Om Littorin och Reinfeldt kan garantera att alla som nu blir arbetslösa kommer att kunna hitta nya jobb direkt när det gamla tar slut är det självklart onödigt att diskutera a-kassans storlek, skriver Arbetarrörelsens Tankesmedjas utredningschef Anne-Marie Lindgren på sitt vanliga, lågmälda men ack så kloka vis. Hon pekar på en frapperande skillnad i regeringens (aktiva) sätt att handskas med finanskrisen jämfört med dess (brist på) agerande i jobbkrisen.
Regeringen har hanterat den svenska delen av finanskrisen bra. Här finns det bra instrument för staten att ta till: räntesänkningar, kreditgarantier, insättningsgarantier, o sv.
Men att få fram nya jobb i stället för alla de som försvinner i lågkonjunkturens svarta hål är mycket svårare. Det märks med skrämmande tydlighet när man ser regeringens passivitet och förvirring när det gäller att hantera den uppseglande arbetslöshetskrisen. Må vara att staten inte har lika effektiva instrument för att rädda jobb som för att rädda krisande banker,
men några verktyg har den faktiskt. Och hittills syns just inga tecken på
att regeringen tänker använda dem.
Det finns några klassiska metoder att ta till, som ökat bostadsbyggande, tidigareläggning av statliga investeringar eller pengar till jobb inom skola eller vård. Dem har både s-oppositionen i risdagen och vår egen i Solna lagt flera förslag om.
Staten kan återinföra det statliga stödet till hyreshusbyggande, vilket både skulle minska bostadsbristen och öka sysselsättningen.
En annan åtgärd är att skynda på det som ändå måste göras; investera i infrastruktur och miljö. Här skulle lämpligt placerade statliga satsningar skulle både skapa jobb och gagna miljön, men hittills har vi inte sett mer än en luddig infrastruturprop och Reinfeldts tal om att utvecklingsländerna måste göra mer för miljön än vi i Sverige.
För att förhindra välfärdsförluster som tar lika länge att reparera som 90-talskrisens slag mot exempelvis skolan, så kan man satsa på att behålla jobb i landsting och kommuner.
Så nej, helt utan handlingsmöjligheter är inte regeringen. Passiviteten måste bero på något annat, säger Anne-Marie Lindgren. Den teoribildning regeringen sitter fast i står i vägen för en rationell politik mot arbetslösheten. Den typ av åtgärder för som regeringen använt sig av i linje med sin ekonomiska "nedsippringsteori" är i stort sett pengar slängda i sjön. De sänkta arbetsgivaravgifterna för ungdomar har ökat antalet ungdomar i arbete med bara 2,8 procent. (Kostnad per jobb: 1 miljon) En bättre användning hade varit att ge lågutbildade ungdomar utbildning i ett bristyrke. (Jo, sådana finns fortfarande.) Kostnad: 275 000 kr. Riksrevisionen konstaterar dessutom att alla försök att skapa jobb genom sänkta arbetsgivaravgifter bara gett marginella effekter. Trots det tänker regeringen fortsätta att sänka.
Och trots att alla ekonomiska bedömare - inklusive finansdepartementet - räknar med ökad arbetslöshet, så håller regeringen iskallt fast vid att a-kassan ska ligga lågt. Och upprepar mantrat att man inte ska ge folk bidrag, utan nya jobb.
Vad bra, då behövs inga manifestationer för att höja A-kassan och bevara våra generella välfärdssystem som den idag kl 17.30 utanför Riksdagen. För alla kommer få nya jobb. Kan man få en check på det?
Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar omsvenska modellen, löntagare, välfärd, jobbpolitik, finanskris, arbetslöshet, regeringen, socialdemokraterna, moderaterna, finanspolitik, manifestation, Byggnads, LO, Anne-Marie Lindgren, varsel
7 kommentarer:
A-kassan ligger idag på samma nivå som i början av den förra lågkonjunkturen.
Detta kallar du alltså för att rasera de generella välfärdssystemen.
Jamen jättebra Mattias, att dra fram 90-talskrisen som gott exempel på krishantering! Och om du med orden "i början av förra lågkonjunkturen" menar åren 91-94, så kan jag kanske påminna dig om att vi då hade en statsminister som heter Carl Bildt?
Nej, jag syftar på lågkonjunkturen 2002-2004, då det var en socialdemokratisk regering.
Det blir (liksom) lite magstarkt när sossar får det att låta som om det är världens undergång att maximal dagpenning från a-kassan är 680 kronor när det var precis det belopp som a-kassan låg på förra gången det var lågkonjunktur och då sossarna styrde.
mattias,
du fantastiske tänkare. Vet du något om kostnader? Känner du till konsumentprisindex? Vet du vad kan läsa ut av detta?
Jo, väldigt enkelt får du en bild om hur dyrt det är att överleva!
År i september 2002 var indexet 275, för samma period 2008 var det 305. Vilket betyder 30 index tal dyrare eller en ökning med 10,9 %.
En fri omräkning av de 680 innebär en ersättnig av 754 kronor.
1. A-kassan är inte direkt det enda bidrag som inte justeras upp årligen med KPI
2. Det är fullständigt irrelevant.
Det jag påpekar är hur horribelt det är att framställa ändringen av a-kassan som en fullständig katastrof när dagsersättningen idag faktiskt ligger på samma nivå som i början av den förra lågkonjunkteren; då sossarna satt vid makten.
Dessutom tycker jag fortfarande att det är fascinerande att socialdemokraterna ser det som viktigt att höginkomsttagare -- som borde ha råd med en tilläggsförsäkring -- ska ha extra mycket i a-kasse-bidrag. Vore det inte mer intressant att höja lägstanivån istället?
mattias,
nu har jag kollat det du skriver och kontra det jag ville beskriva följande.
Ersättningen inom A-kassan står hela tiden i relation till din tidigare arbetsinkomst. Det är normalinkomsten ligger till grund för din dagpenning och beror på de arbetsinkomster du haft. När normalinkomsten (genomsnittlig månadsinkomst) räknats fram delar vi den med 22 (dagar). Av dagsinkomsten får du 80 procent, 70 procent eller 65 procent beroende på var i din ersättningsperiod du befinner dig. Högsta dagpenning är 680 kronor vilket betyder att om din inkomst varit 23015 kronor eller mer får du 680 kronor hela arbetslösheten. Är du helt arbetslös får du i genomsnitt 22 ersättningsdagar per månad.
Din "lägsta nivå" är hela tiden 80 % eller ett minimum på 320 kronor.
Den siffra jag ville att du skulle ta till dig var, samhällets förändringar av löner och kostnader, samt möjligheten till "överlevnad". Eftersom inte anser att en levnadskostnad är relevant, hur ställer du dig till lönenivå utveckling?
År 2002 var den genomsnittliga månadsinkomsten för hela arbetsmarknaden i Sverige 22 100 kronor och år 2007 25 800 kronor. En ökning med 3 600 kronor per månad. Vill du bara se till den privata sektorn blir siffrorna högre. Det betyder konkret, att "ersättningstaket" år 2002 var över genomsnittslönen, men idag klart under densamma.
Vilket betyder att flera männisskor får det svårare att klara sina kostnader.
Och? Hur förändrar ditt sifferrabblande ursprungsfrågeställningen, dvs om det är relevant att kalla det för att rasera välfärdssystemen när ersättningsnivån ligger på samma nivå som 2002.
Eller, för all del, att maximal ersättning sänkts med 50 kronor (7%) under de första 100 dagarna.
Skicka en kommentar