En olycka kommer sällan ensam

Eleverna i Solna och Salem skolkar mest, skriker Dagens Nyheters rubrik ut.
Nästan var 10:e gymnasieelev i Salem, Solna, Sundbyberg och Järfälla kommuner skolkade under det senaste läsåret, står det. Vad rubriken glömmer att nämna är att de inte bara skolkade, utan så mycket att studiebidraget rök. Snittet i länet är betydligt lägre, knappt var 20:e elev.

Är man borta utan giltig orsak mer än 20 procent av lektionerna räknas man inte längre som studerande, och då är ju helt naturligt att CSN drar in studiebidraget.
- Rätt åt ungjävlarna, kan man tycka.

Men då glömmer man att det är långt ifrån alla familjer som delar ut studiebidraget som fickpengar, utan har det som nödvändigt tillskott till hushållskassan. Och då är 1050 kronor i månaden banne mig ingen liten förlust. (Och ungen lär ju knappast ägna skolkdagarna åt att jobba för att dra in deg till morsan.)

Därför måste skolorna - i Solna och andra kommuner - få ändan ur vagnen och bli mycket snabbare på att meddela föräldrarna när deras barn inte är i skolan. Jo, visst finns på en del skolor någon slags närvarorapportering på nätet, dit man med mycket möda och stor datorvana ibland lyckas logga in sig och där lärarna i bästa fall, efter viss fördröjning, lyckats knappa in lektionsnärvaron. Sådant här måste funka, lätt, alltid och framförallt - SNABBT!

Hur svårt kan det vara att koppla en automatisk sms-tjänst till det där krysset i frånvarorutan vid lektionens början? Ett sms som går direkt till föräldrarna, som då kan välja att snabbt reagera.

När man efter fyra veckor får ett meddelande från skolan om att "din son/dotter är nu uppe i 25 procents frånvaro den senaste månaden", ja då är det liksom litet sent...

Men det är ju långt ifrån bara studiebidraget det handlar om. Bakom skolk ligger nästan alltid andra problem än ren lathet. Och i familjerna som drabbas extra hårt av ett indraget studiebidrag för att deras ekonomi är svag, finns ofta även andra problem som lök på laxen, som missbruk eller psykisk ohälsa. Det finns t ex barn som inte vågar gå hemifrån på morgonen för att de är så oroliga för sina föräldrar.

Att i det läget komma och hota med indraget studiebidrag är ungefär som att nypa en människa mitt i ett migränanfall; det gör ont men överskuggas av nåt mycket värre. Nej, då är det bättre att ta reda på orsakerna bakom den så kallade "skolledan". Här har Solna en del att lära av Sundbyberg. Där har man genom ett målmedvetna individuella insatser lyckats få ner antalet "hemmasittare" från 25 till en (1!). Och nej, det handlar INTE om polishämtning som betongliberalerna i Stockholm brukar yla om.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om skolk, skolan, Solna, polishämtning, psykisk ohälsa, förebyggande insatser, skolpolitik, betongliberalerna, Stockholm, Sundbyberg, sms, frånvarorapport, CSN, studiebidrag

What is love?

"Baby don´t hurt me, don´t hurt me, no more..."
Nej, inte den gamla sångtexten nu, jag tänkte faktiskt på nåt allvarligt.

På TED en bra sajt där man kan hitta intressanta tal, hittar jag en föreläsning av hjärnforskaren Helen Fisher, vars titel är något så coolt som "forskare i romantisk kärlek".
Fisher beskriver kärlek som en universell mänsklig drift, starkare än sexdrift, törst och hunger, ja kanske till och med starkare än viljan att leva.

Hon har hjärnröntgat förälskade människor, både lyckliga och olyckligt kära. Vad hon hittat är extra aktivitet i tre områden i hjärnan. Först det som rör behov, motivation, fokusering och begär (samma område som stimuleras i ett kokainrus för övrigt). Sedan det område som kalkylerar och tar risker. Till sist det område som påverkar tillgivenhet och energi. Kanske inte så oväntat, förutom att de försökspersoner som var olyckligt kära hade samma, eller ännu starkare aktivitet i främst det första området. Tough shit.

Men hennes forskning är inte alls bara torrt vetenskaplig, utan fylld av poesi och referenser till litteraturen. Bland annat citerar hon Platon, som redan för 2 000 år sedan konstaterade att "The god of love lives in the state of need". George Bernard Shaw var mer krass när han fällde kommentaren "Love consists of overestimating the differences between one woman and another".

Efter att ha sett den horribelt dåliga filmen Sex and The City kan jag i alla fall konstatera att det är något väldigt sjukt när det ultimata kärleksbeviset från en man till en kvinna tycks vara att bygga henne en klädgarderob stor nog att ge ett värdigt boende åt en Irakisk flyktingfamilj i Södertälje.

Men visst kan kärleken ha många ansikten, som det heter. De här till exempel:Och mister du en står det tusende åter, bara man inte är alltför kräsen:
Nu ska jag bara klara av Anna Fair and Trues utmaning också, innan jag återgår till att regnglo på Rome-boxen.

Här är den:

Regler:
-Posta reglerna först.
- Svara på alla frågor.
- Skicka vidare utmaningen till 6 andra bloggare.
- När du postat dina svar, berätta det för den som utmanade dig!

Fem saker som finns på din Att-göra-lista idag:
1. Skriva ett blogginlägg om kärlek
2. Roa 14-åringen (Rome-boxen)
3. Gå hem till fam Graf II och pigga upp sjuk svägerska
4. Laga middag åt sjuk svägerska med familj
5. Samtidigt passa på att länsa DVD-förråd hos sjuk svägerska

Vad gjorde du för 10 år sedan?
Packade flyttlasset från Bryssel till Stockholm

Ställen du bott på?
Söder, Örgryte, Gamla stan, Östermalm, Huvudsta, Heden, Östermalm, Råsunda, Vasastan, Kungsholmen, Råsunda igen, Bryssel, tillbaks till Råsunda, Vasalund.

Fem saker du skulle göra om du var biljonär?
1. Sluta jobba. Omedelbart.
2. Ångra att jag slutade jobba och börja igen, fast med något roligare, som jag kunde låtsas vara duktig på utan att behöva bevisa det.
3. Ge massor av pengar till alla jag tyckte om.
4. Göra mig odödlig med något slags pris eller fond som gick till goda människor som gjorde bra saker.
5. Sluta ligga vaken på nätterna och oroa mig för de stigande råvarupriserna och regeringens inflationsdrivande politik som gör att räntan på mina lån höjs hela tiden.

Jag utmanar: Nathalie, Annika, Jytte, Alexandra, Mammamumrik och Krassman

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om kärlek, love, what is love?, begär, lust, tillgivenhet, förälskelse, olycklig kärlek, Helen Fisher, hjärnforskare, magnetröntgen, Platon, George Bernard Shaw, utmaning, biljonär

Kan vi både äta kakan och ha den kvar?

När jag var liten fanns det tre affärer på sommarön. Det var Palms affär, som sålde allt man behövde, det var Judits affär som sålde ungefär detsamma fast i mindre skala och även skötte posten. Sedan var det den finare Floréns affär från Göteborg som hade sommarfilial på ön. Idag är de borta allihop och vi får vackert ta båten till grannön för att handla. Men även där lever ICA under ständigt nedläggningshot från de stora marknadsplatserna runt Göteborg, dit man tar sig relativt enkelt om man har bil.

Jag är lika kluven som de flesta. Man borde gynna den lokala affären, men den är dyr och har inget vidare sortiment. Så gör man sig ett ärende till stan och passar samtidigt på att bunkra på stormarknaden. I Solna på vintern är det samma sak. Vi vill gärna ha kvar lilla gulliga Furuviks livs i Råsunda, men hamnar så lätt på ICA Maxi med bilen.

Numera är bilen såld och jag bor mitt emellan Solna Centrum och Solna station, där Rodamco/Unibail planerar den gigantiska Mall of Scandinavia. Var kommer jag och andra Solnabor handla i framtiden? Tendensen generellt är tydlig. Man handlar där det är störst. Samtidigt vill vi ha mångfald och exklusivitet. Ingen vill ha likadan tröja som alla andra. Och vi vill alla hitta de där udda, spännande affärerna med nya roliga märken och ingredienser.

Så hur ska vi ha det? Som politiker lägger jag mig såklart inte i om Lindex i Solna Centrum slås ut av Lindex i Mall of Scandinavia. Det drabbar inte skattebetalarna, som det t ex gör om en skola slås ut av en annan. Men samtidigt som marknadsekonomin är den hittills bästa modellen för att skapa ekonomiskt välstånd, så har den varken som drivkraft eller uppgift att fördela detta välstånd eller skapa ett samhälle som tar långsiktigt ansvar för miljö eller socialt kapital. Där är det de folkvaldas uppgift att peka ut färdriktningen.

Solna är idag en av Sveriges mest överkörda kommuner. Men inte bara Solna utan hela Stockholmsregionen växer så det knakar och det gäller att undvika växtvärk och besvärliga baksmällor längre fram. Jag var nyligen på ett dialogmöte med cheferna på Stockholms Regionplane- och trafikkontor. Det var de senare som inbjudit till en dialog kring den nya utvecklingsplanen för länet som håller på att tas fram. Det blev ett intressant samtal om vad som påverkar hur en region växer.

Visionen är att Stockholm i framtiden ska bli Europas mest attraktiva tillväxtregion. Alla kommunerna tycks eniga om målen, som handlar om att vi ska ha en öppen och tillgänglig region, en ledande tillväxt och god livsmiljö och som därtill är resurseffektiv. När vi längre fram i förhandlingarna kommer till de hårda kärnfrågorna vet jag av erfarenhet att det kommer handla mer om vilka vägar och järnvägar som ska byggas i den egna kommunen, än om hur vi tillsammans gör en god avvägning av vilka nyttigheter vi ska prioritera. Därefter gör alla som de vill ändå och till inte så liten del blir det investerarna som avgör var saker och ting kommer att byggas. Detta är det svåra; att balansera efterfrågan mot krympande resurser.

I Solna är trafiken det största hotet mot en välmående stad. Vi som har det politiska ansvaret, oavsett om vi är i majoritet eller opposition, måste tänka långsiktigt så att vi bygger en stad där människor både kan arbeta, bo, andas, handla och roa sig. För regionen som helhet är det förstås bäst om de kommuner som ligger mest centralt bygger mest, både bostäder, arbetsplatser och handel, eftersom resandet och bilåkandet annars riskerar att fördelas på en mycket större yta och därmed öka ännu mer. För Solnas räkning är det dessutom ingen större skillnad, för om folk inte handlar och bor i kommunen, så kommer de ändå att åka igenom den på väg till andra bostäder, affärer och arbetsplatser. Alltså kan vi lika gärna bygga här.

Frågan är dock hur mycket vår lilla kommun, till ytan Sveriges tredje minsta, klarar av? Det finns redan idag byggplaner motsvarande ett halvt Solna till på befintlig yta på bara 20 års sikt. Det innebär i förlängningen även en 50-procentig trafikökning. Detta alltså innan de stora planerna på ny nationalarena för fotboll och The Mall of Scandinavia tillkommit. Mall of Scandinavia beräknas dra 40 000 besökare dagligen. Det är som en stormatch på Råsunda, varje dag, året om. Skillnaden mot fotbollsmatchen är att till stormarknaden tar sig de allra flesta med bil...

Frågan man förr eller senare måste ställa är: Vilka ska trivas i Solna i framtiden? Ska det vara fotbollsfansens Solna, shoppingturisternas Solna, företagens Solna, bilpendlarnas Solna? Går allt detta att kombinera med de lekande barnens, fågelskådarnas och de stavgående pensionärernas Solna? Jag har inget tvärsäkert svar, men när jag ser de stillastående trafikköerna på genomfartslederna som korsar Solna, så undrar jag hur mycket mer trafik vi kan svälja utan att otrivseln infinner sig.

Kanske är det andra värden människor kommer att efterfråga inom en rätt snar framtid, kantad av klimatdiskussionen och den växande längtan efter det genuina och diversifierade? Eller går det att kombinera ytterligare ett jätteköpcentrum med ett mer lokalt anpassat Solna centrum, kanske med saluhall, restauranger och småbutiker som inriktar sig på kvalitetsprodukter, antingen närproducerade eller från världens alla hörn? För att det ska vara möjligt måste nog Rodamco Unibail våga sänka hyrorna och istället ställa om vinstmålet litet mer långsiktigt. Annars finns nog risken att draken biter av sig sin egen svans.













Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om Solna, Mall of Scandinavia, köpcentrum, shopping mall, bilar, trafik, trafikinfarkt, lanthandel, konsument, shopping

Ur led är naturen

Katten, som aldrig sett utsidan av en lägenhetsdörr i sitt liv, är för första gången med på landet. Hon tycker inte om det. Inte alls. Och vi som hade glatt oss så. - Snart ska du få komma ut på landet lilla kisse, då blir det skoj! Högt gräs att smyga i, vind i näsborrarna och möss att fånga!

Men tji fick vi. Hon håller sig helst inomhus, tills behoven henne att gå ut på trädäcket framför huset där vi varit ohyfsade nog att ställa hennes låda. Måste hon av någon anledning ut i gräset ser hon ut så här.



















Linkar fram på tre ben som om grässtråna gjorde ont. Sädesärlan som byggt bo på sjöbodens tak blev först panikslagen när den fick syn på henne, men hånar henne nu öppet. Gör små störtdykningar mot henne, sätter sig på någon meters avstånd och snattrar högt. (Se röda ringen på bilden.) Katten jamar klagande tillbaka, linkar sedan tillbaka till tryggheten inomhus.














Precis som tonåringarna, som kan sitta framför TV:n,/videon/DVD:n/datorn/Wii/Playstationspelet så länge solen lyser utomhus, för att framåt nattkröken när jag går och lägger mig, vakna till liv som små vampyrer. Då går de och länsar kylskåpet, hälsar på någon polare i byn eller får för sig att leka med katten, som ju också är ett nattdjur. När de slutligen brakar i säng framåt halv sextiden på morgonen vaknar förstås jag, sådär nätt och jämnt utsövd att det är svårt att somna om. Men då finns ju alltid ljudbokstricket. Till en sådan somnar jag garanterat som en stock.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om katt, siames, sädesärla, Kössö, Köpstadsö, tonåringar, föräldrar, tonårsmamma

Man måste inte åka luftballong

Tid är pengar heter det ju, men på sommaren finns det gott om tid som inte är pengar. Jag tillhör iallafall inte dem som använder det trådlösa modemet för att sitta i sommarstugan och göra blankningsaffärer.


Men en viss press finns där ju. De där korta semesterveckorna är värdefulla och måste utnyttjas till max. Nu har halva min semester passerat och jag beter mig som i värsta mid life crisis-en. (Vilket jag kanske gör? Också?) Vi har ju inte hunnit lägga krabbnät än! Och inte gå på Liseberg. Och inte... hjälp! Inte blir det bättre av att jag läser någon flåshurtig krönika om att man borde skriva en lista på vilka saker man skulle göra om man bara hade tre månader kvar att leva. Och sedan tillämpa den genast, för vem vet hur länge man har kvar att leva egentligen? Man kan ju få en blixt i huvudet imorgon. Krönikören avslutar med att lova sig själv att genast boka den där ballongturen över Stockholm.

Fan, jag blir bara stressad. Jag tror jag sätter mig och löser DN:s lördagskryss istället.
Men ikväll, då ska jag lära mig dansa salsa!

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om semester, semesterstress, salsa, ballonfärd, luftballong, dö, mid life crisis, mittlivskris, fyrtioårskris, krabbfiske,

Politikerna och PR-konsulterna runkar bulle på raggarträffen

Den här veckan är det fest för politikerna i Almedalen och för partyelit och wannabees i Båstad. Det sistnämnda är inte riktigt min tepåse, men det förstnämnda jippot har jag bevistat ett par gånger. Även i år duggar inbjudningarna till debatter, seminarier och framförallt mingelpartyn tätt.

Men jag orkar bara inte. Det är inget annat än en stor kollektiv politikeronani. Som när killarna i lumpen runkar bulle. Vem har störst? Vem kommer först? Och ve den looser som inte kommer alls...

Eller, för att vara litet mindre vulgär, som en stor raggarträff. (Nu menar jag inte raggning på det sättet, även om den ingrediensen ingår i Almedalen också, att döma av några av skvallersidorna på nätet t o m som en av de viktigaste...) Nej, men en stor träff ute i spenaten för gamla raggare, där man jämför bilarna, som man putsat på under det gångna året och nu tänker bräcka kompisarna med. Ovanligaste och häftigaste motivlacken och navkapseln vinner.

Ämnena och utspelen blir allt mer aparta för att sticka ut i mängden på denna partiernas och PR-konsulternas Kiviks marknad. Medan politikerna slår volter för att få media att skriva om just dem, tävlar PR-företagen om vem som kan hälla i politikerna mest rosévin utspätt med illa dolda budskap.

Och de som på högtidlig svenska kallas "vanligt folk" lyser förstås med sin frånvaro, undantaget servitriserna på mingelfesterna. Jag tror faktiskt att det var fler icke-politiker på Mona Sahlins 50-årsfest förra året än i Visby under hela Almedalsveckan.

Och eftersom varenda undersköterska, säljassistent och VVS-montör som lyckas skrapa ihop till en flaska skumpa på krogen åker till Båstad nuförtiden, så är "vanligt folk"-faktorn även där högre än i Almedalen.

Detta har förstås företagen uppmärksamt noterat. Under tennisveckan bjuder näringslivet in till flera seminarier som är förvillande lika dem politikerna diskuterar i Almedalen. Mediedrev, virtuella nätverk och det amerikanska presidentvalet är några av ämnena när dagens och framtidens trendsättare, opinionsbildare och näringslivstoppar samlas för den årliga partyveckan. Smart. Det är förmodligen betydligt större chanser att nå ut mediemässigt i Båstad än i Almedalen.











Men min spontana tanke blir:
Varför kan de inte diskutera det här tillsammans, företagarna och politikerna? Och hur ska man göra för att även servitriserna och tennisspelarna engageras i samtalet? Kanske behövs det fler bloggare som Rick Falkvinge, som på plats direkt översätter politiskan till begripliska?

Så får jag en hemsk (miss)tanke: Vill de ens involvera utomstående? Kanske är det som med modelljärnvägsentusiasterna och radioamatörerna jag träffade på en hobbymässa i Älvsjö en gång? De var där en gång om året för att visa upp sin hobby för allmänheten och locka fler blivande fantaster. Men det märktes hur obekväma de kände sig i denna utåtriktade roll. Litet tilltvingat och hurtigt förklarade de fördelarna med just sin hobby för oss utomstående, för att sedan, när vi lämnat montern, lättat vända sig de andra föreningsvännerna och ivrigt diskutera någon intern angelägenhet. Ungefär som politikern på torgmötet respektive i Almedalen.

Själv tror jag att jag blir bättre både som människa och politiker om jag stannar i hängmattan och läser skönlitteratur den här veckan.
Vad jag läser? Just nu faktiskt fyra böcker parallellt. Det är Lars Danielssons "I skuggan av makten", Jens Lapidus "Aldrig fucka upp", Alexander McCall Smiths "Filosofiska söndagsklubben" och Pontus Herins "I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra".

Vad jag tycker om dem? Tyvärr har jag nog varit slö eller haft otur i sommarens bokval hitills. Danielsson är otroligt fascinerande, men när han vecklar in sig i ILO´s inre intriger i Washington på 90-talet så somnar jag tyvärr litet för gott. Lapidus är som att trycka i sig en korv och mos, det går fort och man blir mätt, men det är ganska förutsägbart. Herin är inte så litet präktig och precis lika förutsägbar som mosbrickan, men han beskriver några kul personligheter ur verkligheten som man känner till. McCall Smith är bra, men detta är mitt första försök med en talbok och det har närmast förstört hela bokupplevelsen. Rachel Molin som inläsare är förfärlig. BEtoningsfel är bara förnamnet. Någon som har något bättre att rekommendera?

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om politik, politikerveckan, Almedalen, Visby, Gotland, PR-företag, PR-konsulter, poltiker, spinn, media, nyhet, mediabevakning, FRA, Maud Olofsson, tal, partier, politikernördar, politikeronani, runka bulle, Båstad, tennisveckan, seminarier, företagsledare, party, skumpa
, opinionsbildning, raggarträff, motivlack, vanligt folk, torgmöte, hängmatta, skönlitteratur, Jens Lapidus, korv och mos, McCall Smith, Lars Danielsson, Pontus Herin, Tensta, Djursholm, Filosofiska söndagsklubben

Hemma är där man lägger hatten. Eller?

Vännen Helena, som bor utomlands men då och då återvänder hem till Sverige, citerar de fina raderna ur Winnerbäcks "För Den Som Letar":

Att komma hem är som att resa i tiden
Du känner samma känslor igen
Den där kvalmiga, väntande friden
Och samma kärlek och vemod igen

Även den som inte lämnat landet, utan bara sin barndomsstad, kan känna igen sig i de stroferna.

Varje år när jag på semestern återvänder till barndomens Göteborg börjar funderingarna om var som är "hemma". Och på Ön finns så många minnen att det nästan kan bli litet kvalmigt och vemodigt. På semestern hinner man också tänka, nästan för mycket, känns det som ibland. Var ska jag bo? Vad vill jag göra? Och Winnerbäck sjunger vidare så det svider:

Vart ska du gå, vad ska du göra med tiden?
Men alla tusentals nätter och dar
Ska du schemalägga hela livet
Eller ha din rastlösa frihet kvar?

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om hemlängtan, nostalgi, vemod, traditioner, minnen, saknad, Göteborg, Winnerbäck

Idyll med avbrott

- Var det här de spelade in reklamen för Grumme Tvättsåpa eller?
Kommentaren kommer spontant från en kompis på besök på idyllön och sammanfattar väl rätt bra hur det ser ut här. När man spenderat varenda sommar här blir man lätt hemmablind, men ja, det är en idyll. Särskilt när det varit sådant strålande högsommarväder som den senaste veckan. Det är nästan löjligt vackert. Spegelblankt hav på morgonen med dopp från bryggan innan frukosten, röda små sjöbodar, varma klippor, sandstrand, båtutflykt till yttre havsbandet när solen värmer som mest på dagen, middag med nyfångad makrill, dill och färskpotatis och så dans på Brännö brygga i solnedgången. Får man ha det så bra? Snart måste det väl hända något hemskt? Ta i trä!

Ett minidrama utspelas dock precis som det ska till att serveras egenplockade ostron och bubbel på bryggan. Grannens sexåring börjar plötsligt skrika som en stucken gris. - Det är nåt i mitt öra! gråter han hysteriskt. Det är en vanligtvis kavat liten pojke, så detta måste vara något som gör väldigt ont. Grannen och jag håller i honom och försöker titta in i örat men ser ingenting.
- Aaaaajjj, det surrar!!!! skriker han. Kan han ha fått in någon insekt i örat? I så fall sitter den fast långt inne i innerörat, för hur vi än vänder och vrider, tittar med stark ficklampa och förstoringsglas, så ser vi ingenting. Det är bara svart. Gossen skriker alltmer förtvivlat.

Naturligtvis inträffar detta efter vårdcentralens stångningsdags. Jag har nog aldrig varit med om att man behövt läkare under de fåtaliga öppettimmarna under förmiddagen. Vart vänder man sig? Ingen har såklart kvar några telefonkataloger med Landstingets infosidor i. På nummerupplysningen vet de inte vad en närakut är för någonting: -Nej, sådana ser jag bara att det finns i Stockholm. Men vart ska jag ringa då? Sjukhus, föreslår den vänliga men lätt oengagerade rösten i telefonen. Nej, det tar för lång tid att ta båten och sedan bilen in till Göteborg.

Nöden har ingen lag. Med dödsförakt tar vi ett sugrör och stoppar det långt in i örat på det stackars barnet och suger hårt. Då synliggörs någonting stort och svart längst därinne. Med en pincett plockar jag så ut - en stor levande spyfluga! Hur den tagit sig in i det väldigt lilla örat är obegripligt, men nu är den ute och under rituella former möter den döden under sexåringens skosula.

Puh, idyllkänslan är definitivt bruten. Men sedan blir det Coca Cola, glass och massor av kramar. Och ett glas lätt avslaget bubbelvin på bryggan.


Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om sommar, idyll, sommarö, skärgården, Köpstadsö, Kössö, vårdcentral, landstinget, spyfluga, fluga i örat

Det finns ingen moral

I min serie "allt vänder efter 40" kan jag idag presentera ytterligare ett positivt forskningsrön: De positiva hälsoaspekterna på vin gäller bara de som fyllt 40. Flera studier visar att alkohol (både öl, vin och sprit) skyddar män och kvinnor i åldrarna 40+ mot flera hjärt-kärlsjukdomar. Det gäller dock inte personer under 40 år. Då överväger riskerna med alkohol (beroende, leverskador, olyckor).

Beväpnad med detta mördande argument meddelar jag 19-åringen och hans kompisar på väg till Arvikafestivalen med sina tungt klirrande ryggsäckar att jag gärna avlastar dem från deras börda. Win-win liksom; min hälsa påverkas positivt och deras hälsa slipper påverkas negativt. Jag blir t o m snyggare om jag dricker upp deras vin, det vet jag, för det står i Expressen.

Men de vägrar, de inskränkta typerna. Ungdomen nuförtiden... Det finns ingen moral.

Undrar hur det ska gå när de ska börja jobba och betala skatt. Ska man tro Skatteverkets beräkningar så undergrävs skattebetalarviljan kraftigt för varje generation. I en undersökning som presenteras i DN idag, är sjuttiotalisterna de värsta nolltaxerarna som någonsin funnits. Köttbergsgenerationen må bli en börda på äldrevården i framtiden, men de har banne mig betalat in sina försäkringspremier. Men sedan har det gått utför, och antalet nolltaxerare har i princip dubblerats för varje genration sedan dess. På Skatteverket är de upprörda och ropar nu på "riktade utbildningsinsatser i skolorna". Jag har en idé: De kanske kunde samarbeta med Skattebetalarnas förening?


Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om moral, skatter, skatt, skattebetaloare, nolltaxerare, 70-talister, ungdomar, föräldrar, vin, hälsa

Inflation i förtroende

Vaknar av en sådan där irriterande attackfluga som gör störtdykningar mot mitt ansikte, bara för att finna att solen strålar in genom det höga lilla sovrumsfönstret, som avslöjar ett spegelblankt hav när gardinen dras ifrån. Flugan är genast förlåten och jag lovar högtidligt att från och med i dag är det dagliga morgondopp som gäller. Men skönhet är inte detsamma som värme och det vackra vädret blir relativt litet mindre vackert när termometern visar på bara 18 grader i vattnet. Stående huttrande på badtrappan hör jag ett underligt skriande fågelläte uppifrån huset. Det visar sig vara en av brandvarnarna som fått tuppjuck, vilket kräver omedelbart batteribyte, vilket räddar mig från dopp den här morgonen.

Vid frukosten sitter jag i min halvvåta baddräkt och läser gång på gång ordet "förtroende" i DN. Nu har vi tydligen tappat förtroendet för SL. Också. Innan det har det varit sjukvården, klimatet, TV, lågprisflyget, vårdförbundet och så förstås politiker av alla de slag. Att folk tappar förtroendet för politiker kan jag förstå. (Problemet är bara att de måste lyckas uppbåda en viss entusiasm för nya vart fjärde år...) Men resten? "Nu är jag så förbannad på det jävla SL att jag tar bilen till jobbet i stället, för köerna, dem har jag i alla fall kvar förtroendet för"?

Nej, det har gått inflation i förtroendekriser. Ska man tro den samlade mediabilden har vi tappat förtroendet för i princip allt och alla utom möjligtvis Ernst Kirschsteiger. Ska man vara konspiratorisk, och det ska man, eftersom det är roligast, så undrar jag om det inte är en familjeonanikomplott från Kds riksdagskansli. Vi ska bara och enbart ha förtroende för den egna familjen och möjligtvis den egna bostadsrättsföreningen. Kommer osökt att tänka på låtraden i den där gamla Hoola Bandoola-låten "Vem i hela världen kan man lita på?"*

Nu återstår bara att fråga sig om vi har förtroende för regeringens inflationsdrivande politik. Inflationstakten har ökat från 1,4 procent 2006 till 4 procent i maj i år.

Och så en sak till: Hur är det med ostronen egentligen? Är det japanska mördarostron? Sedan avslöjandet om ostronfyndet vid vår brygga har omgivningen, både besökare och de som kommunicerar via sms och mail, haft en strid ström av åsikter. Uppfattningarna om huruvida det rör sig om bohusländska ostron eller de nya japanska mördarostronen som invaderar kusten går starkt isär. Jag kan idag publicera en bild som kommer att chockera. Vi misstänker att det rör sig om BÅDA sorterna!
















När far och mor är döda
och våra släktingar har tatt gift
och alla våra vänner har valt sig själva
och våra lärare och fröknar
har gått och dränkt sig med varann
och nu när somn tabletterna har slutat hjälpa.
Och när vår präst från konfirmationen
står och pekar i det blå
och ingen fattar om han visar vägen
eller känner vilket håll vinden blåset åt.
Då kommer Halta Lotta hem till mig
med rösten fylld av gråt
och säger vem i hela världen kan man lita på?

Och när John och Yoko Lennon
har gått på psykoanalys
och Robert Zimmermann har flytt till landet med miljonerna.
Och Marilyn Monroe tappat taget
och Greta Garbo har blivit ful
och man försöker muta oss med bilder av visionerna.
Och när prinsar och presidenter
ljuger medvetet i kapp
och när dom som skulle säga sanningen
har börjat ta tillbaka det dom just har sagt.
Då kommer Lille Gerhard hem till mig
och häver sig på tå
och viskar, vem i hela världen kan man lita på?

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om idyll, väder, sol, hav, värme, förtroende, inflation, politik, media, SL, Vårdförbundet, SVT, trafik, köer, kollektivtrafik

Idyllens idol förmedlar uppmuntrande lyckorön

Vi är åtminstone två bloggare här på Ön. Den andra är betydligt mer känd och populär än jag själv: Martin Nyström, kulturjournalist och musikkritiker på DN. Lyssna bara på det här samtalet, uppsnappat på ångbåtsbryggan:

Dam 1:
- Vet du, jag hälsade på Martin Nyström på midsommardansen, han skriver ju så fantaastiska krönikor, de är ju Ön på pricken!
Dam 2: - Ja, jag gick fram och tackade honom, jag. Då fick jag ju tillfälle att hälsa på hans vackra fru också, henne som man läst så mycket om på bloggen! Tänka sig, och så skriver han "ångbåtsbryggan" också, sådana små detaljer tycker jag är viktiga.
- Ja, absoluuut!
(Det var c:a 40 år sedan den sista ångbåten lade till vid den bryggan, men traditioner är ju till för att hållas.)

Dessa två damer hör till de äldre familjer från Göteborg som, när Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning lades ned, hellre började prenumerera på en Stockholmstidning är den förhatliga Göteborgsposten.

Ja, ni hör. Sådant går knappast att tävla med. Klok är han också, Martin. Häromdagen när vi hamnade på samma (ång)båt in till stan, berättade han för mig om de senaste rönen inom lyckoforskningen. LSE-forskaren Richard Layard har ju genom sin forskning dragit den för politiker något oroande slutsatsen slutsatsen att tillväxt inte bör vara ett övergripande politiskt mål eftersom det inte verkar göra folk i rika länder lyckligare*.



Det är inte fler prylar, bättre karriär eller en mer vältrimmad kropp som gör oss lyckliga. Det som mer verkar avgöra hur vi mår är om vi har något vi tror på och hur våra kärleks- och vänskapsförhållanden funkar.

Det är i början och i slutet av våra liv som vi är lyckligast, berättar M.

- Och du, det är vid 45 det vänder!

Jag känner mig genast lyckligare. Nu ska jag bara hitta de perfekta skorna till festen på lördag också, så blir lyckan fullkomlig.


* Ungefär så här resonerar happiness economics-forskarna:

Det hjälper inte att lönen stiger, det gör grannarnas också. För att undvika denna hemska nollsummeeffekt, börjar råttracet md mera job, jobb, jobb... Dessutom så vänjer vi oss vid den högre inkomsten och blir blasé. Och så ändrar vi smak och den där klotgrillen som var så eftersträvansvärd förra säsongen ser förfärligt klen ut bredvid grannens Weber-grill. Och så jobbar vi litet hårdare ändå, vilket varken ökar lyckan eller tiden för den där barbecuen... (Heter det så förresten; barbecue i bestämd form?)




Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om Kössö, happiness economics, Martin Nyström, Köpstadsö, Richard Layard, ångbåt, öar, grill, Weber

The world is an oyster

- Vad ska du ha för sommarprojekt i år? undrar tonåringarna oroligt.

De vet att första tiden på semestern brukar bli hektisk. Trots att jag tjatat om hängmattan i veckor, brukar det vara svårt att gå ner i varv och bli så där fridfull som i IKEA-annonserna. Nyanländ till sommarön vandrar istället min blick hungrigt längs alla ofullkomligheter, verkliga eller inbillade, och innan familjen hunnit säga RUSTA så är vi på väg till någon köp- eller byggmarknad.

I år har det dock gått ovanligt fort att varva ner. Det nya TV-rummet tog bara tre dagar att måla, slipa, tapetsera och möblera. Och badflotten var byggd på en pisskvart. Så nu är jag alldeles downshiftad, bara en vecka in på semestern.

Vilket onekligen givit vissa vinster. Igår låg jag på bryggan, alldeles sysslolös och stirrade ner mellan springorna, då jag fick syn på något som växte på bergväggen vid bryggpålarna.

- Ser inte det där ut som ostron, sa jag med släpig röst. Joo, visst var det ostron! På med våtdräkten och ner med kniven och plocka. På bilden syns de färska, serverade med lime, direkt på bryggan. Ingen disk, lätt och bekvämt.

Svägerskan som har gått och blivit öbo, rynkade dock på näsan:
- Jag gillar det mesta som kommer från havet, men det där är som är att dricka öronmaneter. Tacka vet jag krabba. Det kan nästan få mig religiös. Ett djur som innehåller färdig paté kan ju inte ha kommit till av en slump.

Ostrea edulis. Bohuslän har världen främsta ostron, det är den samlade kockeliten eniga om.

Horisontalläge

Nu intar jag horisontalläge i några veckor. Det brukar betyda något färre och något flamsigare inlägg. Men i gengäld fler roliga bilder. Om buddha är god och det mobila bredbandet samarbetsvilligt så hörs vi i hängmattan!

Sex och skor

Snygga och smarta Katrine Kielos skriver på Dagens Arena om Sex and the City-filmen som har premiär i veckan. Hon tittar, liksom de flesta andra jag känner, gärna på Manhattanbrudarnas Manolo-inköp, cosmo-drinkande och mans-cynism förklätt i sexjargong. Carrie och väninnorna bearbetar rädslan att bli svikna av männen med att bli lika duktiga kålsupare som Mr Big själv.

Själv hör jag till de få som inte tittar. Jag blir bara ledsen över den tillkämpade "men are for fucking"-attityden. Jag vägrar stereotypisera och föredrar att definiera såväl män och kvinnor som människor, varav några är svin men de flesta inte.

Som Katrine avslutar:
-Vad kommer kvinnor att göra när de blir fria?
- De kommer att vilja ha allt: karriären, vännerna, barnen, orgasmerna och Mr Big.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om Sex and the City, Manolo Blahnik, Cosmopolitan, sex, orgasm, män, kvinnor, jämställdhet, svin, cynism, könsstereotyp, kärlek

Har vi tillräckligt med trafik i Solna?

Den frågan ställer sig många Solnabor just nu, vilket märks tydligt på min mailskörd. En som dock ställer sig frågan med en litet annorlunda betoning är bloggaren Magnus Nilsson, tillika moderat kommunstyrelseledamot i Solna.

Han tycker att det bara är gnällspikar som klagar på trafiken. Folk vill ju bo storstadsnära, där det händer mycket, ja är litet action helt enkelt. Och där det händer mycket finns det naturligt mycket bilar. Folk vill ju bo i Solna. Alltså gillar folk bilar.

Uttrycket "jump to conclusions" fick just en ny och djupare innebörd.

Det är mycket misshandel i storstäder också. Betyder det därmed att folk gillar misshandel eftersom de gillar att bo stan? Mmmm. Det är nog därför det är så dyrt att bo på Östermalm. Där är ju antalet anmälda misshandelsbrott högst i hela Stockholm.

Redan nu korsar en halv miljon bilar Solnas gränser varje dag. Nej, inte varje vecka, utan varje dag. På E4:ans sträckning genom Solna förväntas trafiken öka med 25-33 procent de närmaste sju åren, enligt Vägverket. Detta INNAN trafikmängderna från det nya shoppingcentret Mall of Scandinavias 15 miljoner årliga besökare räknats in. Det är 40 000 om dagen. Fler än besökarna till en stormatch på Råsunda. Varje dag. Året om.

Hur många fler bilar behöver vi för att Magnus Nilsson ska trivas i Solna?

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om Sveriges mest överkörda kommun, Solna, bilar, trafik, moderaterna,

Även Christer skriver om bilproblemen i Solna.

Mitt sommarlov, vad jätteskönt mitt sommarlov ska bli

Den blomstertid nu kommer - men vad händer med barnen som blir kvar i stan?

Under semestern blottas de ekonomiska skillnaderna mellan barnen – vissa ligger alltid efter med betalningen till klasskassan, kan aldrig hänga med kompisarna till fiket eller vara med i fotbollsklubben. Samtidigt har de kommunala erbjudandena om kollo, fritidshem eller fritidsgårdar skurits ned eller helt dragits in, vilket är ett stort problem för barn i ekonomiskt utsatta familjer. För många barn är det en befrielse att kunna komma tillbaka till skolan efter lovet.

I ett pressmeddelande från föreningen Majblomman står det:

Många kommuner väljer att rusta ned omsorgen om barn under sommarlovet. Fyra av tio av kommuner/stadsdelar satsar mindre än tidigare eller inte alls på avgiftsfria eller subventionerade sommarlovsaktiviteter.

I Solna upphandlar man just nu fritidsparkerna och fritidsklubbarna. I direktiven står att de som lägger anbud INTE ska erbjuda öppet i juli, på helgerna, före kl 13.00 på dagarna osv. Varför? Om en entreprenör kan ge ett sådant bud inom gällande ram är det väl toppen? Men kommunen kanske VILL ha fler nedklottrade parkbänkar, pangade gatlyktor och uppeldade papperskorgar?

Även Solnas motsvarighet till Fryshuset; konsert- och replokalen Black Sheep, har beordrats stänga under sommaren. Vilka ungdomar är så priviligierade att de har hela det tio veckor långa sommarlovet fyllt av semesterresor och sommarjobb?. En knapp sjättedel av alla skolungdomar som sökte de ynka 50 sommarjobben som kommunen anordnade erbjöds ett sådant.

Sol ute, men mental istid i skallen på dem som bestämmer.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om sommarlov, sol och bad, sommarledig, semester, barn, skollov, Majblomman, klyftor, semesterresor, Solna

Jämställd regering?

Först frös 250 miljoner av regeringens pengar till jämställdhet inne. Nu har de trots allt bestämt sig för att ge 100 miljoner till forskning om varför killar tar mer plats i klassrummet och tjejer är skötsammare och får bättre betyg. Det skulle man ju kunna kalla ett steg framåt efter två steg tillbaka. Om det inte vore för att ämnet känns så mördande otidsenligt.

Gäsp. Nu tar vi det från början:
1. De flesta barns första vårdare är kvinnor (mamma OCH dagis).
2. Til tjejerna ger dessa kvinnor budskapet "vi är samma sort, du ska bli som jag" medan de till killarna sänder budskapet "du är en annan sort, du ska inte bli lik mig". Det är ju sant, så så långt inget konstigt, eller hur? (Det enda oklar för de små pojkarna är vem de egentligen SKA bli lik, vilket brukar krånglas till om männen lyser med sin frånvaro i hans liv.)
3. Tjejerna har således förebilder att härma och efterlikna överallt omkring sig. De satsar på närhet, likhet och anpassar sig smidigt. Killarna däremot avskärmar sig från de där kvinnorna de inte ska efterlikna och försöker hitta andra förebilder, de satsar på olikhet. Saknas det fortfarande bra män i deras närhet hittar de hjältar i media.
4. Voilá, där är de; de "bråkiga" killarna som tävlar om att urskilja och utmärka sig i klassrummet, och de "snälla" flickorna som allierar sig med fröken.
Gissa vilka som sätts i obs-klass? Gissa vilka som får bäst betyg?

Nu hör jag vän av ordning säga "Men du sattes ju själv i obs-klass, Johanna." Men det var mer frökens hämnd för att jag vägrade sjunga Trygga räkan och lägga alla hennes hundra Palin-spel.

Hade jag 100 miljoner över till jämställdhet skulle jag för det första ge lärarna kunskap i utvecklingspsykologi och sedan, när de visste varför det är som det är, ge dem handfasta och konkreta verktyg för att i den dagliga undervisningen se både flickors och pojkars behov. Så att de kan ge båda könen det stöd de behöver för att upptäcka både sina kvinnliga och manliga sidor eller talanger. Det skulle ge en betydligt bredare rekryteringsbas för såväl fler fantastiska vårdbiträden som nobelpristagare i fysik. Fast dte är klart, då behöver vi nog även de där indragna 250 miljonerna. Minst.

Och litet pengar borde nog regeringen behålla även av de där 100 miljonerna. Till sin egen jämställdhetsutbildning. I partiledardebatten i onsdags betonade Reinfeldt Ledarskapet. Underförstått var att han själv var ytterst lämpad för detta ledarskap. Samtidigt kom kritik, från flera håll mot Sahlins påstått svaga ledarskap. Om en man lägger huvudet på sned och vill vara lyssnande är det fint. Om en kvinna gör samms ak är det svagt ledarskap. Testa att lägga de meningar som sades om Mona Sahlin i onsdagens debatt i exempelvis Göran Perssons mun, riktade mot exempelvis Maud Olofsson. Det hade kommit krav på avgång direkt!

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om regeringen, politik, jämställdhet, tjejer, killar, utvecklingspsykologi, lärare, skolan, klassrummet, pappor, mammor

Regeringens chockterapi

Nu sparkar även Svenskt Näringsliv på regeringen. 2008 ser de som ett förlorat år. Men deras kritk kommer förstås från höger och deras recept är... håll i er nu, ännu mer chockterapi!

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om Svenskt näringsliv, chockterapi, regeringen, 2008, förlorat år, Milton Friedman, Naomi Klein

Självkänsla, morgonhumör och Monty Python

Vaknar av att det är morgon, alldeles för sen morgon. Jag har försovit mig. Hela natten har jag legat och vridit och vänt på mig till ljudet av de numera sommarlovslediga sönernas gitarrspel, datorspel, TV-skratt och öppnande och stängande av köksluckor när de blivit litet hungriga framåt tre på natten. Nu är jag farlig.

- Ja, det måste vara jobbigt att vara lediga, och vad hungriga ni måste bli av allt spelande och tittande, muttrar jag giftigt. Men någon kunde kanske tänkt på att det krävs en mamma som jobbar för att vi ska kunna köpa all den där maten, TV-apparaterna och betala elräkningarna.
- Ja gud, vad det är synd om dig, som har ett så hårt tidsreglerat jobb som politiker, säger de. Du är ju chef, du kan väl bestämma själv när du börjar på morgonen. Inte som oss hårt övervakade skolelever.

Den morgonsura familjens syrligheter fräter mer än surt regn.

Sanningen är förstås att livet som politiker långt ifrån är något lyxliv och att timmarna lätt rusar upp i det dubbla mot de jag jobbade i barnomsorgen på 80-talet. Men jobbar jag lika hårt nu? Och gör jag verkligen någon nytta, (som jag ju verkligen gjorde då)?

Jag brukar sitta och jämföra livet med andra människor med prestationsnoja. Vi är alla lika övertygade att vi när som helst kommer att bli avslöjade som de bluffar vi är. Ja, vi tävlar om vem som har lägst självkänsla:
- Hörrödu, Mia Törnblom skulle gå bet på mitt fall.
- Inget mot vilken nöt jag är att knäcka, hon skulle börja knarka igen om hon blev mentor åt mig. - Men jag då, jag har en papplåda stående redo bakom dörren på kontoret, så att det blir enkelt att packa ihop när ledningen kommer och säger att de avslöjat mig som den odugling jag är!
(Denna konversation utspinner sig mellan tre mycket högt placerade kvinnor och män i näringslivet och samhällets tjänst.)

Här är Monty Python-sketchen vi älskar.

Dagens citat: Danska vindkraftjätten Vestas VD försvarar sin bensinslukande BMW 525:
"Vi kan inte göra om hela världen på två minuter".
Eh, vad sägs om fem? Det är väl ungefär den tid det tar att slita sig från styrelsemötet och be sekreteraren beställa en ny miljöbil...

Dagens miljöinsats: Vore att slippa höra Lasse Holm och Lotta Engbergs nya Al Gore-inspirerade miljölåt "Det måste gå".

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om morgonhumör, morgonsur, sommarlov, sommarlovslediga ungdomar, tonåringar, tonårsförälder, mamma, vända på dygnet, nattmacka, prestationsångest, självkänsla, Mia Törnblom, Monty Python, Four Yorkshiremen

What Have The Unions Ever Done For Us?

Hur många åldringspoäng får man om man läser DN:s ekonomidel först på morgonen? Förut läste jag alltid framsidan i huvuddelen och kastade mig sedan över kulturdelen, för den var roligast. Sedan blev jag politisk nörd och läste ledarsidan och debattsidan först. Ledarsidan är det bara 7 procent som läser, så vem orkar bry sig i längden? När sedan Brors och andra kompisar började kommentera nyheterna på nyhetsplats orkade jag inte längre, utan började läsa ekonominyheterna istället. De känns på något sätt som litet mera hard facts.

Dagens hard fact 1: Hillary Clinton skulder efter förlusten i valkampanjen uppgår nu till 181 miljoner. Dollar. Så om du känner att det är mycket månad kvar i slutet av pengarna, tänk på Hillary. Men hon har ju en rik man. Sedan kan hon kanske ta inspiration av Barack Obama. Hans hemsida är en dröm. Man kanske skulle införa en sådan där entrésida på sin blogg? Där inledningsfrågan är om folk vill donera litet pengar till mig. Innan man säger hej liksom. Kaxigt.

Dagens Hard Fact 2: Inflationen har inte varit på så här hög sedan 1993, under den förra borgerliga regeringsperioden. 1976-82, 91-94 och så nu igen. Tredje gången gillt. Hur mycket VDN-deklaration behöver folk innan de fattar att borgerliga regeringar inte kan hålla ordning på ekonomin?

Dagens Hard Fact 3: Den borgerliga kannibalismen är i full gång, så här en dag innan partiledardebatten och allting! Oj, oj, för litet småkakor i bersån på sistone?

Dagens absoluta icke-fakta: Något som dock är rent tyckande är detta. Hysteriskt roligt är det iallafall!

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar fackföreningar, medlemskap i facket, facket, Centern, borgerlig kannibalism, Dagens Nyheter, Ekonomi, vuxenpoäng, ekonomidelen, kulturdelen, Henrik Brors, ledare, politik, debatt

Hundar och hästar

Först var det jordbruksministern som uttalade sig litet underligt om djursex, och nu denna Kd-politiker, som säger saker om hästar. Sex ska ske bakom stängda dörrar, men gör du det med en häst är det naturligt om det sker ute i naturen, eller...? Snälla, hjälp mig att tolka detta minst sagt udda uttalande. (kommer en bit in i filmen)

Själv undrar jag mest om det är djursex att kyssa en groda?

Andra som skriver om detta är Lowdin i Bromma och Kulturbloggen.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om djursex, sex, jordbruksministern, Eskil Erlandsson, Centern, djur, humor, djurskyddslagen

Downshifting

Är på Eritreanska föreningens nationaldagsfirande. Så här dagen till ära rostas kaffet sakta över öppen eld. När jag säger sakta, menar jag verkligen sakta. Hela proceduren från rå böna till färdigt kaffe tar ungefär en timme. Jag, som har utlovat gott kaffe till mitt fikasugna sällskap, blir först litet stressad. Vänta en timme på kaffe?!? Men så snart vi satt oss ner i ringen av folk som litet slött småpratande i värmen sitter där och viftar bort rök och låter kastrullen med bönor gå runt för att insupa aromen, ja då känner jag hur pulsen sjunker drastiskt. Man kanske borde ordinera 'bon'(kaffe) a la Eritrea istället för betablockerare?

Fan vad exotiskt

Om man hade varit utomlands nu, och sett vyn över Kungsträdgårdens restaurangfestival, så hade man garanterat sagt; Fan vad mysigt, tänk om Stockholm kunde ha sådant här!

Utförsäkrade till utanförskap

Igår röstade riksdagen fram de nya, hårdare reglerna för sjukskrivning. Genom ett klubbslag hamnar nu ytterligare 40 000 svenskar i det berömda utanförskapet.
Raskt jobbat, regeringen!

På väg in i Solna stadshus möter jag G, en gammal bekant från tiden som småbarnsförälder. Hon har jobbat som dagmamma i 30 år. Varje dag mötte man henne på trottoarerna i Råsunda, skjutandes en tvillingvagn som verkade enorm i förhållande till hennes egna späda kropp. Men hon älskade sitt arbete och tog ständigt sig an nya Råsundabarn. Nu var hon sjukskriven på halvtid efter en hjärntumör (!) och hade varit tvungen att byta ut jobbet som dagmamma mot barnskötarjobb på en förskola. Det var inte lika fritt och roligt, men det värsta var nog Försäkringskassan, som ständigt gav avslag på hennes ansökningar om fortsatt deltidssjukskrivning. Hon orkade inte, kroppen var slut efter 30 års arbete med lyftande och kånkade av små barn, men de tyckte hon skulle klara heltid.
Glömde jag att nämna att G är 59 år?

Kaktusblomman, med egna smärtsamma ( i dubbel bemärkelse) erfarenheter av sjukdom och rehab, skriver på sin blogg följande tänkvärda rader:
"Alliansregeringen kommer snart att med hjälp av myter om bidragsfusket och skärpning av sjukpenningregler ha ökat det sk. utanförskapet, istället för att minska det. Att ständigt få höra vilken parasit man är och förlora sitt arbete för att man inte klarar det ökar känslan av utanförskapet. Att dessutom drabbas ekonomiskt gör inte det hela bättre. Den som verkligen är sjuk och inte KAN arbeta får ett helvete! Det som väntar är ständiga utredningar från Försäkringskassan och läkarbesök för att styrka sjukdomen/skadan. Den som blir misstänkliggjord och får gå till Sociala känner sig verkligen utanför......"

Högbergs tankar skriver om undersökningen som SKL, Sveriges kommuner och landsting, har gjort tillsammans med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan och som visar på att kostnaderna för socialbidrag kommer skena i höjden. Och SKL:s ordförande är själv moderat, så han kan väl knappast beskyllas för att överdriva eller svartmåla.

Resursbloggen påpekar att alla är drabbade, inte bara de som råkar vara sjuka idag. Förändringarna av sjukförsäkringen borde egentligen vara att betrakta som en olaglig konfiskering av de försäkringspremier som vi alla försäkrade betalat in genom avsättningar från lönen, skriver hon. Till oss som fortfarandeär friska ger hon rådet att ta pauser, ofta. "Stanna i fikarummet. Prata med varandra om livet, våga bjud på dig själv. Utnyttja era friskvårdstimmar. ... Se till att du har frihet och gemenskap i arbetet, det är viktigt för att orka i längden". Och till dem som fortfarande är sjuka; "ja, vad ska jag råda dig till? Ge inte upp! Efter regn kommer sol! Framför allt skäms inte för din situation. Det är inte ditt fel. Ta hand om dig själv och dina medvandrare".

Det här med vinnare och förlorare ja, vilka är egentligen vad?

Jag tycker det blev så solklart när nån kvälltidning skulle intervjua en familj som verkligen var vinnare på regeringens budget. De bodde bra på Lilla essingen i Stockholm i bostadsrätt eller villa, var sambor eller gifta med barn, tjänade bra osv. Men när de fick frågan om vad de tyckte om alla de skattesänkningar de nu skulle få, svarade de: Tja, jo, men det känns inget bra om våra förbättringar ska bekostas av dem som har det sämre än oss.

Svenskarna vill behålla sin svenska modell, med välfärdsförsäkringar som vi betalar gemensamt efter förmåga och får under de perioder i livet då vi bäst behöver dem, när vi är små, sjuka eller gamla. Svenskarna vill ha ett människovärdigt Sverige. Det känns skönt.

2010 är det val igen. Fram till dess är det väl mest till att hoppas på bröd från himmelen, eller Panis Angelicus, som här sjungs änglalikt vackert av Chloe Agnew. Om det nu kan vara till någon tröst.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om
sjukförsäkringen , Försäkringskassan, Långtidssjukskrivna, Ettårsregeln, Socialen, Socialbidrag, Socialförvaltningen, Familj, Familjeinkomst, Existensminimum, Arbetslinjen, Social nedrustning, Högerregeringen, Politik

Göran Hägglund vägrar svara

I Wolodarskis program på TV8 vägrade Göran Hägglund svara på frågan om han kan lova väljarna att inte sätta sig i en regering med Sverigedemokraterna. Detta trots att han fick frågan fyra gånger. Han sa istället "Jag tycker att det är en meningslös diskussion". Nu hyllas Hägglund av Sverigedemokraterna för att han "vill hålla dörren öppen" och YouTube-klippet ligger ute på Sverigedemokraternas hemsida.

Hjälp! Vad hände med den gamla hederliga borgerligheten? Bengt Westerberg, kom tillbaka!

Skyll dig själv!

Vi bortskämda folkhemsvaggade svenskar har en tendens att säga "Någon borde".
Hemma kallas jag själv ofta både "Någon" och "Ingen". (Som i "Någon kunde väl ha ställt in mjölken!" och "Har ingen lagat middag än?". Om det har jag skrivit i detta bittra lilla inlägg)

Men nångonting håller på att hända. Allt mer blir individens ansvar, är vårt eget fel och upp till oss själva att göra nåt åt Jag ska ge tre exempel:

1. Barn i skolan. För en tid sedan var en mig närstående skolpojke på utvecklingssamtal med sina föräldrar. Han hade bristande måluppfyllelse (som det så fint heter) i ett par ämnen och fick därmed, helt enligt lagen, ett så kallat åtgärdsprogram. För er som inte är invaggade i skolspråket så är det ett slags kontrakt, som ska vara underskrivet av rektor och skolans elevvård och som stiftar vad var och en i barnets närhet åtar sig för att öka den där bristande måluppfyllelsen. Detta för att man senare ska kunna gå tillbaka och se vad som sas och vad som egentligen utlovades. (Ursäkta svenskan, det finns förmodligen finare ord och mer tillkonstrade förklaringar för det här) OK, så långt allt väl, men vad stod det då i åtgärdsprogrammet? "Kalle ska jobba mer på lektionerna". INGENTING om vad skolan skulle göra eller om hur föräldrarna kunde hjälpa till hemma! Elever som misslyckas i skolan, särskilt om de dessutom har mage att reagera utåt, därtill med ilska, är onda och har sig själva att skylla. Det är alldeles för jobbigt att söka svaret i system, grupper eller de strukturer som styr och påverkar skolan.

2. Stress. Förr var den kortvarig och hette "brådska" eller "jäkt". Man jäktade till bussen, på sin höjd, sedan var det färdigjäktat för den dagen. Sedan hette det "stress" och "tidspress", ett mer konstant tillstånd men fortfarande någon som drabbade oss utifrån, beroende på världen rumtomkring. Nu har stressen bytt ansikte, utan att man riktigt fattar hur det gått till. Nu kallas det istället "tidspussel" eller "balans i livet"Har DU lyckats lösa tidspusslet? Har DU hittat balansen i livet?
Fixar du inte det är du misslyckad. Och varje dag får vi jämförelseexempel på MAMAmorsor som både soltorkar sin egna tomater, TAR sig tid att gå på yoga och har startat eget på Österlen eller åtminstone gjort en rejäl downshiftning på jobbet. Så har stressen blivit en stress i sig.

Men det är inte nog med det.

3. Jämställdhet. På 70-talet var det manssamhällets fel. På 2000-talet får Mona skit på långa spön när hon andas om att det finns system och strukturer som orsakar ojämställdhet. Fixar man inte sin egen jämställdhet är man ingen tuffing och får skylla sig själv. Blir man dessutom antastad på krogen eller våldtagen är man antingen en slampa, för lättklädd eller har varit otydlig i sina avsikter. På radion nyss var det ett reportage från universitetet, där en överväldigande majoritet av alla kvinnliga doktorander upplevde sig få sämre stöd i sin forskning, medan bara sex procent av de manliga mötte samma bemötande. De kvinnliga forskarna hade väl klantat sig på nåt sätt. Sissys.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om stress, tidsbrist, skylla sig själv, våldtäkt, feminsim, jämställdhet, brådska, jäkt, tidspusslet, balans i livet, åtgärdsprogram, skolan, utvecklingssamtal

Utsatt och utsatt...

Nu har det gått en och en halv månad sedan borgarrådet Kristina Axén Olin skickade pressmeddelandet om sin avgång. Egentligen befinner hon sig i ett ruggigt utanförskap. Arbetslös, ensamstående mamma med en färsk skilsmässa i bagaget, en tung sorg efter en nära anhörigs död och så alkoholproblemen på det.

Nu är det inte precis så att Kristina överväger att ta jobb som försäljare av Situation Stockholm. Tvärtom har hon tackat nej till flera jobb den senaste månaden. Men trots att hon kan leva rätt bekymmerslöst på sin kommunalrådspension, så hoppas jag att hon skänkt de där försäljarna en och annan tanke mellan hägg och syrén. För skillnaden är inte så där vansinnigt stor. Många hemlösa har nog blivit det just på grund av omständigheter som separation, sorg, problem på jobbet, som senare lett till missbruk osv.

Som Situation Stockholms chefredaktör Ulf Stolt så tänkvärt utrycker det: "Jag undrar om Kristina Axén Olin i dag funderar över vilka krav hon, genom sin politik, varit med om att ställa på utsatta människor?"

FÖR ÖVRIGT noterar jag att
- den stora undersökningen om bidragsfusket visar att 96 procent av Försäkringskassans utbetalningar varit helt korrekta. 2 av de övriga 4 procenten beror på kassans egna misstag. Två procent kvar att käppjaga alltså...
- Helena tagit bloggpaus. Det kan man behöva ibland, ja t o m vara väl värd. Men vi längtar efter dig, H!
- Alexandra Einerstam skriver om en okänd indianstam och sin längtan efter att finna jesus grav.
- Eva, Käringen mot strömmen, håller med om att svensk åldringsvård är förvaring. Det hävdade även min egen favoritkrutgubbe Stig Malm i såväl DN som radio och TV i fredags. Borgarna var sura och tyckte han överdrev närhankallade äldreboendena för dödens väntrum. Men vad kan man annars kalla ställen där folk överlever mindre än ett år när de äntligen fått plats?

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om Kristina Axén Olin, gamla moderaterna, nya moderaterna, hemlösa, Situation Stockholm, utsatta människor, skilsmässa, alkoholproblem, separation, död, nära anhörig