På söndagkvällarna kommer de djupa tankarna

Läser följande kloka ord av pappabloggaren Tommy Jensen:

Kärlek. Det är ett vackert ord. Vi kan känna kärlek till människor och saker och vi kan känna kärlek till känslor: vi kan vara förälskade i förälskelsen. Men vad är kärlek? Är det en känsla? Kommer den från vår inre värld eller tillförs den utifrån från objektet som väcker vår kärlek. Är förmågan att uppleva kärlek, och att ge andra kärlek, medfödd? Eller lär vi oss genom vår uppfostran? Sitter förmågan till kärlek i hjärnan? Eller sitter den i hjärtat? Eller i magen?

Alla föräldrar älskar sina barn, är ett påstående som dyker upp då och då? Är det sant? Är det en naturlag eller finns det undantag? Kan föräldrar sluta älska sina barn precis som de kan sluta älska sina fruar eller sina män eller sina vänner? Kan förmågan att ge kärlek åsidosättas om de egna behoven av att vara älskad blir för stora och otillfredsställda? Jag påminner om Mazlovs behovstrappa, har den relevans här?

Jag är rätt pragmatisk av mig så alltså är jag intresserad av hur teorier och känslor i allmänhet tar sig uttryck i verkligheten. Och jag är oerhört nyfiken på hur kärlek manifesteras, hur den känslan som vi kallar kärlek tar sig uttryck i konkret handling. En blomma, en middag, ett ärende, skjuts, frukost på sängen, en kyss, en genomtänkt present. Det finns många sätt. Kärlek är handling.

Är det möjligt att älska någon annan människa utan att visa det i handling? Är då den kärleken värd något? För den som älskar, ja kanske. För den som älskas, knappast. För om kärleken inte förmedlas och inte märks, då blir den tämligen värdelös. Jag träffar i mitt arbete föräldrar som brister på ett eller annat sätt i sitt föräldraskap. Och jag brukar fråga dem på vilket sätt deras barn märker att de är älskade. Det är inte en helt lätt fråga och jag rekommenderar alla som har barn att ställa den till sig själva. Fråga sedan barnen hur de märker att de är älskade och lyssna på vad de säger, för de om några borde ju veta.

Sedan ställer han fyra frågor till ett antal bloggvänner, däribland mig. Shit. Deep shit. Men jag ska försöka.

1. Hur märker du att du är älskad? Älskad? Jag? Det tror jag inte. Duktig, kanske. Eller snygg, i motljus, men älskad vore väl att ta i. Fast idag när vännen A kom över med gryta mitt i min flyttpackning blev jag alldeles varm och förvännad. (Det betyder förälskad, fast som vänner)

2. Hur märker andra, tror du, (utom barnen, se nedanstående fråga) att de är älskade av dig? Att jag kommer ihåg deras födelsedagar kanske?

3. Hur märker ditt/dina barn, tror du, att de är älskade av dig? Mina barn tror inte alls att de är älskade av mig. De tycker att jag är en pina i arslet som har som livsuppgift att förpesta deras liv. Fast de ler litet i ena mungipan när de kallar mig Tyrannen...

4. Vad svarar ditt/dina barn när du frågar dem hur de märker att de är älskade av dig? Sista frågan var svårast, för nu var jag ju tvungen att sluta vara ironisk. Dessutom behövde jag masa mig iväg två trappor ner till äldste sonens rum, knacka på dörren, störa honom i hans gitarrspel och genera honom med en massa känslopjunk. Djupt besvärad svarade han till slut: "Det märks för att du kan inte låta bli att tycka om oss, till exempel när vi klantar oss."

"Good enough parent" finns det något uttryck som lyder. Det brukar jag tänk på när jag känner mig värdelös som morsa. Ja, jag är pinsam för det mesta, stundtals asjobbig och tjatig, men den enda mamma de har, och dessutom en som bryr sig, och som de i hemlighet är rätt stolta över.

Jag tänkte inte skicka denna utmaning vidare till några särskilda vänner, men ni som vill får hemskt gärna svara i kommentarsfältet, eller i ett eget inlägg.


Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om föräldraskap, kärlek, vänner, barn, dåligt samvete, älska