Kan jag ens stava till downsiza?

- Sådant som du inte använt på två år ska du göra dig av med! brukade min mormor säga. Medan hon chockat stirrade på röran i mitt rum, fyllt av prylar och kläder. Hon hade självklart inget eget rum när hon växte upp och fick säkerligen dela garderob med sina systrar. Därför gick det inte att samla på sig mer än ett par sommarklänningar, en vinterkappa och max två handväskor. När något nytt syddes upp eller köptes, fick nåt annat åka ut. Samtidigt var hon och alla i hennes generation totala ekorrar. Krig, svält eller fattigdom lurade ständigt runt knuten och därför måste varenda yoghurtburk diskas ur och sparas. Strumpor stoppades, ylletröjor fick lappar på armbågarna och knappar från utslitna plagg klipptes av och sparades. Men jag och mina slit-och-släng-generationskamrater lyckades på nåt vis kombinera båda de där egenskaperna. Släpade hem nya plastpåsar från H&M å KappAhl å Lindex varje gång vi varit i centrum. Vi tyckte vi behövde toppar i alla färger, tjugo handväskor och nya vinterstövlar minst en gång omåret. Sedan var vi tvungna att åka till IKEA och köpa nya och större garderober till alla sakerna. Både galen kosument och ekorre, ingen bra kombination. Själv hade jag till exempel fram till helt nyligen ett helt skåp fullt med tyger. Jag hade inte sytt något sedan barnen var små, men tygtravar motsvarande två sopsäckar med tygtravar kunde ju komma till nytta nån gång". Japp, ni hörde rätt. Två överfulla, knappt släpbara sopsäckar, det vet jag, för jag har gjort mig av med dem. Liksom de flesta andra av mina kläder, prylar och möbler. När jag nu slutat som oppositionsråd och börjat jobba till sjöss, kommer jag varken ha råd med eller behov av en stor lägenhet fylld med saker. Lätt att säga. Jävligt lätt att säga. Det gick i och för sig bra först. Popcornmaskinen var det inga problem att skänka bort. Likaså sockervaddsmaskinen. Och råsaftscentrifugen. Liet värre var det med min boots-samling. Och de tre trådbackarna fulla med handväskor. Man vet ju till exempel inte när man blir bjuden på ett bröllop och behöver en ljusblå sidenväska nästa gång. Och när jag kom till böckerna tog det tvärstopp. Böcker är heliga. Man slänger helt enkelt inte böcker. Nu sitter jag här med fyra Billyhyllor fulla med Månpocket som jag inte längre minns handlingen i och försöker resonera med mig själv: "E-böcker är framtiden, haja det! Det är som med CD-skivorna, försvann ju helt när musiken flyttade in i datorn." Det biter inte. Böckerna är mina vänner, och sådana har jag oerhört svårt att slänga bort. Men jag kommer helt enkelt inte ha rum för dem. Särskilt inte när jag packat upp de tre flyttkartongerna med gamla kasettband och diabilder. SKOJADE bara!