänkas få. I tredje fasen försöker du tänka ut vad den andra vill ha och mår bra av, och du blir glad av att ge det (just för att du får ge det du gillar och är bra på) - ett slags ömsesidigt beroende där man ger det man har och får det man behöver, av fri vilja.

Men det är inte lätt, det här med kärlek och passion. För om den som är i fas tre träffar någon i fas ett eller två kommer han/hon att ge upp. Och även om du har turen att möta nån med självkänsla nog att göra sin grej och därmed kärlek att ge utan krav på motprestation, så gäller det att ni har en relativt olik fördelning av det som traditionellt kallas "manligt" och "kvinnligt" för att det ska bli spännande och inte bara bli vänskap av det hela.

Puh! Inte konstigt att folk blir förvirrade och datingkurser och raggningsböcker säljer som smör i solsken. Det är enklare att ha katt.

Läs mer på
Satori Mateis hemsida
Aftonbladet
Pick Up Artist Forum
Social Dynamics
Läs även andra bloggares åsikter om manlighet, kvinnlighet, jämställdhet, manligt, kvinnligt, raggning, relationer, kärlek, passion, sex, raggningstips, lust, olikheter, ömsesidigt beroende, en riktig karl, Steve McQueen och annat intressant

Kökets MacGyver, det är jag det

Så här ett tag efter valet börjar jag höra mina egna tankar igen. De säger:
- Barnen får skörbjugg snart av all Sibyllamat. De måste få Hemlagad Mat.

Så jag köper mat. Fel, jag tvingar den av mosbrickor och Coca Cola stinna 16-åringen till affären med mitt ICA-kort.

Falukorv i ugn, tänker jag, inspirerad av 70-talsretrotrenden. Jag tänker stompa mitt eget potatismos också. Ingen mer kiosklagad mosbricka här inte! Jag känner mig nästan som de hippa hemmafruarna som pakar rosa muffins med sockersilverkulor ovanpå.

Hm, undrar om det inte står en burk med silverkulor i skafferiet, från nåt barnkalas som ballade ur före glassbombsfinalen. Man kanske kan hälla några silverkulor ovanpå potatismoset?

Okej, ska bara stompa det först, med en sådan där...stompgrej...? Shit, i vilken skilsmässa försvann den? Men kökets MacGyver förtvivlar inte. Man har ju en ...äggskivare!!
- Titta och lär barn, jag borde fan få Tinapriset, eller nåt. Potatisen sprutar yvigt runt köket, men det är inget problem, det är bara skalen som fastnar och täpper till litet. (Man kanske skulle skalat potatisen först?)
Jaja, nu är det iallafall MAAAAT vrålar jag.

Tonåringarna lämnar hasande sina datorer, tittar skeptiskt på den brända falukorven och potatismoset och frågar:
- Vad är det för klumpar i moset?
- Potatis, svarar jag.
- Uääh, vad äckligt!

Imorgon ska jag på rockkonsert. Då får Sibylla ta över matlagningen igen.

Läs även andra bloggares åsikter om matlagning, MacGyver, hemlagad mat, slow food, potatismos, hemlagat mos, kiosklagat mos, Mat-Tina, Sibylla, snabbmat, tonåringar, familjeliv, valrörelse, stres, tidspusslet, rockonsert, Kafkas Fever och annat intressant

Det är mycket nu. Och större blir det.

Nationalarenan i Solna blir inte Sveriges största konsertscen. Ullevi i Göteborg ska nu byggas om och kommer redan 2012 att kunna ta in 75 000 konsertbesökare.
Äh, då är det väl bara att bygga ännu fler lyxloger i Solna? Eller vad säger ni skattebetalare som ska stå för notan?

Det är många nu, som skriver om arenafebern som grasserar bland kommunernas småpåvar, som alla vill vinna över varandra där de sitter i sina sandlådor. Problemet är bara att det inte är sandslott de bygger, utan riktiga monument över sig själva, med andras pengar.

Först kom magasinet Fokus stora och välarbetade artikel. Länk till den HÄR.

Nu i helgen skrev även DN en flera sidor lång artikel med olika vinklingar:

… här har kostnaderna förvandlats från miljoner till miljarder kronor.

"Vi har ett enormt krav på oss att hitta innehåll till arenorna".

"Hade landets lokalpolitiker lagt ned en gnutta av den möda man lägger på jättearenorna på att i stället se till att det fanns gott om replokaler, en anständig rockklubb, en teater och ett bra dansgolv i varje stad skulle de kanske i en framtid få se stjärnor uppvuxna på hemmaplan. Som sporten lär ut: det finns ingen elit om det inte finns bredd".

Det där sista sammanfattar ganska exakt min politiska grundideologi. En bra bredd ger än bättre elit, det gäller såväl för idrotten som för samhället i stort. Sverige klarar inte den globala konkurrensen med hjälp av några tusen skattesubventionerade städjobb. Det är upplevelser och kunskap vi kan konkurrera med, inte fler eller billigare produkter och servicepersonal.

Hur gör vi Stockholm lika attraktivt för kreatörer som exempelvis Berlin? Snarare genom bättre växtmöjligheter för kreativa branscher genom nya, mindre scener, mötesplatser och arbetsplatserm än dyra monsterarenor. Kina och Indien kommer alltid att vinna konkurrensen om de billigaste prylarna och servicepersonalen. Och större och mer närbelägna arenor kommer alltid att finnas i de europeiska storstäder som har regeringar som glatt går in och finansierar dem.

Men fattar småpåvarna det? Jag tvivlar på deras modernitet. Snarare misstänker jag att det inte dröjer länge innan nån av dem får för sig att ta upp kampen med Nordkorea, där världens (just nu...!) största arena ligger. Den tar in 150 000 åskådare och har det passande namnet May Day arena.
Läs även andra bloggares åsikter om nationalarena, Solna, Ullevi, Göteborg, arenafeber, småpåvar, skattebetalare, europeisk konkurrens, konsertarenor, magasinet Fokus, DN, SvD, Torbjörn Larsson, upplevelseindustrin, enbrabredd ger en bra elit, eventarena, global konkurrens, Kina, Indien, Berlin och annat intressant

Är du villig att dö eller vill du bara ha arvodet?

Shit, vad jag är trött på diskussionen om höger och vänster! Det där är snack som jag mest hör i politiken. Nästan inga av mina vänner utanför politiken som diskuterar i de termerna. Visst, vi kan sitta där och diskutera partiets inre liv, politiska strider och kompassriktningar. Det gör borgerligheten, idag på DN, såväl som socialdemokratin.Vi kan bråka oss mumifierade om sådant, men utanför de officiella möteslokalerna händer nåt annat.

Därute finns ett sug efter nåt verkligt och viktigt att diskutera, utöver senaste lekprogrammet på TV. Tyvärr blev folk nog inte mer intresserade av politik efter kvällstidningarnas försök att göra valet till en banal Idol-omröstning. Det jag ser av partiernas inre liv just nu gör mig illamående. Trots uppryckningen i valspurten är det mer folk på mötena nu när det är dags för nomineringar och tillsättande av poster.

Partiernas mest aktiva är idag såna som har haft, har eller vill ha uppdrag. UPPDATERAT: Det har t o m en doktorsavhandling kommit fram till nu. Inget fel i sig, men om makt är huvudfokus blir jag misstänksam. Rätt många "partikamrater" har en märklig förmåga att gå igång på det inre spelet, medan de alltid är väldigt upptagna när det är dags att gå ut på torgen o prata med folk.

Fråga en central skara i ditt lokala parti vad de brinner för! Vad de går igång på? På vårt senaste styrelsemöte i Solna diskuterades en organisationsutredning som svar på frågan hur vi skulle ta hand om alla nya medlemmar. - Om vi hade ägnat lika mycket tid som vi nu ägnar åt det inre livet, åt att gå ut och sätta oss på den lokala puben eller fiket och prata med människor, så hade vi haft en blomstrande arbetarekommun, sa jag. Då blev det bara konstigt tyst.

Jag säger som Al Pacino i hans roll som fotbollstränare Any given sunday:
"We are in hell right now, gentlemen, believe me. We can stay here and get the shit kicked out of us, or we can fight our way back into the light. ... I'll tell you this: In any fight, it is the guy who is willing to die, who is going to win that inch. And I know, that if I am going to have any life anymore it is because, I am still willing to fight, and die for that inch, because that is what LIVING is. (hela talet HÄR )

Jag undrar hur många socialdemokratiska företrädare som brinner, så mycket att vi tillsammans, inch by inch, kan vinna tilllbaka det vi förlorat genom de senaste decenniernas mätta och oinspirerande finjusterar- och jultomtepolitik à la "100 spänn till i barnbidrag"?

Anledningen till att moderaterna vann 2006 var att de ville förändra samhället, ja de brann faktiskt för det, även om deras nedsippringsteori ger mest anledning till brinnande entusiasm hos dem i toppen av samhällspyramiden. Att de vann 2010 var mest för att vi sossar inte brann för någonting, utom att få tillbaka makten, oklart till vad.

Nej, ut med er och snacka med folk, lika mycket av er tid som ni sitter inne på partilokalerna, så kommer visionerna och idéerna i mängder, jag lovar! Efter sex fredagar spenderade på kaféet utanför stadshuset har jag fått lika många idéer som under sex år inne i stadshuset tio meter därifrån.

Politiker måste få vara delaktiga i verkligheten, läser jag på DN:s ledarsida. Wow, de har fattat, tänker jag. Men det visar sig handla om Sofia Arkelstens rätt att lämna riksdagshuset för att resa med lobbyister. OK, men då får hon vara ärlig med att det är deras intressen hon företräder och så får folk välja om det också gynnar deras intresse. Jag pratar och reser gärna med alla, men den dag jag umgås oproportionerligt mycket med vissa, vare sig det är partikamrater eller kärnkraftslobbyister, då är jag inte en bra företrädare för allmänheten längre.
För den som känner en brist på äkta, brinnande engagemang; här är ett klipp som ger dig världens bästa pep talk på 2 minuter.

Läs även andra bloggares åsikter om valanalys, socialdemokraterna, arvoden, mutor, korruption, mutresor, Sofia Arkelsten, moderaterna, visonslöshet, follow the money, Al Pacino, Any given sunday, berömt tal, inch by inch, brinnande engagemang, särintressen, demokratikafé och annat intressant

Du sköna nya värld

På YouTube cirkulerar flera filmer som visar att Walt Disney var en manipulerande, sexfixerad, djävulsdyrkande pedofil som ville leda barn i fördärvet och krossa familjevärdena. Sonen fnysskrattar och visar mig klippen där man försöker leda i bevis att det förekommer dolda sexuella budskap i Lejonkungen, Den lilla sjöjungfrun, Aladdin och de andra stora Disneyklassikerna. Jag gissar att det är den amerikanska högerns Moral Majority eller andra tokdårar som ligger bakom.



Gemensamt för alla dessa vuxna är att de försöker anklaga andra för det de själva har skallen fullt av. Man får verkligen ha ett stort mått av snuskig fantasi för att upptäcka att en pelare i Lilla Sjöjungfrun kan likna formen på en fallos, eller för att se bokstäverna SEX formas av ett dammoln som Simba rör upp i Lejonkungen!

På samma sätt undrar jag vem som egentligen skapat behovet av stringtrosor och BH:ar i storlek AAA för småflickor? "Vadårå, bara för att våra underkläder i storlek 65A har Hello Kitty- eller Snobben-motiv betyder det inte att de är för barn", försvarar sig branschen. Jag vet inte hur det är med er andra kvinnor, men själv slutade jag skriva Hello Kitty-grejor på önskelistan när jag var 10.

Och det senaste på mansfronten (ha, ha) som nu lanseras; snopplyftskalsonger, vem har bett om det?
Det är väl bara en tidsfråga innan det dyker upp blöjor i stringmodell med texten "Foxy" på för babyflickor och frontal enhancement-blöjor med inbyggd metallsuspensoar för småpojkar.

Det ska böjas i tid.

Nu får 8-åringar får rabatt på kroppsvaxning.

Och så kan man köpa en strippstång på leksakshyllan, det har jag skrivit om förut.

Ibland hatar jag den här världen...

Läs även andra bloggares åsikter om disney, pedofil, djävulsdyrkare, sexmode för barn, sexualiserat barnmode, stringrosor, hello kitty, bikinivaxning för småflickor, strippstång för barn och annat intressant

Slopa familjerådgivningen och satsa på egenterapi

Ska man vara ihop med någon innan men vet riktigt vem man är och vad man vill? Sånt funderar, eller borde tonåringar fundera över. Men borde inte ett parti som med viss framgång levererat tillväxt sedan 1889 ha rett ut den biten innan de förlovade sig med Mp och V?

Idag läggs det som kan bli den sista budgeten från det rödgröna samarbetet. SvD har tidigare spekulerat kring kring mp:s signaler att bryta förhållandet. SvD:s ledarsida gottar sig förstås. Men jag är inte säker på att det är så illa att ta sig en rejäl funderare kring de där existentiella frågorna nu. Många par går i familjerådgivning så här på hösten, inte minst sk "nya familjer" där romantiska semesterdrömmar krockat med verklighetens alla styvbarn. Men de rödgröna har inte ingått nåt frivilligt äktenskap av kärlek till varandra, utan ett arrangerat äktenskap framtvingat av grannen på andra sidan häcken; blockpolitiken och Alliansen.

Miljöpartiets behov att sätta sig för sig själva i kammaren och grubbla över framtiden gäller förstås också socialdemokratin, skriver Peter A. Ja, en rejäl omgång individuell terapi är en bra grund att ha innan man går in i ett förhållande. Utan en inre trygghet och en egen kompass hjälper det föga med några sittningar hos familjerådgivarna.

Men det finns en sak man kan göra under tiden den där jobbiga terapin pågår, och det är att vara rädd om sina vänner. Inte stänga av telefonen och sätta sig under täcket och navelskåda som många ratade gör. Därför har jag ett praktiskt tips, som jag fick via en ny partimedlem. I artikeln På kundens hemmaplan skriver SvD om hur mobiloperatören Tre låtit några anställda från den vanliga kundtjänsten bli företagets ansikten på Facebook. Där kan de ge den vanliga supporten och kundtjänsten, men kunderna kan också delta aktivt, komma med tips och bidra tillutvecklingen av tjänster och produkter. Vad sägs om en sådan medlemsservice och möjlighet till daglig kontakt från socialdemokraterna? Visst finns partiexpeditioner, men hur många hittar dit? Tänk vilken möjlighet till snabb tvåvägskommunikation, som i sin tur bäddar för bättre vidareförmedling, när man läst eller sett nåt om politiken man vill ha svar på.

Som det gamla ordspråket lyder: För att få vänner, måste man vara en själv.

Så, glöm inte bort att ta hand om alla nya medlemmar och wannabes, mitt i krisande och navelpillande!

Läs även andra bloggares åsikter om politik, miljöpartiet, rödgröna, val 2010, budgetmotion, socialdemokraterna, eftervalsdebatt och annat intressant

Visst vill vi något, vi ska bara göra en organisationsutredning först!

"Det finns en enorm och förändrande kraft i människor som vill något."

Orden kunde komma från en historiebok om den tidiga arbetarrörelsen, men de kommer från en entusiastisk ledarskribent på SvD som läst en bok om Svenskt Näringslivs uthålliga opinionsarbete för att förändra värderingsklimatet så att vänstervågen bröts. Det kan man väl säga att de lyckades med. Kanske för att de brann för sina idéer, eller sina pengar, borgarna.

Men när slutade det stora arbetarepartiet att brinna? Kanske blev de mätta när de fått sina styrelseposter, lika fina märkeskläder åt ungarna som direktören och en ännu större platt-TV? Jag vet inte, men jag vet att det var väldigt få partier som brann under den senaste valrörelsen. Och den förra. Och den förrförra.Vi sossar sa att vi inte kunde vänta. Det fanns nog inte en väljare som trodde att det berodde på att vi var så otåliga att förändra världen. Inte heller associerade de väl till den amerikanska prsidentvalskampanj varifrån orden var kopierade. De flesta tänkte nog på makt; Jaså, sossarna är otåliga att komma tillbaka in i regeringskansliet. Det kan de ju hoppas på...

Ser man på dagens partiaktivitet är man böjd att hålla med. När kriskommissioner ska tillsättas, när det ska omorganiseras, när poster i nämnder och styrelser fördelas, då sjuder det av aktivitet i Rörelsen. Ska de där vara med i kriskommissionen, varför får inte jag vara med, och var finns representationen från vårt fackförbund?! Så blev sammansättningen också ett hopkok värdigt ett gammaldags viktorianskt bröllop; "Nånting gammalt, nånting nytt, nånting lånat, nånting blått".

Vad VILL de med makten och inflytandet? Vad brinner de för? Vet de ens vad de vill åstadkomma, när de väl sitter där vid grytorna, mer än att äta?

Jag undrar vad som skulle hända om man tog bort alla formella och/eller arvoderade poster. Skulle det bli tyst då, skulle motionsfloden sina, ja då visar det väl att behovet av samhällsförändring inte fanns. Men det tror jag inte, snarare tvärtom. Aldrig har väl det civila samhället varit så blomstrande som strax innan vi föreningsbidragsstödde det sönder och samman. Kommer ni ihåg sketchen på 70-talet med ungdomarna som inte kunde göra någonting på fritiden, för de hade ingen lokaaaal? Så tycker jag ibland att mitt eget parti beter sig när något behöver göras. De sätter sig hellre och diskuterar organisation än att gå ut och göra nåt.

Jag har varit med i politiken i på nära håll sedan efter valet -98. Ett av mina första uppdrag var att organisera en kampanj mot de svinaktigt höjda dagisavgifterna i Solna, en höjning som slog besinningslöst hår tmot ensamstående och flerbarnsfamiljer. Borde varit en klockren aktivitet att ställa sig utanför förskolorna med namnlistor och snacka med alla föräldrar som var jätteupprörda. Jag fixade ihop färdiga kit med fakta och argument, namnlistor knappar och pennor i prydliga påsar, en per fullmäktigeledamot i (S). När alla gått stod majoriteten av påsarna kvar. Jag fattade ingenting; ville de inte prata med folk? Vågade de inte? Nä, de hade suttit inne i den gosiga värmen i sammanträdesrummen så länge att de inte visste hur man gjorde längre! Eftersom jag är en envis person fick jag till slut ut de flesta, och jag kommer aldrig glömma hur den största pösmagen med nästan pojkaktig iver kom tillbaka som självutnämnd expert efter att ha talat med en (!) pappa utanför ett dagis. Det hade han förmodligen inte gjort på tio år.

Det här är en nidbild, om än sann, men den visar på problemet med långvarigt sammanträdesstolsnötande. Ungefär som Byggnads ombudsmän som inte har jobbat med händerna på 10-20 år och som ska företräda byggjobbarna. De blir inget bra. Nej, in med arbetslinjen i politiken, även för förtroendevalda! Ut och stå på egna ben var tredje mandatperiod, så slipper vi mycket av ryggkliandet och rövslickandet och fixeringen vid organisationen och det inre spelet. Kanske vinner vi också litet äkta förändringsvilja och politiker som inte blir svaret skyldiga när man frågar dem vad de vill använda makten till.

Ni som vill något med politiken utan att behöva sitta i någon styrelse är välkomna att diskutera i den öppna kriskommissionen, en nätbaserad idédebatt som inte tar hänsyn till några interna maktbalanser.

Välkomna också till kafédiskussionerna i Solna Centrum där jag sitter varje fredag 9-5 och lär mig oändligt mycket mer än under tio års sammanträden i stadshuset intill. Jag trodde det skulle komma en och annan av de ivrigaste eller mest galna aktivisterna, men det kommer folk i mängder, av alla åldrar och slag!

De vill något, de brinner för förändring och inte för positioner, för här finns ingen förening, inga organisationsbidrag och inga poster att fördela. De pratar om något de gått igång på, sen formulerar vi en idé och så skriver jag ner den och för upp den i lämplig beslutsförsamling. Förra fredagen hade jag 29 samtal. Säkert kommer de flesta att röstas ner av borgarna, om inte alla, men det betyder inte att det enda som återstår är att gå hem och lägga sig i soffan och glo på Idol. Det går faktiskt att förändra, det märks inte minst på Solna-alliansens nya regeringsprogram. Där finns stycken som klippta ur vårt valprogram, så trägen vinner, ha ha!

Och kom ihåg Oscar Wildes ord: "Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast."

Läs även andra bloggares åsikter om kriskommission, politik, socialdemokraterna, eftervalsanalys, idedebatt, valanalys, netroots, solna, nepotism, karriärister, civila samhället, frivilligarbete, föreningsengagemang och annat intressant
Högbergs tankar och Johan Westerholm skriver om detta.

Hur tänkte de här?

Ovanför en port i vasastan sitter de här två små keruberna som fasaddekoration.

Ytterligare ett av stadens små mysterier.

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, stadens mysterier, keruber, snoppar, jättefallosfasaddekoration och annat intressant

Ge gamla politiker litet fuck-off-kapital!

De bara skruvade på sig när jag sade det. Verkade nästan litet besvärade, som om jag lagt av en fis där vid fikabordet. Inte konstigt kanske, för mina partikamrater vid den tidpunkten hade många fler års erfarenhet av medlemskap, partiarbete och förtroendeuppdrag än jag, rookien som satt där och föreslog ett bäst-före-datum för politisk försörjning.

Min modell handlade inte om nån miljöpartimodell, där man ska åka ut efter tre mandatperioder, 12 år. För det första är det på tok för länge, för det andra fuskar de med det genom att flytta sina politiker från riksdag till landsting osv, och för det tredje är det oåterkalleligt, är man ute så är man ute för alltid (från DET beslutsforumet iallafall)

Min modell går ut på att förhindra det utanförskap och bidragsberoende en f d politiker riskerar att hamna i om han eller hon ska ut i det vanliga arbetslivet efter många år i politiken. Risken för nepotism är överhängande när gamla politiker (som kan vara unga till åldern, men gamla i politiken) antingen måste beredas fortsatta uppdrag eller en riksdagsplats för "han/hon har ju gjort så mycket för partiet". Och hur bra blir denna politikers förslag, när han/hon dels måste hålla rätt folk om ryggen för att få fortsatt förtroende/en plats inom rörelsen, dels kämpar mer för sin egen överlevnad än för de ideal som han/hon förhoppningsvis brann för vid tidpunkten för SSU-inträdet 15/30/45 år tidigare? Det blir rätt många snälla Åke i ett sånt system, kan jag försäkra!



Att den här sjukan grasserar märker man lättast genom att lyssna på en konversation då några gamla partirävar (kan som sagt vara allt mellan 25-65 år gamla) träffas under avslappnade former. Pratar de politik? Nej, de pratar partiet! Första gången jag stötte på detta fenomen var när jag var ny och arg medlem och hamnade i ett kompisgäng som känt varandra sedan första SSU-hånglet på Bommersvik. Jättegoa och sköna människor, men det var värst vad litet sakpolitik de pratade? Och vad mycket de uppehöll sig runt partiet, organisationen, mäniskorna och spelet bakom kulisserna!

Jag funderade och funderade tills jag kom på vad det var; de hade helt enkelt tillbringat så mycket tid med organisationen att det var detta de kunde bäst. Sakfrågorna hade de kommit längre och längre ifrån, allt eftersom de dragits in i partijobb. Några av dem hade t o m varit så duktiga att de värvats innan de pluggat klart och tagit sin examen.

What a waste. Tänk vad duktiga de här människorna hade varit om de hade kombinerat sin politiska skickighet med gedigen arbetslivserfarenhet. Den här linjen förfäktade jag redan då jag var enhetschef inom skolan. Den där populära vikarien utan utbildning, kunde vi inte anställa honom? Jo, men tänk vad klockren han skulle bli MED utbildning, bromsade jag. Varför ska just han gå en osäker framtid till mötes som outbildad lokalanställd, han är väl värd bättre? Låt honom gå sin lärarutbildning, så anställer vi honom sen!

Samma modell förespråkar jag för politiken: En bra politiker blir ännu bättre om han/hon får ta en sväng i arbetslivet då och då. Då menar jag inte i nåt folkrörelseföretag, utan i ordinarie arbetsliv, på egna meriter. Låt alla dem som har sin försörjning via politiken gå ut och jobba på den reguljära arbetsmarknaden med jämna mellanrum, så får vi dels en bra korsbefruktning mellan politiken och övriga arbetslivet, dels slipper vi problemen med avdankade politiker som behöver "placeras" inom arbetarrörelsen efter lång och trogen tjänst och framförallt; vi slipper politiker som hamnar i beroendeställning och gör politiska överväganden efter detta beroende och inte efter övertygelse. Den beroendeställning gentemot folk med makt över deras framtid som både förtreondevalda och partianställda hamnar i gör att spelet och det strategiska ryggkliandet tar överhanden och då får vi precis den sortens oengagerade valrörelser, dirigerade med världsfrånvänd hand av människor som befinner sig långt, långt borta från ordinarie arbetsliv och går igång mer på Obamas kampanjmetoder än på själva samhällsbygget.

Två mandatperioder in, en mandatperiod ut, i arbetslivet eller i studier. En mandatperiod är för kort tid för att hinna lära sig, två är egentligen för långt, men det är ju fyraårsperioder nu så det är svårt att göra nåt åt.

Detta är precis det som Margot Wallström gjort; gått in och ut ur politiken och varje gång tagit med sig nya erfarenheter in/ut.

Att som SSU nu förespråkar, tillåta tolv år på förtroendeuppdrag, är dels alldeles för länge för att ha nån chans att komma tillbaka till ett yrke, dels oåterkalleligt. Dessutom är jag rädd att det inte automatiskt blir den föryngring som SSU hoppas på, eftersom många heltidsengagerade inte är så gamla.

Dessutom pratar SSU bara om politiker. Den här modellen är lika viktig att använda för anställda politruker.

Varför är det då sådant motstånd mot min idé? Tja, säg det, men det kan handla om det jobbiga i att behöva lämna den gosiga gemenskapen i partiet och tvingas stå på egna ben. Alldeles för många skulle också i ett slag falla för strecket om den här regeln infördes, och för många av dem är det redan försent; deras examen är inaktuell, deras avbrutna studier går inte att återuppta för att utbildningssystemet förändrats så mycket, de är inte längre attraktiva för sin gamla arbetsgivare eller, hemskast av allt; de har aldrig haft ett vanligt jobb!

Desto större anledning att göra nåt åt saken. Fort.Behovet av en förnyelse i partiet torde vara uppenbar, men jag ska ändå avsluta med en parallell till Facebooks framgångsrika affärsstrategi som jag läser om i dagens spaning från Prime & United Minds: Det är ett extremt snabbrörligt och evolutionärt förhållningssätt till sin verksamhet som gjort att Facebook överlevt och t o m övertrumfat sina konkurrenter Gowalla, Twitter, MySpace med flera. Facebook har inte gjort några hysteriska nylanseringar, de har förändrats dagligen i takt med utvecklingen i sociala medier. Vad kan vi alla lära av detta?

Ett evolutionärt förhållningssätt, en ständig förändring och förnyelse, det kanske skulle göra att vi slapp ta till stora omvälvningar och desperata krisåtgärder som sedan ska döpas till nåt käckt i stil med Folkhemmet 3.0?

All heder åt Kristina Alvendal (M) som nu lämnar Stockholms stadshus med orden: - Jag tycker det är bra för politiken om vi som är politiker gör annat också och inte sitter i decennier. Om hon nu inte blivit petad? Hoppas inte det.

Gammelmedia på detta: Sydsvenskan, Svenskans ledarblogg liksom Politikerkollen i Aftonbladet, Politikerbloggen och TV4 Play och GP
Läs även andra bloggares åsikter om valanalys, socialdemokraterna, förtroendevalda, förtroendeuppdrag, partianställda, mandatperiod, tidsgräns för förtreondeuppdrag, SSU och annat intressant