Slopa familjerådgivningen och satsa på egenterapi

Ska man vara ihop med någon innan men vet riktigt vem man är och vad man vill? Sånt funderar, eller borde tonåringar fundera över. Men borde inte ett parti som med viss framgång levererat tillväxt sedan 1889 ha rett ut den biten innan de förlovade sig med Mp och V?

Idag läggs det som kan bli den sista budgeten från det rödgröna samarbetet. SvD har tidigare spekulerat kring kring mp:s signaler att bryta förhållandet. SvD:s ledarsida gottar sig förstås. Men jag är inte säker på att det är så illa att ta sig en rejäl funderare kring de där existentiella frågorna nu. Många par går i familjerådgivning så här på hösten, inte minst sk "nya familjer" där romantiska semesterdrömmar krockat med verklighetens alla styvbarn. Men de rödgröna har inte ingått nåt frivilligt äktenskap av kärlek till varandra, utan ett arrangerat äktenskap framtvingat av grannen på andra sidan häcken; blockpolitiken och Alliansen.

Miljöpartiets behov att sätta sig för sig själva i kammaren och grubbla över framtiden gäller förstås också socialdemokratin, skriver Peter A. Ja, en rejäl omgång individuell terapi är en bra grund att ha innan man går in i ett förhållande. Utan en inre trygghet och en egen kompass hjälper det föga med några sittningar hos familjerådgivarna.

Men det finns en sak man kan göra under tiden den där jobbiga terapin pågår, och det är att vara rädd om sina vänner. Inte stänga av telefonen och sätta sig under täcket och navelskåda som många ratade gör. Därför har jag ett praktiskt tips, som jag fick via en ny partimedlem. I artikeln På kundens hemmaplan skriver SvD om hur mobiloperatören Tre låtit några anställda från den vanliga kundtjänsten bli företagets ansikten på Facebook. Där kan de ge den vanliga supporten och kundtjänsten, men kunderna kan också delta aktivt, komma med tips och bidra tillutvecklingen av tjänster och produkter. Vad sägs om en sådan medlemsservice och möjlighet till daglig kontakt från socialdemokraterna? Visst finns partiexpeditioner, men hur många hittar dit? Tänk vilken möjlighet till snabb tvåvägskommunikation, som i sin tur bäddar för bättre vidareförmedling, när man läst eller sett nåt om politiken man vill ha svar på.

Som det gamla ordspråket lyder: För att få vänner, måste man vara en själv.

Så, glöm inte bort att ta hand om alla nya medlemmar och wannabes, mitt i krisande och navelpillande!

Läs även andra bloggares åsikter om politik, miljöpartiet, rödgröna, val 2010, budgetmotion, socialdemokraterna, eftervalsdebatt och annat intressant

Visst vill vi något, vi ska bara göra en organisationsutredning först!

"Det finns en enorm och förändrande kraft i människor som vill något."

Orden kunde komma från en historiebok om den tidiga arbetarrörelsen, men de kommer från en entusiastisk ledarskribent på SvD som läst en bok om Svenskt Näringslivs uthålliga opinionsarbete för att förändra värderingsklimatet så att vänstervågen bröts. Det kan man väl säga att de lyckades med. Kanske för att de brann för sina idéer, eller sina pengar, borgarna.

Men när slutade det stora arbetarepartiet att brinna? Kanske blev de mätta när de fått sina styrelseposter, lika fina märkeskläder åt ungarna som direktören och en ännu större platt-TV? Jag vet inte, men jag vet att det var väldigt få partier som brann under den senaste valrörelsen. Och den förra. Och den förrförra.Vi sossar sa att vi inte kunde vänta. Det fanns nog inte en väljare som trodde att det berodde på att vi var så otåliga att förändra världen. Inte heller associerade de väl till den amerikanska prsidentvalskampanj varifrån orden var kopierade. De flesta tänkte nog på makt; Jaså, sossarna är otåliga att komma tillbaka in i regeringskansliet. Det kan de ju hoppas på...

Ser man på dagens partiaktivitet är man böjd att hålla med. När kriskommissioner ska tillsättas, när det ska omorganiseras, när poster i nämnder och styrelser fördelas, då sjuder det av aktivitet i Rörelsen. Ska de där vara med i kriskommissionen, varför får inte jag vara med, och var finns representationen från vårt fackförbund?! Så blev sammansättningen också ett hopkok värdigt ett gammaldags viktorianskt bröllop; "Nånting gammalt, nånting nytt, nånting lånat, nånting blått".

Vad VILL de med makten och inflytandet? Vad brinner de för? Vet de ens vad de vill åstadkomma, när de väl sitter där vid grytorna, mer än att äta?

Jag undrar vad som skulle hända om man tog bort alla formella och/eller arvoderade poster. Skulle det bli tyst då, skulle motionsfloden sina, ja då visar det väl att behovet av samhällsförändring inte fanns. Men det tror jag inte, snarare tvärtom. Aldrig har väl det civila samhället varit så blomstrande som strax innan vi föreningsbidragsstödde det sönder och samman. Kommer ni ihåg sketchen på 70-talet med ungdomarna som inte kunde göra någonting på fritiden, för de hade ingen lokaaaal? Så tycker jag ibland att mitt eget parti beter sig när något behöver göras. De sätter sig hellre och diskuterar organisation än att gå ut och göra nåt.

Jag har varit med i politiken i på nära håll sedan efter valet -98. Ett av mina första uppdrag var att organisera en kampanj mot de svinaktigt höjda dagisavgifterna i Solna, en höjning som slog besinningslöst hår tmot ensamstående och flerbarnsfamiljer. Borde varit en klockren aktivitet att ställa sig utanför förskolorna med namnlistor och snacka med alla föräldrar som var jätteupprörda. Jag fixade ihop färdiga kit med fakta och argument, namnlistor knappar och pennor i prydliga påsar, en per fullmäktigeledamot i (S). När alla gått stod majoriteten av påsarna kvar. Jag fattade ingenting; ville de inte prata med folk? Vågade de inte? Nä, de hade suttit inne i den gosiga värmen i sammanträdesrummen så länge att de inte visste hur man gjorde längre! Eftersom jag är en envis person fick jag till slut ut de flesta, och jag kommer aldrig glömma hur den största pösmagen med nästan pojkaktig iver kom tillbaka som självutnämnd expert efter att ha talat med en (!) pappa utanför ett dagis. Det hade han förmodligen inte gjort på tio år.

Det här är en nidbild, om än sann, men den visar på problemet med långvarigt sammanträdesstolsnötande. Ungefär som Byggnads ombudsmän som inte har jobbat med händerna på 10-20 år och som ska företräda byggjobbarna. De blir inget bra. Nej, in med arbetslinjen i politiken, även för förtroendevalda! Ut och stå på egna ben var tredje mandatperiod, så slipper vi mycket av ryggkliandet och rövslickandet och fixeringen vid organisationen och det inre spelet. Kanske vinner vi också litet äkta förändringsvilja och politiker som inte blir svaret skyldiga när man frågar dem vad de vill använda makten till.

Ni som vill något med politiken utan att behöva sitta i någon styrelse är välkomna att diskutera i den öppna kriskommissionen, en nätbaserad idédebatt som inte tar hänsyn till några interna maktbalanser.

Välkomna också till kafédiskussionerna i Solna Centrum där jag sitter varje fredag 9-5 och lär mig oändligt mycket mer än under tio års sammanträden i stadshuset intill. Jag trodde det skulle komma en och annan av de ivrigaste eller mest galna aktivisterna, men det kommer folk i mängder, av alla åldrar och slag!

De vill något, de brinner för förändring och inte för positioner, för här finns ingen förening, inga organisationsbidrag och inga poster att fördela. De pratar om något de gått igång på, sen formulerar vi en idé och så skriver jag ner den och för upp den i lämplig beslutsförsamling. Förra fredagen hade jag 29 samtal. Säkert kommer de flesta att röstas ner av borgarna, om inte alla, men det betyder inte att det enda som återstår är att gå hem och lägga sig i soffan och glo på Idol. Det går faktiskt att förändra, det märks inte minst på Solna-alliansens nya regeringsprogram. Där finns stycken som klippta ur vårt valprogram, så trägen vinner, ha ha!

Och kom ihåg Oscar Wildes ord: "Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast."

Läs även andra bloggares åsikter om kriskommission, politik, socialdemokraterna, eftervalsanalys, idedebatt, valanalys, netroots, solna, nepotism, karriärister, civila samhället, frivilligarbete, föreningsengagemang och annat intressant
Högbergs tankar och Johan Westerholm skriver om detta.

Hur tänkte de här?

Ovanför en port i vasastan sitter de här två små keruberna som fasaddekoration.

Ytterligare ett av stadens små mysterier.

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, stadens mysterier, keruber, snoppar, jättefallosfasaddekoration och annat intressant

Ge gamla politiker litet fuck-off-kapital!

De bara skruvade på sig när jag sade det. Verkade nästan litet besvärade, som om jag lagt av en fis där vid fikabordet. Inte konstigt kanske, för mina partikamrater vid den tidpunkten hade många fler års erfarenhet av medlemskap, partiarbete och förtroendeuppdrag än jag, rookien som satt där och föreslog ett bäst-före-datum för politisk försörjning.

Min modell handlade inte om nån miljöpartimodell, där man ska åka ut efter tre mandatperioder, 12 år. För det första är det på tok för länge, för det andra fuskar de med det genom att flytta sina politiker från riksdag till landsting osv, och för det tredje är det oåterkalleligt, är man ute så är man ute för alltid (från DET beslutsforumet iallafall)

Min modell går ut på att förhindra det utanförskap och bidragsberoende en f d politiker riskerar att hamna i om han eller hon ska ut i det vanliga arbetslivet efter många år i politiken. Risken för nepotism är överhängande när gamla politiker (som kan vara unga till åldern, men gamla i politiken) antingen måste beredas fortsatta uppdrag eller en riksdagsplats för "han/hon har ju gjort så mycket för partiet". Och hur bra blir denna politikers förslag, när han/hon dels måste hålla rätt folk om ryggen för att få fortsatt förtroende/en plats inom rörelsen, dels kämpar mer för sin egen överlevnad än för de ideal som han/hon förhoppningsvis brann för vid tidpunkten för SSU-inträdet 15/30/45 år tidigare? Det blir rätt många snälla Åke i ett sånt system, kan jag försäkra!



Att den här sjukan grasserar märker man lättast genom att lyssna på en konversation då några gamla partirävar (kan som sagt vara allt mellan 25-65 år gamla) träffas under avslappnade former. Pratar de politik? Nej, de pratar partiet! Första gången jag stötte på detta fenomen var när jag var ny och arg medlem och hamnade i ett kompisgäng som känt varandra sedan första SSU-hånglet på Bommersvik. Jättegoa och sköna människor, men det var värst vad litet sakpolitik de pratade? Och vad mycket de uppehöll sig runt partiet, organisationen, mäniskorna och spelet bakom kulisserna!

Jag funderade och funderade tills jag kom på vad det var; de hade helt enkelt tillbringat så mycket tid med organisationen att det var detta de kunde bäst. Sakfrågorna hade de kommit längre och längre ifrån, allt eftersom de dragits in i partijobb. Några av dem hade t o m varit så duktiga att de värvats innan de pluggat klart och tagit sin examen.

What a waste. Tänk vad duktiga de här människorna hade varit om de hade kombinerat sin politiska skickighet med gedigen arbetslivserfarenhet. Den här linjen förfäktade jag redan då jag var enhetschef inom skolan. Den där populära vikarien utan utbildning, kunde vi inte anställa honom? Jo, men tänk vad klockren han skulle bli MED utbildning, bromsade jag. Varför ska just han gå en osäker framtid till mötes som outbildad lokalanställd, han är väl värd bättre? Låt honom gå sin lärarutbildning, så anställer vi honom sen!

Samma modell förespråkar jag för politiken: En bra politiker blir ännu bättre om han/hon får ta en sväng i arbetslivet då och då. Då menar jag inte i nåt folkrörelseföretag, utan i ordinarie arbetsliv, på egna meriter. Låt alla dem som har sin försörjning via politiken gå ut och jobba på den reguljära arbetsmarknaden med jämna mellanrum, så får vi dels en bra korsbefruktning mellan politiken och övriga arbetslivet, dels slipper vi problemen med avdankade politiker som behöver "placeras" inom arbetarrörelsen efter lång och trogen tjänst och framförallt; vi slipper politiker som hamnar i beroendeställning och gör politiska överväganden efter detta beroende och inte efter övertygelse. Den beroendeställning gentemot folk med makt över deras framtid som både förtreondevalda och partianställda hamnar i gör att spelet och det strategiska ryggkliandet tar överhanden och då får vi precis den sortens oengagerade valrörelser, dirigerade med världsfrånvänd hand av människor som befinner sig långt, långt borta från ordinarie arbetsliv och går igång mer på Obamas kampanjmetoder än på själva samhällsbygget.

Två mandatperioder in, en mandatperiod ut, i arbetslivet eller i studier. En mandatperiod är för kort tid för att hinna lära sig, två är egentligen för långt, men det är ju fyraårsperioder nu så det är svårt att göra nåt åt.

Detta är precis det som Margot Wallström gjort; gått in och ut ur politiken och varje gång tagit med sig nya erfarenheter in/ut.

Att som SSU nu förespråkar, tillåta tolv år på förtroendeuppdrag, är dels alldeles för länge för att ha nån chans att komma tillbaka till ett yrke, dels oåterkalleligt. Dessutom är jag rädd att det inte automatiskt blir den föryngring som SSU hoppas på, eftersom många heltidsengagerade inte är så gamla.

Dessutom pratar SSU bara om politiker. Den här modellen är lika viktig att använda för anställda politruker.

Varför är det då sådant motstånd mot min idé? Tja, säg det, men det kan handla om det jobbiga i att behöva lämna den gosiga gemenskapen i partiet och tvingas stå på egna ben. Alldeles för många skulle också i ett slag falla för strecket om den här regeln infördes, och för många av dem är det redan försent; deras examen är inaktuell, deras avbrutna studier går inte att återuppta för att utbildningssystemet förändrats så mycket, de är inte längre attraktiva för sin gamla arbetsgivare eller, hemskast av allt; de har aldrig haft ett vanligt jobb!

Desto större anledning att göra nåt åt saken. Fort.Behovet av en förnyelse i partiet torde vara uppenbar, men jag ska ändå avsluta med en parallell till Facebooks framgångsrika affärsstrategi som jag läser om i dagens spaning från Prime & United Minds: Det är ett extremt snabbrörligt och evolutionärt förhållningssätt till sin verksamhet som gjort att Facebook överlevt och t o m övertrumfat sina konkurrenter Gowalla, Twitter, MySpace med flera. Facebook har inte gjort några hysteriska nylanseringar, de har förändrats dagligen i takt med utvecklingen i sociala medier. Vad kan vi alla lära av detta?

Ett evolutionärt förhållningssätt, en ständig förändring och förnyelse, det kanske skulle göra att vi slapp ta till stora omvälvningar och desperata krisåtgärder som sedan ska döpas till nåt käckt i stil med Folkhemmet 3.0?

All heder åt Kristina Alvendal (M) som nu lämnar Stockholms stadshus med orden: - Jag tycker det är bra för politiken om vi som är politiker gör annat också och inte sitter i decennier. Om hon nu inte blivit petad? Hoppas inte det.

Gammelmedia på detta: Sydsvenskan, Svenskans ledarblogg liksom Politikerkollen i Aftonbladet, Politikerbloggen och TV4 Play och GP
Läs även andra bloggares åsikter om valanalys, socialdemokraterna, förtroendevalda, förtroendeuppdrag, partianställda, mandatperiod, tidsgräns för förtreondeuppdrag, SSU och annat intressant

Vem är det mest synd om egentligen?

När Fokus skriver om nåt, blir det ofta intressant, av den enkla anledningen att de gör ett rejält grävjobb. Det där som andra tidningar antingen inte hinner med eller inte har ägarnas uppgift att göra. Det är inte många gammelmedia som orkat eller fått lov att intressera sig för det skandalomsusade bygget Swedbank Arena, eller nationalarenan i Solna. Därför är det vägörande att Fokus nu skriver hela historien om fuskbygget.

Att alla inte tycker det är lika roligt är förståeligt. Mannen som vill kalla sig borgmästare i Solna är till och med ledsen. Jätteledsen.

– Det är inte lika roligt längre. Vi borde vara stolta över att få en ny arena, i stället är det bara en massa nidskriverier och påhitt, säger han.

Men stackarn! Det finns de som påstår att SVT´s dramaserie Starke man är inspirerad av Solna, men jag har inte sett den ännu, så jag kan inte uttala mig om det.

Jag tycker, som jag säger i artikeln, att Lars-Erik Salminen är en hygglig prick och jag lider med honom i den här härvan. Men allra mest synd tycker jag om de vars pengar han är satt att sköta, Solnaborna. Det är de som sitter med Svarte Petter när detta ska betalas.

Och gudarna ska veta att det finns annat som vi behöver använda skattepengarna till i den här stan. Så här ser det t ex ut där kommunens barn och ungdomar idrottar. Tur att (S) föryngrar rejält i riksdagen och satt en Solnabo med relativt färskt minne av hur det är att vara ung och gå i skolan som ansvarig för ungdoms- och bostadsfrågor. Hade Maryam Yazdanfar* varit bostadsminister och jag fått medinflytande i Solna hade vi byggt sådant här istället för skryt- och fuskbyggen.

Mer om hela härvan HÄR.
Tipsar också om den kvicka och hejdslöt roliga liknelsen mellan Swedbank Arena i Solna och Collosseum i Rom.
* Scrolla ner till anförande 13, it´s worth it!
Man kanske kräks av den 17:e bananen, läsvärd artikel av Ronnie Sandahl i Aftonbladet. P4 Radio Stockholm om arenaaffären, SVT ABC-nytt om fördyringen, ledare i Gotlandstidning undrar Håller Sverige på att bli korrupt?, Även SvD och DI och DN.
Läs även andra bloggares åsikter om Solna, moderaterna, politik, nationalarenan, Sedbank Arena, korruption, fuskbygge, Fokus, magasinet Fokus, mediabevakning, opartisk, muta, bestickning, bisyssla, AIK, fotboll och annat intressant

Micke for skolminister!

Jag är fan synsk. Det här skrev jag för ett år sedan, och idag utses han till vår tilltänkta skolminister, Mikael Damberg!

"(S)olnabon och riksdagsmannen Mikael Damberg skriver på Newsmill om hur vi behöver kvalitetssäkra skolan, och gör upp en lista på vad som krävs för att lyckas. Det är inte så enkelt som att bara pumpa in mer pengar. Nej, det är bra att vi sossar slutat leka jultomteparti. "Mer åt fler" höll kanske i förra seklets början, men nu är det inte generell brist på pengar som är största problemet. Snarare granska att skattepengarna går till rätt saker och används effektivt. Här är Mickes att-göra-lista, som jag hoppas att han som utbildningsminister i en socialdemokratisk regering får möjlighet att genomföra efter valet nästa år:

1. Inför lämplighetstest vid intagning till lärarutbildningen


2. Premiera lärare/lärarlag som når resultat och inrätta fler karriärtjänster


3. Inför AT tjänstgöring för nyexaminerade lärare


4. Inrätta en omställningsfond som gör det möjligt att omskola lärare som inte längre fungerar och som vill sadla om


5. Följ upp och utvärdera elevernas kunskapsutveckling tidigt


6. Koppla denna utvärdering till en garanterad rätt till snabba stödåtgärder:


7. Elever som inte når målen garanteras 10 timmar individuell lärarledd undervisning för att komma ikapp.


8. Sommar- och lovskolor både för elever som behöver extra undervisning och för de som vill läsa upp sina betyg.


9. Alla elever ska dessutom ha rätt till minst 2 timmars lärarledd läxläsning i veckan.


10. Låt framgångsrika rektorer lyfta "problemskolor"


11. Inför tidsbegränsade kontrakt för rektorer


12. Skolor som som inte klarar kvalitetskraven måste kunna stängas, oavsett driftsform."

Nu blev det ju inte aktuellt med någon s-skolminister, men jag tror att Micke skulle bli en sjusärdeles modern, nytänkande och dessutom ödmjuk och resonerande framtida skolminister.

Jag är verkligen glad att (S) hittat tillbaka till idén om skolan som en garant för allas rätt att nå sin fulla potential. Där har vi under några årtionden tappat kompassriktningen. Från en kamp för - och framgång för! - en skola som tror på alla elevers möjlighet att lyckas, till en vårdande tyck-synd-om-skola där förväntningarna sänktes på de svagaste eleverna i en falsk omtänksamhet och rädsla för att stämpla. Från en kunskapshöjning utan like till uppgivenhet om skolans förmåga att utjämna klasskillnader."

Sätt igång med att-göra-listan, Micke! Här finns massor att göra, för just nu verkar utvecklingen narare gå bakåt.
På detta skolfoto är Micke tvåa från vänster i mittenraden.

DN skriver om detta, liksom Aftonbladet och SvD. Men de två högerdrakarna, som numera även är politiska på nyhetsplats, beskriver naturligtvis inte föryngringen bland talespersonerna som förnyelse, utan som en "petning" av de gamla; bl a Thomas Bodström, som ska åka till USA för att vara med sin familj och Leif Pagrotsky, som själv bett om att få sluta. Sanslöst!
Läs även andra bloggares åsikter om politik, valanalysen, socialdemokraterna, skolminister, skolpolitik, Mikael Damberg och annat intressant

Hallå, det är sossarna!

Jag skrattade så jag grät när jag lyssnade på P3:s Tankesmedjan och sketchen Hallå det är sossarna! Valanayserande socialdemokrater och nydumpade tonårskillar, det finns onekligen en likhet. Precis så där låter det i det stundtals maniska analyserandet inom (S), där man ömsom rasar över media/reklambyråer/kampanjmetoder/samarbetspartners/nuvarande ledning/vänsterflörtande/högerflörtande, ömsom desperat funderar på en total makeover: - Men duuu, vad är det du saknar hos mig egentligen? Vad är det du vill haaa? OK, jag vet att den där överraskningen med butlern i tunnelbanan kanske inte riktigt var vad du önskade dig, men vad vill du ha då?!? Jag kan gå litet mer åt höger, du får behålla alla dina skattesänkningar, om vi bara får göra om fastighetsskatten och RUT litetlitetgrann så att det blir typ litet sosseprofil på dem, då kan vi väl fortsätta vara ihop? Vi kan sluta träffa Peter & Maria om du inte gillar dem. Eller är det Lars du inte gillar att jag hänger med?

För att i nästa stund sturskt räta på ryggen och säga: Hörrudu, jag duger faktiskt bra som jag är! Det här är jag och det står jag för. Jag har fixat allt i den här familjen i åratal, och det jävligt bra ska du veta!

Sorry, vi är dumpade. Fetdumpade. Då finns ingen quick fix. Det är bara att sätta sig och läsa om boken Kris och utveckling av Johan Cullberg. Den legendariske psykiatriprofessorns beskrivning av krisers olika stadier stämmer kusligt väl in på det trauma socialdemokratin nu befinner sig i, precis lika väl som på en människa i kärlekssorg:

Chockfasen kommer i det initiala skedet. Den kan omfatta timmar eller dagar och utsätter människan för stark påfrestning där försvaren mobiliseras. Känslor som vrede och hat, vanmakt och förtvivlan, overklighet och tomhet, utslocknande och kraftlöshet dominerar.

Reaktionsfasen är nästa fas. Den inträffar när innebörden av vad som hänt börjar förstås och det inte längre går att förneka det inträffade. Tillsammans med chockfasen varar reaktionsfasen i 4-6 veckor.

Bearbetningsfasen är en gradvis återgång till nuet. Nu bearbetas betydelsen av vad som orsakat krisen, både i vaket tillstånd och i drömmen. I denna fas är behovet att tala om vad som hänt som störst, och detta görs gång på gång. Att sätta ord på krisen är en del av bearbetningen.

Nyorienteringsfasen innebär en större förmåga till socialt liv, till nya relationer och en öppenhet i inställningen till framtiden.

– I krisen kommer den negativa onda sidan av oss att blomma upp väldigt starkt och vilja ta över. Där måste man inse att krisen är ett läkningsarbete på vägen mot försoning. Det är först när livet går oss emot som vi får en chans att se oss själva i ett nytt ljus. Och det är först på det sättet, när man kan börja se både sina begränsningar och sina resurser, som man börjar växa, på basen av en realistisk självbild, säger Johan Cullberg, dock med tillägg att vissa undantag också finns – ett fåtal människor klarar inte att gå vidare ur krisen utan fastnar i bitterhet och utanförskap.

Vet inte varför, men när jag hör en del internt partisnack kommer jag osökt att tänka på det gamla punkbandet The Exploiteds låtar; Don´t blame me, Punk is not dead, Fuck the USA, Sid Vicious was innocent och några till.

Jag tror att landets socialdemokrater befinner sig i litet olika delar av krisens faser, beroende på var i landet man bor och vilka man umgås med. Består mer än hälften av ens umgänge av andra sossar, är det nog lättare att bli kvar i försvar och skitsnacksfasen, precis som dumpade människor blir bittra cyniker om de bara umgås med andra dumpade. Jag säger som de käcka rådgivningsspalterna: - Ut och träffa andra människor! Gör nåt som utvecklar dig! Gå en kurs!

Nu ska jag iväg till en kurs som inte har ett dugg med politik att göra. Sedan ska jag gå på ett konstgalleri och äta lunch med en 21-årig Stockholmshipster som snart flyttar till Berlin. Han är kräsen, trendkänslig och clever och han röstade på sossarna i sitt livs första allmänna val. Utan att vara synsk så anar jag att det är kärnan i hans och andra unga människors förklaring som är det jag tror att vi ska bygga på i nästa val. Om vi lyckas komma in nyorienteringsfasen innan dess.

Läs även andra bloggares åsikter om valanalys, socialdemokraterna, kris och utveckling, Johan Cullberg, Tankesmedjan, Hallå det är sossarna, hipster, förstagångsväljare, krisens faser, blame game

Grafen - tunn, stark men utmärkta ledaregenskaper!

Ha, ha, jag VISSTE väl att jag hade talanger jag inte visste om!

Årets nobelpriset i fysik har gått till upptäckarna av grafen, ett tvådimensionellt material som bara är en atom tjockt men mycket starkt och som har bättre ledande kapacietet än till exempel Silikon.

Jag vet inte vem Silikon är, men mina ledaregenskaper är ju omvittnade, ha ha!

Skämt åsido så verkar detta material vara jättebra och väntas få stor betydelse för utvecklingen av snabbare datorer och platta mobil- och bildskärmar. Det är t o m så stort att tidningsrubrikerna utropar: Grafen kan vara en av Nobelprisets största uppfinningar!

Men jag fortsätter tänka knasigt och hittar följande via kompisen Bob på Facebook:

Exempel på forskning som har belönats tidigare år är
- studier av vilket tryck som uppstår inuti pingvinen när den bajsar,
- hur en flint bäst överkammas (hoppas inte de frågade min gamla svensklärare på Solna gymnasium iallafall!)
- varför gravida kvinnor inte välter (Joho, det gör de visst de!)
- om det är värst att få en tom eller en full ölflaska i huvudet (Jag skulle nog föredra en tom burk)
- hur grodor kan fås att sväva med hjälp av magneter (verkar klart roligare än dissekera dem)
- hur en bysthållare i en krissituation enkelt kan omvandlas till ett munskydd (eller en slagbella, eller c:a 1 000grejor till, hallå forskare?! Har ni aldrig sett på McGyver?)

Underbart, hur dessa teknikens landvinningar kan få oss som är litet trånga i huvet att fatta världen bättre! Att jag är trång i huvudet kan väl vem som helst begripa efter årets upptäckt? Det blir ju väldigt trångt när alla tankar ska färdas genom en Graf som bara är en atom tjock?

Men ni kan kalla mig MacGyver omni vill. Det var väl inte exakt vad min morfar kallade mig när jag ordnat kortslutning i hela huset dagen före julafton efter att ha byggt min första eljulstjärna, men...
Läs även andra bloggares åsikter om flams och trams, nobelpris, nobelpriset i fysik, Grafen, Graf, årets nobelpris, trång i skallen
värdelöst vetande, grafen, en atom tjock, MacGyver,

Först en rejäl dos pessimism, sedan en gnista som kan bli en präriebrand

Framsida till broschyr för SAF:s kampanj Satsa på dig själv, 1979

Socialdemokraterna förlorade inte årets val. Den svenska socialdemokratin har smygande förlorat bit för bit sedan 70-talet; av moderniteten, glöden, samtidsförankringen, analysresurserna, problemformuleringsförmågan, folkrörelsen, sin media, respekten och handslaget med såväl arbetarklassen, fackföreningarna och arbetsgivarsidan.

Svensk socialdemokrati har förlorat i princip allt utom sin grundläggande idé. Denna idé som om den var en affärsidé kort kunde beskrivas så här:

Det är bättre både för i plånboken, hjärtat och och maggropskänslan om vi hjälps åt så att fler får möjlighet att lyckas.

Denna idé har den svenska socialdemokratin byggt upp en sådan acceptans och respekt för att den omfamnas av i princip alla, nationellt och internationellt, från nobelpristagare i ekonomi till moderaternas partikansli. Problemet är att detta omfamnande inneburit ett sådant gigantiskt tapp i "marknadsandelar" att (S) varumärke degenererat på samma sätt som internet, ketchup, dynamit, mack och termos. Alla dessa ord var ursprungligen varumärken.

Man behöver bara gå in på sajten för nybörjarföretagare www.företagande.se för att få det enkla rådet att vårda sitt varumärke:

"Det är lätt att först känna sig smickrad när ens produkt får så stort genomslag så att alla liknande produkter benämns med samma namn, men betänk då hur dina kunder fortsättningsvis ska kunna identifiera just din produkt!

Ja det är frågan, sa Bull.

I det läget kan man inte sätta sig ner och analysera ett val. Man måste analysera hela samhällsutvecklingen, tidsandan, den internationella utvecklingen, medias och reklamens utveckling och varenda val sedan mitten på 70-talet.

Om just detta skrev kloka Arenagruppens vänner en DN-artikel nyligen: "All makt i Sverige är samlad i näringslivet" Tyvärr kom den in tre dagar innan valet. Då hade nog inte de som bäst behövde det tid att läsa den, vilket var synd. Jag hoppas de gör det nu.

Det räcker inte med ideologi, särskilt inte när den blivit allmängods.

Det räcker inte ens med sakpolitik, även om den skulle finnas.

Det handlar om trender, värderingar, känsla, modernitet. Köper du ett visst flaskvatten för att det är godast? Nyttigast? Nä nä, du kanske säger att du gör det, men egentligen handlar det om hur snygg flaskan är och vilka andra som dricker det, eller hur?

Det här visste de som hade makten över ägandet när de började det mödosamma arbetet med att återta makten efter att de paralyserade åsett några chockartade decennier av jämlikhetsutveckling i Sverige.

Precis samma arbete som dåvarande SAF gjorde i skiftet mellan 70- och 80-tal behöver socialdemokratin kavla upp ärmarna och göra nu.

Var finns makten över opinionsbildningen? (Just follow the money!)
Fundera sedan över vad som krävs för att sätta emot den makten.
Gör sedan en Att-göra-lista för hur vi skaffar de verktygen.

Hur den kampen startade och genomfördes beskrivs fascinerande ohöljt i en SvD-artikel av Hans L Zetterberg från 1987 "SAF - vår framgångsrika motkraft". För dem tog det 30 år och kostade många, många miljoner.

Jag är inte säker på att alla de där pengarna behövs i dagens nätverkssamhälle. I det färdas även idéer och trender fortare, så kanske behöver det heller inte ta 30 år.

Och är det någon kraft som högern alltid varit enormt avundsjuk på socialdemokratin för, så är det kraften hos medlemmarna. Nu känns det litet otidsenligt att tala om medlemmar, för folk organiserar sig inte alltid på just det sättet längre. Men det faktum att det varenda kväll sitter miljoner svenskar och diskuterar med varandra på nätet visar att det finns en energi som inte har ett dugg med marknaden att göra, och som går utöver den egna ekonomiska nyttan. Visst är vi svenskar passiviserade, shoppingdrogade, invaggade i Idol- och chipskoma. Och visst är vi så grundlurade av valfrihetsbluffen att vi ägnar timmar åt ett fruktlöst jämförande av skolor och elbolag. Men vi ger oss inte, vi söker ändå efter nåt mer.

När vi skaffat det tredje barnet, den nya bilen, bytt ut köket även i sommarstugan, när lyckopillren slutat verka... då känner vi att det är nåt som fattas. Känslan av mening, sammanhang, hemkänsla eller vad det nu är. Därför deltar vi i nätdiskussioner, gråter över nån flodhästs öde, går med i konstiga facebookgrupper, vi tar kontakt med vänner från förr, vi uttrycker våra åsikter genom att dela länkar till intressanta inlägg och artiklar. Och ute i det verkliga livet, IRL, deltar vi som aldrig förr i föreningslivet.

Ibland leder URL till IRL, eller tvärtom. Hur häftigt detta utvecklades i vår lokala Solnavalrörelse ska jag berätta senare, men tills dess kan ni ju titta på de här länkarna och fundera över vilka behov som ligger bakom sådana här aktiviteter. Kanske de skulle kunna användas för att uttrycka sig politiskt med litet mer humor? Flash Mobs, vattenkrig, heja på slumpvis utvalt knattelag i fotboll...you name it.

Visst finns det goda krafter, om någon förmår attrahera dem. Och då menar jag inte i töntiga centralstyrda Supporterkampanjer à la Sveavägen 68. Det är upp till oss, som arbetar lokalt att samla idéerna och eldsjälarna på ett sätt som gör att människor kan mötas och idéer födas.

I fredags kom 26 människor och fikade där jag satt med min laptop och jobbade på fiket utanför stadshuset i Solna Centrum. Jag frågade inte var de kom ifrån eller vad de röstade på, bara vad de tänkte på och om de hade nån idé jag kunde använda i mitt arbete som folkvald. Det hade de; så många idéer faktiskt att jag undrar hur jag ska få tid att konkretisera dem.

Ändå var det bara andra fredagen jag satt där. Utan annonser, flygblad, telefonsamtal eller brev till någon. Redan första gången kom det så mycket folk att jag tappade räkningen. Somliga bytte bara några ord över räcket eller stolsryggen, andra satt i en timme, åt nåt, fyllde på kaffekoppen och började snacka med övriga besökare. En kvinna hade med sig foton från gamla tiders Solna, som hon hittat hos sin mormor. Då kom två damer som satt vid ett annat bord över och började hjälpa till att identifiera personer och platser. - Borde man inte kontakta stadsarkivarien? -Nej, de här borde ställas ut! -Varför finns det ingen plats i kommunen där man kan få dela med sig av sånt här? -Vi kanske kunde ordna en berättarkväll på nån lokal krog? ... Fortsättning lär följa!
Det finns en sak som högerkrafterna aldrig kan köpa eller sälja ut, och det är människors behov av att känna gemenskap, mötas och prata. I mötet mellan människor finns en enorm kraft. Antagligen är det därför som diktaturer alltid gjort allt för att förhindra människor att mötas i grupper större än 3-5 personer. Sådana möten sker i dag inte så ofta på torget, men desto mer på nätet.

Min konspiratoriska sida tror ibland att det är därför så mycket politiska och ekonomiska resurser läggs på att förhindra informationsspridning på nätet. Och min förhoppningsfulla sida tror att det är av precis samma skäl som så mycket ideell kraft läggs på att mötas och hjälpa till att sprida information på nätet.

Så om man nu är pessimist angående marknadskrafternas utbredning och näringslivets makt över TV och tidningar, så kanske man kan känna sig mer optimistisk över utvecklingen på nätet och även lägga en hel del krut på att utveckla denna positiva aktivitet till att resultera i möten IRL? Så tänker iallafall jag fortsätta jobba.

Aron Etzler på samma tema i en intervju i Dagens Opinion.
Valresultatet visar på att Sverige behöver en ny socialdemokrati, skriver Katrine Kielos i Ab. Sajten Eftervalsdebatt är ett bra initiativ av Erik Laakso, liksom Netroots Valanalyser Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, val 2010, Solna

Jag fryser och mår illa...

...när den dimper ner i min brevlåda allt oftare, all denna reklam för privata sjukförsäkringar. Idag kom det en färgglad broschyr där det stod:

Tänk dig att du gör dig illa i knäet så illa att du måste korsbandsopereras. Bor du på "fel" ställe i landet kan du behöva vänta i flera år för att få opereras.

Med vår Sjukvård Direkt försäkrar du dig om att bli snabbt omhändertagen och behandlad.

Vid sjukdom förlorar du ofta en del av bruttoinkomsten och det kan bli kännbart vid långvarig sjukdom. Sjukförsäkringen hjälper till att täcka upp en del av inkomstbortfallet och ersättningen är skattefri.

VARFÖR behöver jag en privat sjukförsäkring?!?! Är vi inte överens om att alla ska få bra vård när de behöver? Oavsett inkomst eller bostadsort? Är det nån som vill så tvivel om detta? Är det meningen att jag ska börja tvivla på om jag verkligen får en knäoperation om jag sliter av korsbandet? Om vårdgivaren verkligen är tillräckligt duktig? Är man en sämre mamma om man inte jobbar litet mer så att ungarna får komma till det privata barnsjukhuset Martina när de får krupp? Kan de rent av dö för att jag inte brytt mig tillräckligt och betalat för deras vård utöver på skattsedeln?

För att du ska få en snabb tillgång till specialistvård samarbetar vi med över 900 mottagningar runtom i landet. Nedan finner du ett urval av dessa.

• Capio Artro Clinic, Sophiahemmet, Stockholm
• Stockholm Spine Center, Stockholm, Upplands Väsby
• Balance, Alta Vita Fysioterapi, Stockholm
• Adolf Fredriks Fysiocenter, Stockholm
• Ortopediska Huset, Stockholm
• Ortopedi och fotkirurgikliniken, Stockholm
• Barnsjukhuset Martina, Stockholm
• Ersta Sjukhus, Stockholm
• Stockholm Arrhythmiacenter, Stockholm

Högspecialiserad vård, i motsats till vadå? Den vanliga vården på våra gemensamt ägda vårdcentraler och sjukhus???

Och shit, tänk om jag redan är litet krasslig eller har ett funktionshinder?! Då blir det nämligen litet svårare, och framförallt dyrare, att teckna en försäkring. Roy Anderssons filmer från valet 1985 känns som rena Timotej-reklamen i jämförelse med den värld jag ser framför mig här.

Din hälsa
När du ansöker om en försäkring som ska ge skydd vid sjukdom eller dödsfall behöver vi få reda på hur din hälsa är. Det är för att du ska få den försäkring du vill ha och så att du vet att den fungerar om något skulle hända i framtiden. När vi beräknar hur mycket du ska betala för din försäkring behöver vi göra flera antaganden om: • Riskkostnaden. • Driftskostnaderna. Först beräknar vi riskkostnaderna ...Vi tar då hänsyn till livslängd och sjuklighet hos alla försäkrade i den grupp som du ingår i.

Missförstå mig inte nu. Jag lägger inga värderingar i vem som utför vården; om det är en vårdgivare med vinstkrav från en ägare eller om det är en vi äger gemensamt. Det jag blir fundersam över är ifall inte hela systemet med gemensamt finansierad vård som betalas efter skatteförmåga och ges efter behov, om inte denna nordiska välfärdsmodell urholkas när fler människor (genom smart reklam som den ovan) börjar känna tvivel till det allmännas förmåga att sörja för denna vård och välfärd? För hur länge är den skattebetalare som betalar extra för att få fullgod vård villig att dessutom betala skatt till vård åt alla dem som inte har råd med eller godkänns som försäkringspatienter?

Det här är ett stort och genomgripande systemskifte som sker smygande, bakom en kuliss av lena ord från paret Reinfeldt: "Nej nej, inte vill vi sälja ut sjukhusen!" Nu säger landstingsrådet i Stockholms läns landsting, Catarina Elmsäter Swärd att (M) vill gå vidare med försäljningen av Danderyds sjukhus, men att det inte riktigt har varit läge än..." Hoppsan, där tittade bockfoten fram!Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, politik, moderaterna, socialdemokraterna, privat sjukförsäkring, Roy Andersson, systemskifte och annat intressant

Ryktet om min död är betydligt överdrivet

Det är nu en vecka sen jag satt där vid bordet med Amina och Maryam och såg upp mot storbildsteven på S-valvakan i Solna. Vi var trötta och inte vidare hoppfulla. Vi visste vart valvinden blåste, och vi såg varken fram emot en oerhört knapp valseger för (S) där landet klövs i röd avfolkningsbygd och blå storstäder, eller fyra år till med utsåld välfärd och minskad sammanhållning i Sverige. Vi hade nog bara snuddat vid den hemskaste tanken; att ett parti med rötterna i nazismen skulle spela en avgörande roll i riksdagen. Precis när den insikten exploderat som en smällare i magen och låg och fräste runt bland mozarellan och prosciutton, kom Lokaltidningens reporter in i lokalen. Amina grät av rädsla för vilket Sverige hennes barn nu skulle växa upp i. Maryam mumlade nåt om att slåss eller emigrera. Flykt eller kamp, som reptilhjärnan alltid föreslår som lösning på alla hot. Min med. - Ja, får vi inte någon respons för våra idéer och för alla samtal vi haft, då drar jag med, sa jag. Visst, vi kan inte göra något åt vilken riksdagsvalsedel Solnaborna väljer, på rikspolitiken har vi liten påverkan. Men är det inte fler som tar vår vita kommunvalsedel, så att det uppstår en positiv röstsplittring, då har vi gjort nåt fel och då får jag ta konsekevensen av det.
- Jaha, vad ska du göra då? sa reportern.
-Äh, då får väl jag också emigrera, eller sätta mig i en stuga i skogen och skriva romaner, sa jag, det är inte det största bekymret just nu.Sedan fortsatte vi att följa valrapporteringen, och kunde snart konstatera, att för att vara en förlust, som valet blev i princip överallt söder om Dalälven, så var den jämförelsevis liten; 70 röster. Man kan säga att vi höll emot röstraset i landet. Möjligen för att Solna redan var blått, eller för att vi lyckades visa på relevanta svar på problem i Solna som den nuvarande ledningen inte såg eller ville göra något åt (arenabygget, genomfartstrafiken, det slitna Solna). För det var iallafall 13,1 % fler Solnabor som valde att ta vår vita kommunvalsedel än vår gula riksdagsvalsedel. Det var en betydligt större positiv röstsplittring än i förra valet, och"röstraset" begränsade sig i Solna till 70 röster. Men när rubriksättaren på Mitt i Solna fick skildra valet blev det "Röstraset kan få Graf att avgå", eller nåt i den stilen. Ha hahaha, snacka om att jag fick oroliga samtal i flera dagar!!!
Jag har svårt att ta ordet "bra" i munnen i samband med en förlust utan att känna mig som Bagdad Bob-varning.
Men med tanke på att det krävs ett enormt träget fotarbete i en kommun som vår,
där det inte finns en riktig lokaltidning,
där reklamtidningen som finns hellre skriver om rånade damer och stängda sopnedkast än vad som diskuteras i kommunfullmäktige för att inte reta annonsörerna,
där omflyttningen mellan två val är 40-50 % (!),
där hemkänslan därför är något begränsad och
där många bara sover och knappt ser mer av kommunen än vägen till och från p-platsen eller t-banan,
knappt var fjärde är hemma när man knackar dörr på kvällarna,
så måste jag säga att våra valarbetare gjorde nåt riktigt bra av nåt riktigt svårt!

Med tanke på det ovan uppräknade är det inte konstigt att många Solnabor
a) knappt vet vilken kommun de bor i, och
b) struntar i allt utom att skatten är låg.

Att den där låga skatten inte är en skiljefråga mellan (S) och (M), det får de aldrig reda på. Det är (M) som står för sänkt skatt, det "vet ju alla".

Vad gör man i en sån kommun? Är den som gjord för tabloidiseringen, förytligandet, sköt-dig-sjlv-och-skit-i-andra-trenden? Är det trivsamt att i längden bo i en sån kommun? Är det därför omflyttningen är så stor? Är det som att skapa en bykänsla på Centralstationen?

Jag gjorde iallafall ett försök i fredags, och jag måste säga att jag är förvånad. Via sociala media och mun-mot-mun-metoden hade jag meddelat att jag flyttade ut från Solna stadshus, iallafall på fredagar, då jag ämnade sitta och och jobba på fiket utanför mellan 9 och 5. Jag hade mobilen och den bärbara datorn med mig och trodde väl att jag skulle få sitta och jobba ungefär som vanligt, mellan en och annan besökare av den närmast sörjande sorten, men tji fick jag!

Tyvärr tappade jag snabbt räkningen, men det kom en strid ström av besökare som antingen stannade till i bara ett par minuter för att dryfta nån fråga, eller satte sig ner för ett djupare samtal. Medlemmar och icke-medlemmar, från vänster till höger, från väldigt unga till väldigt gamla, från riktigt goda vänner till sådana jag aldrig mött förr, vare sig URL eller IRL. Och när jag var upptagen i ett samtal, började de prata med varandra; om idrotten, om p-platser för EU-moppar, om bilpooler, om främlingsfientlighet, om bristen på mötesplatser, om sin stora trötthet på cementerad blockpolitik.
Trots att miljön i Solna Centrum mer liknar centralstationen än ett bytorg. Själv fick jag så många idéer att jag har att göra inne i stadshuset ända till nästa fredag. Tack alla för att ni kom. Fortsätta med det, och ta med grannen på en fika nästa fredag.

Det här valet var en väckarklocka ur många synvinklar och de här samtalen behövs, idag mer än någonsin. Lyckas vi hålla det levande fram till nästa val, blir det svårt för såväl SD som Alliansen; svårt både dem som försöker ge ett enkelt och snabbt svar på vad som är fel i Sverige och dem som bäddade för misstänksamhet och rädsla genom sitt ”Vi och dem”-tänkande som delade in folk i ”de som arbetar” och ”de som inte arbetar”.
Och kan de goda samtalen leda till goda idéer kan vi kanske forma en sakpolitik som inger hopp åt dem som känner sig blåsta på både välfärd och skattesänkningar.

”När dåliga människor slår sig ihop, så måste de goda bilda nätverk; annars kommer de att falla en efter en, ett oömkat offer i en skamlös kamp."

Det är 230 år sedan Edmund Burke skrev de här orden, men de är lika aktuella idag. Det går inte an att förlora, som Anders Widén avslutar sitt inlägg dagen efter valet.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, valanalys, förlustval, röstras, socialdemokraterna, kamp eller flykt, reptilhjärnan, emigrera, kämpa eller fly, valresultat, valvaka, måndagsmöten i Leipzig, fredagar i Solna Centrum, flytta ut kontoret från stadshuset, mötesplatser, möten mellan människor, brist på möten föder fördomar, samtal, det goda samtalet, cementerad blockpolitik, blockpolitik, blocköverskridande samarbete, idéer i opposition och annat intressant

Höga skatter gör folk lyckligare

Bo Rothstein är väl knappast känd som socialdemokrat, men han gillar att överraska. Därför går han, dagen efter (S) största förlustval sedan första världskriget, ut på SVT Debatt med en överraskande slutsats : - Länder med (s)-regeringar är mer framgångsrika!

Kort skulle man kunna uttrycka hans tes så här: Ju mer man satsar på alla, desto bättre går det för ett land. Den slutsatsen baserar han på de många mätningar och index som numera produceras av forskare där man försöker jämföra tillståndet i olika länder; hälsa, (barnadödlighet, livslängd), ”mänsklig utveckling”, jämställdhet, avsaknad av korruption och ekonomisk standard. I alla dessa klarar sig (S)-styrda länder med högt skattetryck synnerligen väl och slår klart länder med nyliberalt styre.

När han tittar på personers tillfredsställelse med livet (”lycka”) ligger de socialdemokratiska länderna väl till – om man skall spetsa till det kan man säga att höga skatter verkar göra folk lyckliga, skriver Rothstein.

Till detta kan man lägga att när internationella näringslivsorganisationer, t ex the World Economic Forum, gör sina årliga rankningar av länders ekonomiska konkurrenskraft kommer de socialdemokratiska länder lika högt som och inte så sällan högre än de nyliberalt styrda länderna.

Nyliberalismens huvudtema, att vi måste välja mellan ”rättvisa” och ”effektivitet” och att höga offentliga utgifter skulle vara skadligt för samhällsekonomin visar sig med andra ord inte alls stämma.

Man kan alltid kritisera mätningar, men sammantaget är bilden entydig – nämligen att länder med socialdemokratisk politik kommer klart bäst ut både vad gäller mått på social utveckling OCH ekonomiska effektivitet. Och det är väl ungefär vad jag skulle kunna skriva i en kontaktannons: Harmonisk och rik man sökes.

Man undrar om Rothstein möjigen haft Richard Wilkinsons "Jämlikhetsanden" på nattduksbordet? Den borde vi socialdemokrater använda som handbok i allt som görs de närmaste fyra åren. Som bas för vilka förslag som läggs i riksdagen, vilka argument som förs fram för dem, och som julklapp till partiets reklambyrå Acne.

Fan, de måste garvat hela vägen till banken efter att ha producerat vårt utåtriktade material i valrörelsen. Medan (M) pratade om hur kul det var att ha ett jobb, pratade (S) om hur hemskt det var att få sänkt bidrag. Jag ser hur Acnes copywritergäng satt i lilla baren på Riche och vek sig dubbla över av skratt: - Vi kör en tummen upp och en tummen ner-teckning, den kan min dotter få rita på fritids imorgon. Och så skriver vi nåt om ont och gott med små spretiga bokstäver som ingen kan läsa, och så fotar vi arga rynkiga svart-vita fula såssepolitiker som säger att de inte kan vänta på att ta tillbaka makten, moahahaha, ge mig en Norrlands Guld till!

Inget snack om att breda välfärdssystem både är mer ekonomiskt effektiva och samtidigt gynnar de svaga i samhället.

Jag håller med Bo Rothstein i mycket av det han säger. I ett läge då den nyliberala marknadsfundamentalism är slagen i spillror av finanskrisens facit, då en samlad kår av nobelpristagare i ekonomi säger att ekonomiskt välstånd kräver en omfattande offentlig sektor, att välfärdstjänster blir mer samhällsekonomiskt kostsamma om de produceras på marknader, så borde socialdemokratin stå sig stark och uppvisa ett stort mått av självförtroende.

Istället är det kopian, moderaterna, som framstår som den yngre och fräschare lillebrorsa till den gamla trötta regenten. (S)-pampen pratar hellre om utsatta grupper som behöver hjälp, än om allas frihet och möjlighet att uppfylla sin bästa stämningars längtan. Och (M) säger att de vill ge frihet att välja och en tusenlapp mer i plånkan.

Ska vi vinna svenskarnas förtroende, oavsett vilka de är och var de bor, så måste vi bort både från Alliansens syn på människor som "kunder" och vår egen gamla syn på folk som "klienter". Hur ger någon av dessa förhållningssätt frihet åt folk att gifta sig med den man älskar, frihet att klä sig och tro på vilken gud de vill, komma in på läkarlinjen, starta en nagelstudio, köpa en 100 000-kronorsväska eller bli nobelpristagare i ekonomi?

Efter sex veckors samtal på nätet, i valstugan, på parkbänkar och vid bardiskar kan jag försäkra att människor varken vill reduceras till kund eller klient. De vill tas i anspråk som medborgare. På riktigt, inte bara när vi vill åt deras röster. De hatar pajkastande politiker i TV. De förstår inte varför vi inte kan snacka normalt med varandra och vara litet pragmatiska. De vill inte välja mellan två block som de för det första inte tycker är av naturen givna, dels inte ser den enorma skillnaden mellan. Varför är idéer som kommer från "fel" sida alltid per definition dåliga och ska bespottas? Varför får inte de själva lägga fram förslag?

På fredag tänker jag flytta ut från Solna stadshus och sätta mig med datorn i knät på caféet utanför. Kommer det någon Solnabo förbi som vill prata om nåt de vill förbättra som är ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbar för alla, så tänker jag skriva ner den och ta med mig in i huset på måndag. Oavsett partiknapp på deras jacka.

Läs även andra bloggares åsikter om eftervalsdebatt, Solna, medborgare, klient, kund, valfrihet, frihet, Jämlikhetsanden, hjärta och hjärna, välfärd, OECD, nobelpristagare, och annat intressant

Val är ingen jävla idol-omröstning

Valet är ingen jävla Idol-omröstning, som Dennis skriver i en kommentar på min Fb, (trots att Peter Jihde står i studion), där man ringer in på ett telefonnummer på den som var snyggast/framförde sitt nummer bäst, och nästa vecka kan jag rösta på någon annan....

All makt utgår från folket, heter det ju. Men förutom folket, som i bästa fall väljer representanter de litar på vart fjärde år, har vi två tunga maktbaser till; medierna och kapitalet. En av dem kan vi påverka, nämligen oss själva. I någon mån borde vi även kunna påverka media, t ex genom att vägra låta oss fördummas av banaliserad nyhetsrapportering. När och var ska de litet djupare samtalen komma till stånd? När ska annat än oneliners kunna framföras? Hur ska vi få en kommunikation med de människor som inte känner sig lyssnade på idag, vars öra vi riskerar att förlora i en cementerad blockpolitik mellan två maktöverheter? Var får vi chansen att lyssna och förklara, så att inte kontakten med politikerna blir reducerad till en löfteskarusell vart fjärde år, som man sedan aldrig ser röken av?

Nu har folket fått de politiker de förtjänar, skulle man kunna säga, litet bittert sådär. Men det kanske är vi politiker som fått de fullmäktigekollegor vi förtjänar? Det här handlar mer om två maktblocks misslyckanden än ett slags framvällande hat mot invandrare. En del skyller jag också på regeringens hårda och kalla politik mot arbetslösa och sjuka. När man blir orolig för att maten ska ta slut, blir det slagsmål framför matskålen, och då slår man på den närmast under i hackordningen. Vilket i många fall råkar vara den invandrargrupp som kommit sist. Och det blir knappast bättre av att nåt högdjur kommer på besök och säger att man är ond och gör fel.

Jag tror att många av de som röstar på Sverigedemokraterna är de som förlorat (alternativt aldrig haft) förtroendet för politikerna. Andra karaktäristika enligt Valu är att de påfallande ofta är sjukskrivna, förtidspensionerade eller arbetslösa. De är LO-medlemmar, män och mellan 18 och 29 år. Men att 57 431 pensionärer och arbetslösa unga män plötsligt blivit rasister? Nej, det är det nog bara galningarna i partitoppen som är. Jag tror snarare valresultatet är en protest mot ett samhälle där man upplever att de i toppen har bristande kontakt med verkligheten.

Frågan är bara om det är hos politikerna som den egentliga makten ligger, eller om den ligger hos den globala ekonomin eller hos media? Just media har en oerhörd påverkansmakt, vilket både Berslusconi och svenskt näringsliv insett. Vad media visar och inte visar eller skriver, spelar en avgörande roll för valresultatet. Skrämmande då att media kontrolleras av en liten grupp personer, till vilken inga val finnes – utan de väljer sig själva till att ha denna makt ge­nom sin möjlighet att finansiera den. De som investerade så hårt i en högerseger att de inte vågade tala om det. Det är de som tjänar mest på regeringens politik. Därför har de allt att vinna på att politiken snuttifieras. De vet att Alliansen – som professor Strömbäck påpekar – ökar sina chanser att vinna val på dumheten. De rödgröna som pratar om mer abstrakta och långsiktiga värden som jämlikhet eller rättvisa har det mycket svårare.

Många väljare har bara sett politiker på TV, där pajkastning, anklagelser och snuttifiering nått nya höjder denna valrörelse. De gånger vi folkvalda ska framställa oss själva som verklighetförankrade blir det så patetiskt att potentiella SD-väljare hånskrattar. "Verklighetens folk", "Jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär". Jo pyttsan! Att valresultatet är en protest mot det man uppfattar som "etablissemanget" visar också det faktum att stödet för SD minskar så fort de själva blir en delav det. I Landskrona till exempel...

Men valresultatet visade sig också väcka en massa goda krafter. Hela dagen igår strömmade folk in på vår partilokal på Skytteholmsvägen för att prata, anmäla sig som frivilliga, bli medlemmar. Ahmadu Jah, Neneh Cherrys och Titiyos pappa, ringde och ville diskutera idéer för hur vi skulle samla folk i hans stadsdel Hagalund till mer gemensamma aktiviteter. Musik förenar, sa han. - Nästan inga ungdomar ser sina föräldrar dansa nuförtiden. Barn och vuxna behöver umgås mer. Sant!

Medan vi bar kartonger och tömde valstugan, kom flera föräldrar med barn av mixad hudfärg förbi. De var oroliga för sina barns framtid i ett land präglat av rädsla och misstänksamhet. Många hade tänkt samma sak som jag skrev igår; -Vi drar, vi ger upp, vi emigrerar! Men precis som jag också snabbt kom fram till, så blev slutsatsen istället: -Nej, det är just nu Sverige behöver oss som bäst.

Imorgon, onsdag, kommer vi Solnasossar har ett öppet möte kl 19 i stadshuset där alla som vill inbjudes att komma och lyfta idéer för hur vi fortsäter att prata med folk även efter valstugorna försvunnit från torget.

T o m äldste sonen, som aldrig visat nåt politiskt intresse, berättade att han åkt in till demon på Sergels Torg, som ett Facebookgäng drog ihop, bara 20 timmar efter det förfärande valresultatet. Efteråt åkte han hem och sökte på statistik på SCB och Af, för att ta reda på fakta om invandring, arbetslöshet och brott. - Visst anade jag att de siffror som Sverigedemokraterna slänger omkring sig inte stämmer, men jag ville veta, sa han. De hade förstås inte en siffra rätt. Han och de övriga 10 000 personer som åkte in till Sergels torg är Sveriges hopp. Och jag tror att vi kan få ihop MÅNGA fler. När de väl vaknat upp ur TV-soffan. Men då krävs att det finns platser där människor kan mötas och idéer födas.
Nätet är en utmärkt kommunikationskanal, men vi måste också ta oss tid att sitta ner och se varandra i ögonen och snacka på riktigt. Under valrörelsen har jag och mina partikompisar bedrivit en inte oansenlig tid på olika kvarterskrogar och pubar i Solna, där många sådana samtal ägt rum och massor av idéer fötts. Nu blir det kanske både litet dyrt och inte så nyttigt att hänga på krogen varje vecka, så jag tänkte byta bardisken mot cafébordet.

Med start denna fredag tar jag med mig laptopen ut från stadshuset och sätter mig på fiket utanför och jobbar istället. Chansen att få till stånd ett samtal där är iallafall sisådär 100 procent större än inne på Stadsledningsförvaltningens låsta våningsplan. Jag sitter där hela dagen, 9-5, på fredag. Kom gärna förbi och säg hej, eller vad du tycker.

Vi har inte tid att vänta på nästa valrörelse. Jag tänker välja optimism och kämpaglöd NU. För jag tror, som vännen D skriver; att detta vara startskottet för en ny, stärkt demokrati och en uppbrytning av den cementerade, destruktiva blockpolitiken. Men det sker bara om vi arbetar för det. Jag säger inte att det blir lätt, jag säger bara att det nu finns en chans. Resten är upp till oss. Jag tänker iallafall ta vara på den chansen.

Jag tänker göra vad jag kan för att stärka demokratin och arbeta för att makt i form av pengar, utbildning, kontakter och språk sprids till fler. Med andra ord minska klassklyftorna.

De där klasskillnaderna som Reinfeldt säger inte finns. Var har han levt hela sitt liv?!? Ah, just det, Täby var det ju!

Läs även andra bloggares åsikter om politik, rädsla, misstänksamhet, rasister, Solna, socialdemokraterna, valresultatet, demokrati och annat intressant