Jag – en vinnare?
Dagen efter katastrofvalet ligger dimman tät över Solna. Småhuttrande tar jag mig ner till busstorget. Möter ett par kristdemokrater och folkpartister. De tjoar litet glatt om Alliansens maktövertagande. Samtidigt kan de inte dölja att de är rejält omskakade över att ha halverats i kommunalvalet. Nu är moderaterna inte längre den schyssta storebrorsan, utan familjens överhuvud. I morgontidningarna och TV försäkrar Reinfeldt gång på gång att detta är hela alliansens seger, men osäkerheten börjar redan krypa innanför skinnet på alliansens småsyskon. Var det här giftermålet verkligen en så god idé för oss?
Men självklart är vår egen valförlust hundra resor värre. I princip hela länet har färgats blått. Enda undantaget är en handfull kommuner som ligger tillräckligt långt från Rosenbad och har tillräckligt stor andel kärnväljare med låga inkomster och nära erfarenhet av arbetslöshet och sjukdom. Solna har varken det ena eller det andra, så vårt resultat suger.
Men enligt Aftonbladets näringslivsredaktion ska jag känna mig som en vinnare: ”Hushåll som äger en villa med högt taxeringsvärde, har små lån och där två vuxna arbetar är de största vinnarna på maktskiftet. Förlorare är de som lever på sjukpenning eller a-kassa.”
Jag och sambon äger en villa, dubbelarbetar och är sällan sjuka eller arbetslösa. Alltså borde jag känna mig som en vinnare idag. Ändå gör jag inte det. Konstigt.
Vid lunchtid står vi och tömmer valstugan i Solna Centrum. Folk stannar och pratar, beklagar valförlusten och hjälper oss att packa bilen. Möter D, som oroar sig för sin mammas a-kassa och I, som undrar om hon nu skall få sänkt sjukersättning. För dem är det långt till nästa val.
Nej, jag känner mig inte som en vinnare i Alliansens Sverige. Förutom att det är dötrist att sitta i opposition, är jag rädd för det Sverige som hinner växa fram på fyra år. Klyftorna är redan stora i Solna, och jag har mycket svårt att se hur de ska bli mindre med de fortsatta besparingar på barn, ungdomar och gamla som nu ska bekosta moderaternas skattesänkning. 10 öre på kommunalskatten är inte mycket, och det blir inte mer än 20 spänn i normalinvånarens plånbok, men tillsammans skulle pengarna räckt till 36 lärare eller 55 000 timmar mer i hemtjänsten. Gudarnas ska veta att de hade behövts! Och räknar man ihop den lokala skattesänkningen med alla förslagen på riksplanet så ser jag en växande räkning. Den räkningen kommer inte jag eller de andra villaägarna med dubbla inkomster betala, utan den betalas av I och av D´s morsa. Så länge de är förlorarna har jag jävligt svårt att känna mig som en vinnare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar