En torr men livsviktig bloggpost

I somras var jag nära döden, men hade en ofattbar tur. Det är inte det jag tänkte skriva om, utan vad som hände sedan.
Vår släkts sommarställe ligger längst ute på en klippa på en ö på västkusten. Den här augustiveckan var det kuling i flera dagar, och till sist slets en jordledning av från en elstolpe nära våra stugor.

När jordningen försvinner går strömmen bananas och 'flyter' helt fritt genom husets alla apparater och kan t o m få kontakt med diskbänken. Tar du då i den, så...ja.

Men nog om det. Ingen blev skadad, men elektriska apparater började ryka och gick sönder. Du kan märka att detta är på väg att hända genom att lamporna börjar skina onaturligt starkt eller svagt, eller växlar däremellan. GÅ DÅ OMDELBART OCH STÄNG AV HUVUDSTRÖMBRYTAREN.
För säkerhets skull, rör inte vid knappen med handen utan använd ett verktyg av trä eller plast.
Jag drog bara ut sladden på min rykande dator ur väggen, som tur var fick jag ingen el i mig. Först när även ugnen började ryka, fattade jag att nåt allvarligt var på väg att hända och ringde elbolaget, som sade åt mig att stänga av huvudströmmen.
Efter vad som kändes som en evighet men bara var 1-2 timmar kom elbolagets reparatörer med båt och klättrade upp i stolpen och konstaterade att det var ett så kallat nollfel. (Somliga kallar det PEN-fel.) Hittade följande förklaring på en annan sida:
Förändrad spänning på ett till synes slumpmässigt sätt i hela huset. 400 volt där det inte hör hemma innebär döden för mången elektronisk apparatur.
Reparatörerna sade att jordledningen skavts av som en följd av ålder och väder, och att vi haft en väldig tur som inte fått strömmen i oss.

OK, vad göra nu? Elbolaget bad oss kalla dit en elektriker för att gå igenom alla apparater och se vilka som skadats. Vi gjorde så, och skickade listan med alla summor för reparationer och nyinköp till elbolaget. Det var nu problemen började.

Nej, vi skulle inte få ersättning för mer än dagsvärdet på grejorna. Ungefär som man får av sitt försäkringsbolag. Min dator, som var fyra år gammal men funkade utmärkt, skulle jag t ex bara få 2000:- för. Då blev jag och grannen kusinen, som också drabbats, rejält upprörda. Inte nog med att elbolaget inte skött underhållet av sina ledningar och stolpar, vi skulle dessutom få stå för merparten av kostnaderna för skadan själva?!?!

Som tur är, så är jag en envis jävel, så jag låg vaken en natt och googlade allt jag kunde hitta om skadeståndslagen. Det är nämligen den som gäller om en person eller ett företag orsakar dig en skada. Försäkringsregler med åldersavdrag på prylar och sånt är nåt helt annat, och inte alls tillämpliga här. Enligt skadeståndslagen och dess rättspraxis, så ska den skadelidande inte försättas i en sämre ekonomisk sits än innan skadan. (Inte heller i en bättre sits, förstås.) Vad jag kunde se av tidigare domar och rättstolkningar, så hade vi alltså rätt att få skadestånd som gjorde att vi kunde skaffa tillbaka eller reparera alla apparater som gått sönder, och även att få dem transporterade ut till var otillgängliga ö.

Vi skrev ett brev till elbolaget där vi hänvisade till detta, och efter mycket väntan och diskussioner med dem, så gav de oss slutligen rätt. Vi får inte hela nyvärdet på prylarna, men tillräckligt för att skaffa billigast möjliga nya. (I vissa fall, som för en TV, så har ju priserna gått ner sedan den köptes.)

Anledningen till att jag skriver detta är att fler ska få veta vad som gäller och förstås även för att varna för sådan här skador.

Alltså, slutsats:

1. Om lamporna i ditt hem börjar uppträda skumt, blinka, surra och lysa starkare eller svagare än vanligt - STÄNG AV ALL STRÖM I HELA HUSET OCH RING DITT ELBOLAG!
2. Om du drabbas av skada, så begär ersättning enligt skadeståndslagen. Det finns även en ellag, men den gäller vid strömavbrott, som det alltså inte var frågan om här.
3. Ersättning enligt skadeståndslagen syftar till att kompensera den som lidit en skada. Den skadelidande ska efter att ha fått ersättningen hamna i samma ekonomiska läge, som hen befann sig i innan skadan inträffade. Ersättningen ska inte omintetgöra den skadelidandes möjlighet att skaffa ny egendom efter en skada. Det kan ibland vara skäligt att göra visst avdrag för ålder på prylarna, men rätten påpekar att egendom kan vara lika användbar för sin ägare som ny egendom, trots att den har uppnått en viss ålder, varför avdrag ska göras med viss försiktighet.

Hur många gånger kan Tre mobilråna en pensionär?

När min mamma blev gammal och fumlig, köpte jag henne en Doro "seniormobil", en sån där telefon med extra stora knappar. Hon hade då precis blivit pålurad en ny Tre-mobil med abonnemang, som hon varken klarade att ringa eller svara med. Men det var förstås inget de ambulerande försäljarna i köpcentrumet brydde sig det minsta om. De fick ju sin säljbonus.

Den nya pensionärstelefon däremot, skulle vara jätteenkel och lättskött. Det lovade de Tre. Tyvärr slutade den ladda efter en kort tid. Stendöd.

I Tre-butiken i Solna, dit mamma lyckades ta sig för att lämna in den på reparation, meddelade man att det skulle ta upp till tio veckor att laga telefonen, och att man tyvärr inte hade någon lånetelefon att erbjuda under tiden. 

MEN, tillade försäljaren, mamma kunde få en ”gratis” telefon till sin fasta telefonlinje, en likadan Doro pensionärslur, om hon bara signade upp sig för deras IP-telefoni. Då kunde hon ju gå hem med en ny likadan telefon redan idag! 

”An offer you can’t refuse”, såvida hon inte ville vara utan telefon i månader.

Nu satt mamma alltså med TVÅ ”pensionärslurar” med tillhörande abonnemang från Tre. 

- Nåja, man behöver ju ofta både mobil och hemtelefon, och de erbjöd OK priser, så varför inte? Så resonerade vi, tills telefon två också gick sönder. Samma problem, ingen laddning. Död. In på lagning igen.

Här nånstans blir det en lucka. Vi tappar räkningen på hur många gånger som jag, nån av barnbarnen, väninnan eller hemtjänstpersonalen besöker Tre-butiken. Jag vet bara att det i princip alltid var bara en av telefonerna som fungerade. (- Nej, ta inte den där, det är den andra som funkar.) 

Vilket började bli ett stort problem, eftersom mamma nu fått stora problem med minnet och förflyttning i lägenheten. Alltså behövdes det en fungerande telefon både i vardagsrum och sovrum.

För ett år sen gav båda telefonerna upp samtidigt. Panik. Som vanligt fanns inga lånetelefoner att tillgå i butiken, MEN om mamma förlängde sitt abonnemang i två år till… så VOILA, då kunde hon få med sig en ny telefon hem redan idag! 

Börjar ni känna igen mönstret? Inga lånetelefoner (eller bara ett fåtal, som snabbt går åt), långa reparationstider, ett "erbjudande" kunden inte kan motstå om hen behöver sin telefon (säg den som inte gör det), och vips, så har Tre 

1. sparat in kostnaden för en reparation

2. sparat in kostnaden för fler lånetelefoner

3. tjänat pengar på att binda upp kunderna för nya abonnemang och bindningstider

WOW, vilken affärsidé!

Och vilka mesproppar till kunder vi är, som går på det här...

I förrgår hade återigen BÅDA telefonerna lagt av samtidigt, och jag fick äntligen nog. Jag har nu krävt att Tre avslutar abonnemanget med omedelbar verkan. Återkommer med rapport om hur det går. 

Hittills har jag + ett av barnbarnen väntat i butiken och suttit i telefonkö, pratat med Abonnemangsservice, Kundservice och Kundrelationer (Vad är skillnaden? Borde de inte alla ha hand om kundrelationer?) i sammanlagt gissningsvis 6-7 timmar. Tyvärr har såväl Ella, Vincent som Maja valt att vidarebefordra ärendet, som nu ligger hos mytomspunna KUNDRELATIONER. Denna avdelning går det inte att ringa direkt till, dit måste man hänvisas av en Ella, Vincent eller Maja. Man får då beskedet att KUNDRELATIONER kommer att ringa upp en oklart när, och då från ett DOLT NUMMER! Gud, vad jag ser fram emot den relationen! Känns så spännande och mystiskt på nåt sätt. Nästan som en date.

Spänningen stiger. I’ll be back.

UPPDATERAD
I värsta mardrömskön på E4 vid Karlinska kommer det. Samtalet från det okända numret!!! Det är Maja från Tre igen! (var det hon hela tiden, som var "Kundrelationer, fast hon inte ville erkänna det när jag ringde upp i morse? Den gåtan lär vi aldrig få veta svaret på:-) Hon låter så sprudlande på rösten att jag genast förstår: De avslutar mammas tvångsförlängda abonnemang med omedelbar verkan....! MEN, det finns ett MEN meddelar hon med beklagande röst: - Då måste du lämna tillbaka telefonen. 
Aldrig har jag låtit så uppriktig i hela mitt liv: - TA DEN , ta den för all del! Vi vill aldrig se den igen, i hela mitt liv och den korta återstoden av min mammas liv!


Slutet gott, men långt ifrån allt gott. 

Varje dag går folk in i Tre och andra operatörers butiker med sina trasiga telefoner. Och många, många gånger kommer de ut med ett nytt abonnemang och en ny lur istället för en lånetelefon under lagningstiden.

Hur många drömmar uppfyllde du på semestern?

Inför döden ångrar få att de inte simmat med delfiner, skriver kloka Ann Heberlein i Sydsvenskan, om det här med all press som lägger på oss själva under semestern. Då alla drömmar ska uppfyllas. 

Nä, jag har inte kryssat av något på min bucket list den här semestern heller. Jag tror inte ens att jag vet vad som skulle stå på min bucket list, om jag hade nån.

Jag har simmat med delfiner, det är häftigt, men det är nog trots allt inte en av min stjärnstunder (som en av sönerna döpte det till en gång när han var liten, om livet när det var riktigt magiskt bra.)

Delfinen är pricken till höger:-)

Nä, om jag hade bara en kort tid kvar att leva, så tror jag att jag skulle göra det jag alltid gör. En mix av slit, vila och nöjen. Delfinsimning, korsande av hav och spännande och stora händelser i all ära, men det här nog mina stjärnstunder den här sommaren:

När jag lyckades laga motorn på lillbåten alldeles själv.

Dagarna på Runmarö hos John och hans varv med Bluesfest och samvaro med alla fina människor.

Samtal om livet med vännen Nina på bryggan på landet.

Alla solnedgångarna

All vänsamvaro på Kössö. Här en kul båtfärd.

Alla fantastiska middagar i familjen Lillieskölds vackra hus.

Den första långa turen med Sentosa.

En magisk kväll på skeppet Gälnan på Skeppsholmen

Den vackra men litet nervösa färden genom trånga Baggensstäket.

Fågelboet, som jag höll på att köra på med gräsklipparen, men där jag till min lycka såg att äggen kläckts senare.

En kväll på sköna hänget Brännö varv med familjen.

Konserten med Beth Hart som jag fick i födelsedagspresent av sönerna.

Äldste sonens kompisgäng under en fantastisk vecka på ön.

Bryggan, mitt favoritställe i hela världen tror jag.

Ruben, Jonas och Rebeckas utställning i det vackraste huset.

...där sonen också spelade.

Tjejhelgen på Grenskär, där solen faktiskt kom fram så vi kunde bada till slut.

Våren, den skira och svala, när vi kom tillbaka till Sverige efter några varma månader på sjön i Atlanten och Karibiska sjön.

Den första svenska måltiden efter lång abstinens:-)

Vännen Janes välkomstfrukost.

Vännen Eva, som lät oss bo hos henne och tog hand om oss på alla upptänkliga vis medan vi slet på varvet med Sentosa.

Det är mina stjärnstunder, och det är nog de jag kommer att minnas när jag ligger där på hemmet.

När tomheten kommer ikapp dig

Jag har precis läst ut Karin Alvtegens bok Fjärilseffekten. Jag vet, jag är litet sen, men det är inte så lätt att få tag i böcker när man är ute och seglar. (Läs mer om det i förra inlägget.)

Det var en tänkvärd bok. En sådan där som man ska läsa när man har tid att tänka. Kanske är det därför så många läser lättlästa deckare nuförtiden? För att vi inte orkar ta in nåt som fastnar, bara sånt som glider smidigt genom våra stressade hjärnor och försvinner? Jag brukade läsa mycket sånt förr, när min hjärna var så proppfull med kommunala handlingar och protokoll att jag inte orkade mer.

Inget fel i det, men Fjärilseffekten fick mig att tänka på hur vi lever våra liv, och varför. En av huvudpersonerna, Andreas, är en vanlig pappa i karriären, som lever ett bra liv med sin fru och barnen i ett stort fint hus. Men så en vanlig dag på lunchrasten, råkar han ut för en traumatisk händelse som förändrar hela hans världsbild. Han får svårt att sova, börjar skolka från jobbet och går till slut in i en psykos. Men innan han glider in i dimman av konspirationsteorier och förföljelsemani, har han faktiskt en del riktigt vettiga tankar. Här är ett utdrag, som jag tror många kan känna igen sig i:

"Mina föräldrars samhällsengagemang gick inte i arv. Varför kan jag inte svara på. Jag vet bara att någonstans längs vägen smög sig uppfattningen på att det var bäst att jag satsade på mig själv. Because I'm worth it.
Andra fick väl ta ansvar för sina egna liv. Magnum - för god att dela.
Jag googlar mig genom nätterna för att förstå varför jag aldrig har ifrågasatt de idéer som styr mitt liv. Som ledd av ett kollektivt överjag har jag vetat vad jag bör eftersträva och jag minns mig inte ens ha gjort ett medvetet val. Tillsammans med alla andra har jag befunnit mig i en gigantisk tratt, där ingen undrat över vem som kontrollerar utgångshålet eller har ifrågasatt vart det egentligen leder.
För dig som bara nöjer dig med det bästa.
Jag vill veta vem som tog makten över mina behov. Vem som tog sig rätten att bestämma vad som innerst inne är viktigt.
Varför köpte Åsa och jag ett hus för nio miljoner trots att vi inte behöver bo så stort? Varför skulle det tvunget ligga i ett statusområde? Vad fick oss att bygga om kök och badrum trots att de gamla fungerade alldeles utmärkt? Varför spenderar Åsa och jag mer pengar nu när vi tjänar bättre och varför väljer vi att jobba så mycket när vi hela tiden säger oss längta efter semestern? Vi är alltid stressade. Ser det som en naturlig del av tillvaron, som något vi måste acceptera. Varför gör vi det? Vem har bestämt de reglerna? Vad får oss att tro att det är vår lott, att så har människan alltid levt? Någon lurar oss och tills nu har jag svalt hela betet. Genansen fyller mig när jag inser hur lätt jag låtit mig styras."

Andreas fastnar i sin paranoia och googlar vilt på olika konspirationsteorier på nätet, och även om jag förstås inte delar hans övertygelse om att det finns en global komplott som går ut på att hålla människor i schack genom att ge dem meningslös underhållning och få dem att konsumera mer och mer, så skrattar jag gott åt uttrycket "tittytainment". (Titt för ett mjölkgivande kvinnobröst och tainment för underhållning.)

"Han menade att om bara den stora massan fick tillräckligt med mat för att överleva kunde den hållas foglig genom bedövande underhållning. Om den engageras i meningslösa tv-program, dränks i styrda behovsdrömmar och blir serverad snuttifierad information förblir den okunnig om de stora sammanhangen. Det kritiska tänkandet uteblir. Ingen kommer protestera för ingen förstår vad man ska protestera emot. Folk kommer ha fullt upp med sitt eget och ingen kommer att organisera sig. Bingo!"

Jag tror förstås, som de flesta säkert gör, att det där gäller kanske andra, men inte mig. Jag är inte så lättlurad. Men så står jag där på IKEA en regnig dag, eftersom jag fått för mig att livet blir mycket bättre om jag bara fixar ny smart förvaring åt alla mina ägodelar.

Och som politiker går man också på det. Minns ni en tid då det pratades värderingar och vilken värld vi ville leva i? Nu liknar valmanifesten mer varuerbjudanden i ett reklamblad: Köp oss så får ni högst X elever i varje klass/X kronor i ingångslön för sjuksköterskorna/X nya studentbostäder.

Det finns dock saker som talar emot att vi blivit fångade i konsumism och egoism. Föreningslivet i Sverige är visserligen rejält på dekis, men lokala aktionsgrupper ökar, främst bland unga människor. Det sociala kittet finns där än, men i andra former. Jag tror att det är dags för politiker att våga prata om andra värden än de materiella.

I en parallellhandling i boken finns den högpresterande unga juristen Victoria, som får i hemläxa av sin terapeut att ägna helgen åt att tänka på hur förhållandet till föräldrarna påverkar hennes liv. Som den perfektionist hon är, bestämmer hon sig för att stänga av både datorn, mobilen och TV:n för att bättre kunna koncentrera sig på sin uppgift. Det slutar med att hon bara sitter i soffan och gråter, utan att riktigt veta varför.

På min sommarö är Internet litet svåråtkomligt, på grund av alla höga berg runtomkring. Det är opraktiskt då folk har svårt att få tag i en, men har fört det goda med sig att både små och stora barn plötsligt hittar tillbaka till lekar och sysselsättningar de inte ägnat sig åt på länge. För en stund sen stod en och skruvade isär en gammal utombordare, två försökte flyga drake och själv har jag rotat fram en garnpåse som legat och samlat damm för att kanske, om jag inte tappar tålamodet, virka en bikini. Men gammelmosters kladdkakerecept behövde jag Internet för att hitta:-) Som tur var lyckades jag koppla upp mig tillräckligt länge för att skriva av det från bloggen. På ett gammalt hederligt papper, som jag för säkerhets skull tejpat upp på insidan av skafferidörren.

Men akta er nu så att ni inte fastnar i odla dina egna kryddor/laga sous-vide-mat/stoppa korv-fällan, för då riskerar ni att bli ännu mer stressade. Sitt och glo ett tag istället, eller, om energin blir övermäktig, öppna en konservburk vita bönor i tomatsås och bjud in grannen på chili con carne.

Läsa på skärm, nä fy! Eller?

Jag skulle kunna gnälla på iPhone-uppdateringen 7.0.2, jubla över opinionssiffrorna i politiken eller hata höstvädret, men... nej.

Istället tänkte jag skriva om e-böcker. Sedan jag började segla har jag svårt att släpa med mig böcker. Så mycket som jag läser, så blir det för tungt att släpa med sig tillräckligt med böcker.

Jamen, hur står du ut med att läsa på skärm, saknar du inte lukten av boksidorna? frågar vännerna.
Jo, det gör jag, jag älskar lukten och känslan av en bok i handen. Men vad gör man?

Med tiden har jag dock vant mig. Och här kommer fördelarna:

• Det är gratis att låna e-böcker på bibblan, och boken finns alltid inne. På listan över e-böcker kan man enkelt ladda hem en bok i 30 dagar. Och hinner man inte lösa den på den tiden, är det bara att låna om den.
• Skärmar är inte kul, särskilt om man inte är van, men det går att ställa in så många olika läslägen. Mörk bakgrund, ljus, stora bokstäver, små, olika färg och typsnitt om man vill.
• Jag behöver inte läsglasögon längre!
• jag kan läsa i sängen även om det inte finns sänglampa. Det är bara att öka ljuset i inställningarna.
• Jag läser på min iPad, som jag nästan alltid har i väskan.På den har jag fäst ett handtag, HandEholder, som går att vrida i alla lägen. Perfekt för sängläsning, bra grepp när man bär paddan, så att den aldrig glider ur händerna och tappas. Skitbra att ha även för annan användning än bokläsning!
• Det tar bara några sekunder att ladda ner en bok, så man är inte beroende av bra Internet, vilket det väääldigt sällan finns när man ör ute och seglar.
• Man behöver INTE nån särskild läsplatta som t ex Kindle, en vanlig iPad eller annan surfplatta funkar utmärkt. Man hämtar bara en app som heter Bluefirer Reader. Instruktioner finns på eLib. På lånekortet från bibblan finns ett lånekortsnummer som man fyller i när man lånar, plus sin lånekortskod. Vips, så är boken din. Man kan ven köpa böcker, men de flesta, även nya böcker finns till utlåning.

Är du fortfarande inte övertygad (folk brukar vara litet misstänksamma mot skärmläsning), så pröva med en bok iallafall. Snart är du hooked, jag lovar. När jag i somras fick en gammal vanlig bok i födelsedagspresent, kände jag helt plötsligt hur jobbig det var, att hålla upp den, hitta bra läsljus, rota fram de gamla läsglasögonen, böket med bläddrandet och att hålla reda på vilken sida jag var på.

Men luktade gott, det gjorde den! Kanske en grej för nästa Apple-version?

Läs även andra bloggares åsikter om eböcker, e-böcker, ebo, e-bok, Apple, Mac 10.7.2, Mac 10.7.3, läsplatta, läsplattor, bibliotek, läsa, böcker, handeholder, elib och annat intressant

Vad finns bortom horisonten?

När jag var sex år såg jag den för första gången. Horisonten.
Jag hade fått följa med morfar ut med hans öppna träbåt till andra sidan Brännö, där de stora Danmarksbåtarna går. Tall Ships Race hade kommit till Göteborg, och folk flockades i sina fritidsbåtar för att få se de stora, mäktiga segelfartygen segla in mot hamnen. Hittills hade jag bara sett inomskärgården; Styrsö, Donsö, ASperö och så vår egna vik på Kössö, där jag lärde mig ro i ekan och segla Optimistjolle. Men nu var vi plötsligt i en ny värld. När vi rundat Brännö öppnade sig havet, och jag kunde se horisonten för första gången i mitt liv. Den riktiga, lätt rundade horisonten, där hav och himmel möts i en vitgnistrande linje. Jag var hänförd.
Att jorden inte var platt hade jag väl förstått, i teorin. Men nu öppnade sig en värld av frågor och möjligheter.

-Vad finns det där bakom, Offe? (Morfar hette så på mitt språk.)
-Där bortom ligger Danmark.
-Och efter det?
-Seglar man ännu längre kommer man till England.
-Och sedan då?-Kan vi segla dit? -Varför inte det? -Men om vi bäddar i fören med en madrass? Och tar med oss termos och leverpastejsmörgåsar?

Efter mötet med horisonten och de stora skeppen, som jag fortfarande har på ett gulnat tidningsurklipp inklistrat i ett fotoalbum, lämnade den tanken mig aldrig igen. Även om jag startade ett vuxenliv med en massa andra projekt, så fanns drömmen där hela tiden; att bo på en båt och segla iväg mot den där horisonten...



Förlåt alla pojkvänner och kompisar, som jag under årens lopp släpat med mig till hamnar och öar, försökt och ibland lyckats få att köpa båt ihop med mig, släpat iväg på seglarkurs etc etc. Det här är ju min dröm, och ingen annans. Som tur är finns det några till som har liknande drömmar. Ron, till exempel. Atraxias kapten och min fästman sedan två år tillbaka. Vi möttes när vi pratade på båttyper på ett kryssarforum på nätet. En udda form av nätdejting, kan man lugnt säga. Det slutade med att vi gjorde en leveranssegling ihop och nu har vi seglat halva jorden runt tillsammans. Sålt lägenheten och givit bort, sålt eller lånat ut möblerna, prylarna och alla kontorskläder. Och köpt båt, som vi ska bo på under delar av året. På den ska vi segla tillsammans med både vänner som är med och delar kostnaderna och sådana som jag, folk som håller på att utbilda sig till däcksmän, maskinister eller kaptener och behöver samla sjötid för att kvalificera sig till sin licens. Vi hoppas det ska gå ihop.

Jag känner mig många kilo lättare, i hjärnan alltså. Kroppen får slita mer fysiskt, men hjärnan får vila. Jag somnar trött varje kväll och sover hela natten, (om jag inte har nattvakt förstås:-)

Det var nog enda receptet mot utbrändhet för min del. Livet är inte lättare, jag har fortfarande de bekymmer med gammal mamma, barn som växt upp och flyttat ut, men som man fortfarande är hjärtängslig för. Sånt ändrar sig inte bara för att man bryter upp från sitt gamla liv. Skillnaden är att allt jag äger får plats i två segelsäckar, ungefär. Och att jag får se horisonten nästan varje dag.

Jag kommer fortsätta att blogga, men inte här utan på båten ATRAXIA's sida. De som gillat att läsa om politik blir nog litet besvikna, men alla som uppskattat läsningen om seglingsäventyren kommer nog att gilla den.

Jag hoppas vi ses därute, nånstans!

Johanna

Läs även andra bloggares åsikter om segling, långsegling, jobba på sjön, sjömanoch annat intressant

Att bli fet är ett medvetet val. Eller?

Ååh, ska du till USA, vad mycket god mat du kommer äta!
Hm, ja, det beror vad man menar med god... MYCKET är det iallafall, det är sak som är säker.

På Backbones Steakhouse tar det lång tid innan vi lyckas beställa. Alla val man måste göra...
-Vilken dressing till salladen? - Vilken fyllning till den bakade potatisen? -Hur vill du ha din stek? - Vilken sylt till cheesecaken? Ska det vara vispgrädde som topping på kaffet? Pust.

Och innan vi fått in huvudrätten har kyparen hunnit rycka de hinkstora läskglasen och fylla på dem två gånger. "Free of charge" förstås. Fast jag som god svensk uppfödd på Socialstyrelseråd försöker hoppa över deep fried och alltför mycket potatis, får jag under middagen förmodligen i mig mer kolhydrater och socker än på en vecka hemma. Efteråt känns det som om vi rullar fram, fast vi har trotsat den amerikanska vanan att ta bilen de två kvarten till restaurangen och får underliga blickar längs den trottoarlösa bilvägen.

Varför är amerikaner så feta? För att de är lata och okunniga, säger många. Ja, till viss del kanske, men det är långt ifrån hela förklaringen. Den prisbelönta dokumentären "The men who made us fat" ger en del av förklaringen. Det handlar om politik och ekonomi. En överproduktion av majs i USA gav upphov till idén om att börja tillverka majssirap, billigare och sötare än socker och användbar i en massa olika livsmedel.

När de första larmrapporterna om fetmaepidemin kom framhöll forskarna både sockret och fettet som orsaken. Men i mediarapporteringen framhölls enbart fettet. Det gällde att inte hota den blomstrande inhemska majsproduktionen. Vad skulle bönderna då leva på? Istället började jakten på fettet och en ny lönande industri med Low Fat Products växte fram. Dubbelbingo. Se dokumentären, skrämmande!

Mot detta man man förstås säga att det är upp till var och en att ta ansvar för vad man stoppar i sig. Det är väl inte matindustron som tuggar och sväljer åt dig? Bojkotta skiten och köp rena råvaror. Men är det så lätt att veta att det i ett vanligt paket med bacon är tillsatt druvsocker? Att dietläsk bara ökar sockerberoendet? Och när de bra råvarorna är svåra att hitta och kostar dubbelt så mycket eller mer än skitmaten. När det finnssocker i allt, även i produkter som inte behöver socker för att smaka bra. Insulinet höjs och fettet lagras lättare. En annan anledning är att skräpmat är så fruktansvärt billigt jämfört med riktig föda.

När jag först kom till USA bodde jag på ett lägenhetshotell i ett hyggligt område. Trots det fanns det på gångavstånd bara små minilivsbutiker där det inte fanns skuggan av frukt eller grönt att köpa. Jo, i en affär fanns en liten skål med enstaka frukter vid kassan. Ett äpple kostade en dollar. Även om man har bil och kan ta sig till en stor matvaruaffär, går det till exempel inte att hitta vanlig osötad yoghurt. Däremot hundratals olika "light"-yoghurtar, som trots sitt lägre fettinnehåll innehåller mer kalorier än naturell.

Kostdoktorns besök på Wal Mart säger egentligen allt.

Visst, näringsvärden står utskrivna på all processad mat, men i många länder, t ex USA och Australien, skrvs dessa "per serving" istället för per 100 gram som i exempelvis Sverige, vilket är lurigt. "Only 95 calories per serving" låter ju litet, men i landet av gigantiska portioner blir det många "servings" man sätter i sig i en "normalportion". Men verkligheten börjar komma ikapp även USA, där numera 62 procent av befolkningen räknas som överviktiga, varav hälften som feta.  inte ens Coca Cola Company kan längre värja sig mot beskyllningarna mot läsken som en av de största bovarna i fettdramat. Men kunskapen om dietläsken erkänner de inte. Oh nej, vad skulle de då sälja? I annonser framhåller de sig som alla goda gåvors givare, det ansvarsfulla bolaget som värnar om befolkningens hälsa, genom att stolt räkna upp att de numera producerar 180 lågkaloridrycker till amerikanerna.

Men det finns ett problem. Konstgjorda sötningsmedel gör det svårare för kroppen att reglera hur mycket du äter, enligt studien. Den söta smaken gör att kroppen förväntar sig energi som aldrig kommer. Kroppen blir lurad och vill kompensera det genom att äta mer annan mat. Lightläsken lurar kroppen på den energi den behöver och suget efter glukos finns kvar.

Men tänderna mår väl iallafall bättre av sockerfri läsk? Nä, inte det heller. Det är syran i läsken som skadar emaljen och den finns såväl i vanlig läsk som i lightvarianterna.

Men någonting har hänt den senaste tiden. Matindustrin har insett att de måste bemöta kritiken om att de fixerar sig på fettet, men blundar för sockret. De som nu träder fram med självpåtagen hjältegloria är läskindustin. Självklart utan några som helst andra intentioner än att fortsätta sälja läsk, ja kanske t o m höja försäljningssiffrorna genom att hitta nya nischer. Nu är det sugarfree som gäller. Utan att nämna den lilla detaljen att det kemiska sockret skapar minst lika mycket sockercravings som det naturliga. I Delta Airlines Sky Magazine har de lyckats få med en liten käck gratisartikel med titeln "Hur läskindustrin hjälper oss med en hälsosam livsstil". Där kan man läsa hur expresident Bill Clinton och läskindustrin utarbetat riktlinjer för kaloriinnehållet i drycker som erbjuds amerikanska skolbarn, vilket reudcerat kaloriinnehållet med 90 procent. Att de nu tokdricker aspartamläsk istället, ja det tycks vara helt i sin ordning. En amerikan kan ju inte vara utan sin soda! Det som i Sverige blommat upp som en storindustrin, kolsyrat vatten, finns knappt att få tag på i USA. ALLT måste vara toksött, oavsett om det är naturligt eller kemiskt framställt.

The Coca Cola Company måste vara hårt pressade, för de försöker sig nu också på en liknande charmoffensiv som den McDonalds gjorde efter filmen Supersize Me. I hela (ironi) 100 skolor i USA ska man öppna gym där eleverna kan träna bort Coke-kalorierna. Hoppas de inte glömmer att nämna att det tar ca 45 minuter för en "normalöverviktig" mellanstadieunge att styrketräna bort de 267 kalorier en stor cola innehåller.

Ja, stor kallas givetvis inte stor i USA. Vad sägs om Starbucks fantasifulla namn Tall (12 ounces), Grande (16), Venti (24), och nu senast Trenta (31)? Den sistnämnda är på nästan en liter! Och de dricks med allehanda syrups och toppings. Personalen blir alltid lika förvånad när jag tackar nej till den artificiella, sötade vispgrädden på toppen. En liten, liten tröst i sammanhanget är de 141 mataffärer som öppnat i s k "matöknar", områden där folk utan tillgång till bil tidigare inte ens kunnat handla ett äpple eller ett sallashuvud ens om de velat eller haft råd. Detta har gjorts på inititativ av några som kallar sig "Partnership for a Healthier America". Vilka intressen som ligger bakom dem framgår inte. Hoppas det är grönsaksbönderna som nu kräver sin del av vinstkakan. Men jag är pessimist. I the land of raw capitalism är även fetman en inkomstkälla, och såna tar man inte bort utan kamp i en superkommerisaliserad värld. I USA är även sjukvården en industri, och 10 procent av dess intäkter kommer från behandlingen av fetmarelaterade sjukdomar. Tänk om all feta amerikaner plötsligt slutade äta kolhydrat/sockerstinn mat, hur skulle det se ut för vinstsiffrorna? Sida vid sida, tillsammans skrider de fram... För den som ändå framhärdar, och har både kunskapen, tiden och pengarna som krävs för att äta vettigt, funkar det i USA? Tja, jo, hyfsat. Men det är inte enkelt, det kan jag intyga. Först efter flera veckor i USA lyckas jag hitta en stormarknad som säljer nyttig mat, WholeFoods, men den är svindyr. Denna måltid kostade ungefär tre gånger så mycket som den under, en "fruktsallad" inköpt på en diner. (Notera JellO:n och glassen! Vad hade de i en fruktsallad att göra??

Förresten, Sverige kanske är på samma väg? Se vad man kan köpa numera:

Läs även andra bloggares åsikter om matindustrin, glykossirap, USA, matöken, the men who made us fat, majssirap, jätteläsk, Coca Cola Company, dietläsk, Starbucks, grädde, LCHF, matöken, bantning, Kostdoktorn, GI, övervikt, fetma, fetmaepidemin, feta amerikaner och annat intressant Aftonbladet skriver också om ämnet: 

Den som står för fiolerna...

...bestämmer vad som ska spelas. Så måste det självklart vara.

Detta apropå om kommuner ska ha inflytande om friskors start eller ej.

Det är väl rimligt om de som står för fiolerna, skattebetalarna, ska se till att deras pengar används effektivt.

Den ståndpunkten tog ombuden på S-kongressen i helgen. Dessutom tyckte de att ohemula vinsintressen måste motas. Riktigt hur man ska kunna skilja på goda pedagogiska entreprenörer och riskkapitalister från Caymanöarna som inte är ett dugg entreprenörer utan ser kommunbudgetar som guldgruvor. Det är verkligen en balansgång, även om jag är övertygad om att det går att hitta en teknisk lösning på det om man bara vill.
Men kritikerna vill bara tala om föräldrarnas valfrihet.
På Rapport sade en kommentator att Löfvén nu hade ett problem. Men att vara för valfrihet men mot ohemult vinstintresse är inte ett problem bara för S, utan nåt för alla väljare att fundera på i framtiden.

Jag träffade en gång en näringslivssnubbe, f d VD för en stor detaljhandelskedja. Han sadlade om och startade friskola i en blå Stockholmskommun, full av föräldrar med snabba fötter och sina barns framtid i fokus. Skolan gick bra, ända tills ett par friskolor till etablerade sig i området. Föräldrarna trampade oroligt på stället och började vela. Vilken skola var allra bäst? Det byttes fram och tillbaka, och tomma flygstolar, förlåt bänkar, är som bekant dyra. Skolpengen räckte helt enkelt inte till. Valfrihet kräver ju överkapacitet och överkapacitet kostar.

VD:n blev alldeles uppgiven. Någon jävla ordning måste det ju vara?!?
I hans detaljhandelskedja hade det inte funnits på kartan att man tillåtit etablering av tre butiker alldels bredvid varandra, det säger sig själv att kundunderlaget aldrig räckt. Affärerna hade konkat direkt.
Han är inte längre friskolerektor.

- Postat från en skakig och förmodligen stulen WiFi-åtkomst i en marina någonstans i världen.

Politikerpension ska inte vara någon pension

På radion säger de, utan att ha kontaktat mig innan och frågat, att jag jobbar som sjöman samtidigt som jag får "pension".

Det stämmer inte. Jag får "pension" medan jag SÖKER JOBB som sjöman.

Enligt reglerna skulle jag visserligen kunna få "pension" och lön från ett nytt jobb samtidigt i upp till två år efter att jag slutat, ungefär som ett avgångsvederlag. Men det är alltså inte aktuellt för mig.

Det finns de som inte söker nya jobb efter att de slutat som politiker. Och det finns de som trixar med sin nya inkomst, t ex från bolag eller styrelser, så att de kan få båda inkomsterna samtidigt. Det tycker jag är åt skogen fel.

Det finns också de politiker, alltför många, som klamrar sig kvar vid sina uppdrag i exakt tolv år, eftersom de då blir berättigade till "full pension", upp till 80-90 procent av sin tidigare lön. Det tycker jag också är fel.
Är man borta så länge från sitt gamla jobb blir man ju i princip omöjlig på en vanlig arbetsmarknad. "Politikerpension" får inte bli en pension, då är det något som är fel,  riktigt fel. Kalla det avgångsvederlag eller omstälningsgaranti istället och ge det under begränsad tid, 1-2 år.

Mitt gamla jobb var som personalfortbildare inom barnomsorgen och skolan och jag hade en liten firma som gick hyfsat när jag övertalades att börja med politik och blev först politisk sekreterare, sedan som sakkunnig i regeringskansliet och sedan som oppositionsråd i Solna. Firman fick jag förstås avveckla.

Jag tycker det är rimligt att de som jobbat politiskt på heltid får en form av "a-kassa" under en begränsad tid efter avslutad tjänst. Det kan vara svårt att få tillbaka sitt gamla jobb, särskilt om det är ett jobb där man inte ser så positivt på folk som är "partimärkta", och det kan vara väldigt svårt om man varit borta från arbetslivet för länge.

Jag avgick medvetet innan jag skulle bli som dem som sitter i tolv år för att få full pension. Jag gjorde det bland annat för att jag INTE skulle hamna i innanförskap och bli omöjlig på en snabbt föränderlig arbetsmarknad.

Därför tog jag också tjänstledigt (utan lön såklart) för att praktisera på en båt innan jag slutade. Det hade jag även gjort på semestern sommaren innan. Allt för att skapa möjligheter för en ny karriär efter politiken. Sedan jag avgick i april har jag inte behållit några betalda styrelseuppdrag eller annat. I somras praktiserade jag på ytterligare en båt för att samla sjötid och kvalificera mig för jobb med lön. (För er som inte vet så måste man först jobba som obetald sjöman för att få riktiga jobb sedan. Man kan gå kurser och utbildningar, och en del kurser t ex i sjösäkerhet är nödvändiga, men man måste alltid dessutom ha "sjömil"/ praktik.)

På det här sättet hoppas jag snart få jobb och inte behöva ligga samhället till last särskilt länge.

Jag har sagt det förut (t ex HÄR)och säger det igen: Jag står inte för någon tokpopulistisk åsikt om att politiker inte ska ha något trygghetssystem alls, men de ska inte sitta i tolv år och sedan inte behöva göra ett handtag mera i hela sitt liv.

Ska vi lyckas få människor att ge upp hela sin tidigare karriär för att gå in och ta utsatta politikeruppdrag under några hektiska år, då de dessutom kan få gå på dagen om de deras parti inte vill ha dem mera eller om de förlorar val, så måste de ha någon form av skydd de haft innan, på den vanliga arbetsmarknaden. Som politiker skyddas man inte av nån LAS, har ingen a-kassa eller sjukkassa. Man är alltid i tjänst, man har en hög lön för det, och efter avslutad tjänst tycker jag man ska ha en rimlig tid på sig att söka nytt jobb. Kanske två år kan vara lagom som maxgräns. Det är antingen det eller vanliga lagar som gäller för vanliga arbetstagare, LAS och hela rubbet. Men det vore nog inte så önskvärt. Hela vitsen med politiker är ju att de inte ska kunna sitta så säkert.

Om vi för en sekund skulle tänka bortom reptilhjärnans reflex att "ut-på-gatan-med-dom-jävla-politikerna-bara-så-de-får-lära-sig-hur-vi-andra-har-det", vad tycker du ska gälla när man slutar som politiker? Hur ska vi få bra människor att släppa sina yrkeskarriärer och gå in och försöka göra nåt samhället under några år, utan att de vare sig förlorar allt eller lever gott på det i resten av sina liv, utan kan gå tillbaka till det vanliga arbetslivet efteråt?

Systemet vi har idag är sjukt, och jag kommer inte utnyttja det mer än nödvändigt. Sedan ett halvår tillbaka jobbar jag hårt på att omskola mig och skaffa nytt jobb. Det är jag övertygad om att jag kommer att lyckas med också. Jag är inte intresserad av att bli pensionär, jag vill jobba i många år till.

Till de politiker som slutat som relativt unga och som tror det är smart att leva på pension resten av livet, vill jag säga detta: Det är inte bara omoraliskt utan även korkat. "Politikerpensioner" är nämligen inte pensionsgrundande, och upphör när de fyller 65 år, så den dagen lär de få ett rejält uppvaknande.

Läs även andra bloggares åsikter om Politikerpension
och annat Intressant

Jobb till varje pris

Båtmässan i Fort Lauderdale var som sagt en besvikelse. Inte bara för att varenda båt som var utställd var menad för miljardärer, det visste vi redan, men också för att det knappt fanns några besättningsbolag på plats.

Och de som fanns ville tyvärr hellre sälja än köpa. Man kunde tro att en hyfsat berest och segelvan svensk kustskeppare med basala räddningskunskaper åtminstone skulle få lista sig hos agenten, men nehej, så enkelt var det inte. Nej, först föreslog de att jag skulle utbilda mig till hostess eller stewardess. Företrädesvis på bolagets egen skola då. Sedan skulle man helst också gå några extrakurser i dukning och servettvikning.

GAAAH! Är det helt jävla otänkbart att anställa en kvinnlig crew som deck hand, watch eller navigator? Jag tror att jag har hamnat i ett annat århundrade! Jag vill arbeta på sjön, fysiskt, inte stryka morgontidningar! Men det tror man tydligen inte att jag kan, för att jag är kvinna och ser inte särskilt stor och stark ut. (Att jag seglat i stormar och cyklon över halva jordklotet, bärgat upp till 180 kvadratmeter stora segel och ankrat och förtöjt i trånga hamnar i storm och kolmörker är ointressant.)

De besättningar från de olika lyxjakterna som var där för att visa upp sig bestod till 100 procent av muskulösa brunbrända unga män i kläder hämtade från en GANT-annons, flankerade av lika unga och brunbrända men trådsmala besättningstjejer, som av minikjolarna att döma knappast sysslade med tampar, fendrar eller generatorer på båtarna, utan förmodligen var mer tränade i att dela ut kylda frottehanddukar från en silverbricka.

Här är kurser jag blev "erbjuden" att ta när jag gick runt och frågade om jobb: Silver Service for Yachts. (putsa silver på lyxjakter), Introductory Barista Training (Har lyxjakterna en särskild anställd bara för fikat?!), något som kallades interior Operations, som innehöll allt från "Folding: Toilet roll, towels, whatever – the fun is endless!" till "Caviar, coffee, afternoon tea, cheese, cigar and turn down services".

Däremot inte den här. Och även om jag pungat ut med pengarna och gått en deck hand kurs, hade jag aldrig erbjudits nåt sådant jobb, var så säker!

På båtmässan hölls också tävlingar mellan olika besättingar, t ex "The Perfect Setting Tabletop Challenge". Suck. Jag har redan jobbat som frukostvärdinna på hotell, diskare och servitris på restaurang. När jag var 19. Jag fattar om unga tjejer och killar som vill se lyx, sol och exotiska resmål lockas av de här agenturerna. Och visst, det kan väl vara ett sätt att se världen, om man inte kräver nån lön att tala om och är beredd att slava för rika ryssar och amerikaner med megayachts registrerade på Cayman Islands och Georgetown. Som en charteragentur glatt kvittrade mig när jag sökte jobb där: "Det här är mer en livsstil än ett jobb".

Men det jävligaste är priserna de här "agenterna"/skolorna tar för sina kurser. Runt 10 000 SEK för en 5-dagarskurs är inte ovanligt. Dessutom ger jag mig den på att de är sponsrade av yachtindustrin själva. Flera kurser inkluderar "field trips" till "wellknown manufacturers". Så att de blivande värdinnorna och däcksmännen vet var de ska proviantera till båten när de senare eventuellt fått jobb. Fy fan.

Jag kanske inte är av rätta virket för detta. Jag skulle med stor säkerhet slänga silverbrickan i plytet på det här paret, som jag stötte på i Monte Carlo när jag praktiserade på en båt i somras. Här är en blogg där en passagerare på ett lyxigt kryssningsfartyg kände sig så nöjd med personalen att de kändes som hans vänner. Hade han träffat mig på en sån resa han beskriver, hade han förmodligen slängt mig i sjön. Så, nej, jag är nog för svensk, jämställd och oborstad för den här världen. Dessutom vill jag segla, inte jobba på ett flytande lyxhotell. Tyvärr kommer jag nog få gama för länge på skattebetalarnas pengar om jag ska omskola mig och bli fartygsbefäl. Om vådan av att söka jobb på privatägda, mindre båtar har jag skrivit om tidigare HÄR.

Nej, är det nån skola som fortfarande vill ha en avdankad fritidspedagog som Björklund underkänner som lärare numera? Min senaste månadslön i barnomsorgen var 13 800:-/månaden, vilket säger en del, men tyvärr inte så mycket, om hur länge sedan det var jag jobbade där.

Annars är väl utvägen den vanliga för avdankade politiker; hora som lobbyist på PR-byrå.
Nej, jag vägrar! Man kanske skulle ta sig en titt på den där servettvikningskursen för bara 8 000:-?

Läs även andra bloggares åsikter om en försvunnen värld, megayachts, lyxjakter, besättning, jobba på sjön, stewardess, hostess, deck hand, crew, kurser, servettvikning, putsa silver, rika människor, sjömansyrket och annat intressant

Sandy, är det en av de där Kardashians?

Nej, det är väl ingen som svävar i okunnighet längre. Hoppas jag. Amerikanerna är vana vid oväder och storordiga vädervarningar i media och det finns risk att folk stannar hemma och t o m går ut för att titta på ovädret.

Det vill jag bestämt avråda ifrån. Jag kollade innan jag gick ut här i Fort Lauderdale när Sandy passerade här, och det skulle inte vara någon direkt fara, men jag blev ändå chockad över kraften, hur vinden piskade sand mot kroppen så det kändes som att bli blästrad. Och det föll palmer över vägen.
Och även efterdyningarna är allvarliga. Trots att orkanen Sandy bara snuddade vid Florida, är vägen här utanför fortfarande stängd, översvämmad och full av enorma sanddyner uppblåsta från havet. Men medan orkanen nu lämnat plats för svalare luft och vad amerikanerna kallar höstväder med temperaturer runt 20-25 grader, så rör sig ovädret nu mot nordöstkusten, där man nu väntar något man aldrig nånsin upplevt förut; fler vädersystem som krockar, mer regn, t o m snö som aldrig brukar förekomma i samband med tropiska stormar, högre vågor, större räckvidd, långsammare framfart, samtidigt med fullmåne som höjer tidvattnet ytterligare.

Trots detta scenario, som nu oavbrutet sänds via samtliga media, ihop med varningar om att evakuera de mest utsatta områdena och hålla sig inne i de övriga, så såg jag nyss joggare på TV ute i New York. Idioter. De utsätter ju inte bara sig själva för risk, utan även de som ska försöka rädda dem sedan.
Orkanen Sandy är allvarlig nog, även utan de här falska bilderna som nu sprids på nätet.

Här är några bilder på hur det FORTFARANDE ser ut här nere i Florida:
Och - jag upprepar - då snuddade alltså bara stormen vid oss!
För att kunna göra en jämförelse kan det hjälpa att titta på den här satellitbilden av stormen Irene från förra året överst och Sandy under.
Den stora båtmässan Fort Lauderdale Boatshow här i helgen verkade inte påverkas mycket. Så länge det finns onödigt rika människor kommer det finnas onödigt stora megayachter till salu. Hela helgen har stan haft en klar överepresentation av små, äldre män med rätt stora magar flankerade av trådsmala fruar (?) med glittriga kläder. Kaptenen, som skeppat några av de största av dessa gigantiska plastbadkar, har underhållit mig med häpnadsväckande historier om livet ombord. Tyvärr är jag förbjuden att återberätta några smaskiga detaljer, och några namn lyckas inte ens jag dra ur honom.

Det här är verkligen kontrasternas land.

Läs även andra bloggares åsikter om orkanen Sandy, New York, joggare, Florida, Fort Lauderdale Boat Show, onödigt rik, megayacht  och annat intressant
Location:Fort Lauderdale,Amerikas förenta stater