Nannyprogram förnedrar barn

Jag har skrivit om det förut, liksom många andra. Hur de nyauktoritära uppfostringsidealen får allt mera fäste bland stressade föräldrar med dåligt samvete. Nu har även Rädda Barnen reagerat. Det är inte bara i fattiga länder som barn har det svårt. Det räcker med att sätta sig framför TV:n en vanlig vardagkväll och se hur svenska barn utsätts för lydnadsträning sedan deras vanmäktiga och desperata föräldrar ringt Supernanny och bett om en quick fix.

Ändå hamnar jag ibland framför TV:n medan denna eländiga och sorgliga socialpornografi rullar. Häromdan visades ett ungt föräldrapar som trodde på "gränser", men deras treårige son "lyssnade" ändå inte, så de ringde TV-nannyn. Den här tillhörde den klokare sorten, för hon påpekade att det inte var bra att stänga in en förtvivlad och vanmäktig treåring ensam i sitt rum när han desperat försökte dra deras uppmärksamhet från lillasystern genom att provocera fram en reaktion. Nannyn hade den goda smaken att föreslå en time-in istället för den vanliga time-outen, och gav dem en pyssellåda. -Sådant här har vi aldrig gjort förut, sa mamman. Vi brukar mest gå ut och handla. Jag blev så deprimerad att jag nästan stängde av TV:n. Men nannyn var ju faktiskt bra i det här fallet. Men sedan kom hon dragande med de gamla guldstjärnorna igen. När ett visst mål om gott uppförande uppnåtts, skulle treåringen få en överraskning. Det skulle bli en utflykt till Tom Tits, hade hon bestämt. Den lille pojken var förstås otroligt spänd på vad som skulle hända, men när den sista guldstjärnan var på plats, meddelade de vuxna att han skulle få åka på utflykt i helgen. Han började förstås gråta förtvivlat. De vuxna skrattade överseende ovanför hans huvud, tre mot en. Vilken kränkning! Har inte TV:s "nannys" grundläggande utbildning i utvecklingspsykologi? Vet de ens hur lång tidsuppfattning en treåring har?

Men var kommer de nyauktoritära lydnadssidealen ifrån? Hur har behovet uppstått?

Det står ju tämligen klart för alla som besökt ett fik, IKEA eller nåt annat familjetätt ställe, att det är nåt som inte funkar i relationen mellan föräldrar och barn idag. Det provoceras, skriks, gråts (av de vanmäktiga och desperata barnen) och skälls, hotas och belönas (av de vanmäktiga och desperata föräldrarna) i en enda kakafoni. Sedan kommer alla beskäftiga vet-bäst-människor i deras omgivning med goda råd: "Du måste sätta gränser", "Han behöver ett NEJ", "Vilken curlingförälder", "Han behöver lära sig LYSSNA". Inte konstigt att köerna till föräldrakurser, KOMET-utbildningar ringlar långa. Vad de ytliga TV-programmen förmedlar är att det finns någon slags quick-fix, nåt metodprogram att ta till, med manual och allt.

När uppfostringsidealen gungar häftigt upp och ner, är det inte lätt att vara varken barn eller förälder. En vettig röst i mörkret tycker jag är Jesper Juul. Han pratar mycket om att försöka vara autentisk och inte någon låtsad superförälder. Och om att lyssna på varandra, inte bara barnet på föräldern, och nå ömsesidiga överenskommelser. En annan är Alice Miller. Hon skriver mycket om hur barn som förnedrats och kränkts senare kränker och förnedrar andra. "Föraktet är den svages vapen och hans skydd mot känslor som väcker liv i den egna historien. Och roten till allt förakt, till varje diskriminering, är den vuxnes mer eller mindre medvetna, okontrollerade, dolda och av samhället tolererade maktutövning över barnet".

Ja, man kan ju inte låta bli att fundera över hur en person själv har blivit behandlad av som barn, som inte ser nåt fel i att en elev misshandlas av en lärare? I Dokument inifrån nyligen kunde vi se utbildningsminister Jan Björklund förklara att han inte kan se något fel i att en lärare slagit en elev med flera knytnävsslag i ansiktet - trots att läraren både åtalats och dömts för brottet. Inslaget illustrerar på ett tydligt sätt den förskjutning av synen på barn och barns rättigheter som skett det senaste decenniet.

När jag mött Jan Björklund i debatter har jag försökt förklara för honom att det är skillnad mellan auktoritet och auktoritär. För att bli en auktoritet i någons ögon måste man först ha förtjänat det. Auktoritär, däremot, kan vem som helst vara med lämpliga maktmedel. Skamvrå till exempel, som i det illgula rummet i en skola i Nykvarn. I den svarta pedagogiken är skambeläggning och utfrysning centrala delar. Det sorgliga är att lärare och föräldrar idag inte känner en trygghet i sig själv och sin egen auktoritet, så att de istället känner sig tvungna att ta till auktoritärt beteende.

Det finns en glidande skala mellan gränssättning och kränkning, som vuxna måste handskas väldigt varsamt med när de möter andra människor, särskilt de som är mindre och svagare än dem själva.

Den judiska författaren Elie Wiesel sa en gång: ”Det är viktigt att lära barn älska sanningen. Men det är lika viktigt att lära dem avslöja en lögn.” Det är nog ingen slump att Astrid Lindgren gav ut den första boken om Pippi Långstrump strax efter andra världskriget.
Gammelmedia på detta: Metro, Aftonbladet, TV4, GP, DN,

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om nanny, nannyprogram, supernanny, barnuppfostran, föräldrar, barn, trots, gränser, disciplin, kärlek, time out, skamvrå, auktoritär, auktoritet, Jesper Juul, Alice Miller