"Det här är mer än livsstil än ett jobb"

Jag blev erbjuden ett nytt jobb idag. I Karibien. På en segelbåt som seglar runt rika turister bland de västindiska öarna. Rena paradiset, eller hur? Palmer, snövit sand, drinkar i kokosnötter, bländande sol, värme och gnistrande blått hav. Kan man ju föreställa sig. Tills man kollar litet närmare på verkligheten. Som crew skulle jag jobba två veckor i sträck mellan 6 på morgonen och 10 på kvällen, vakna först av alla, laga frukost åt gästerna, diska, göra i ordning båten, segla till nästa vik eller hamn, fixa dyk- och annan sportutrustning, underhålla gästerna, fixa lunch eller picknick, fylla kylväskan med dricka, navigera, ta hand om segel, reparera sånt som år sönder, bistå med sjukvårdande insatser, laga gourmetmiddag, diska, tvätta, bädda rent i kojer, spela och sjunga med gästerna osv osv, 25 dagar i månaden. Lönen? 40 kronor i timmen, räknade jag snabbt ut. Ähum, det är ju mer en livsstil det här, sade kvinnan från charterbolaget på Skype-chatten i min dator. En del är ju provisionsbaserat också...Vi ger våra anställda en kurs. Hur man säljer medlemsskap i vår kundklubb. Får ni kunderna nöjda blir de medlemmar och kommer tillbaka. Sure. Men det gör inte jag. Man kanske kunde fejksöka ett av kommunens sommarjobb för ungdomar? De ger 80 spänn i timmen, det är ju dubbelt så mycket! Och annat intressant

Är jag gnällig nu?

Eller är det OK att reagera när nåt som man trodde saligen dött ut kommer tillbaka och nåt som funkade bra försvinner?

Idag har jag ägnat stora delar av förmidddagen att försöka hitta ett företag som kan besiktiga min bil. Eftermiddagen har jag rantat runt i stan för att hitta ett apotek som saluför en viss medicin min son behöver. Jag är svettig, förbannad och bitter. En riktig surkärring.


Samtidigt har jag smått chockat iakttagit något jag trodde förvunnit för alltid - nämligen koppel på ungar. Många förskolor verkar ha återinfört "snöret" som tanten med barnpromenaderna använde sig av när jag var liten. Ni vet, en äldre snäll tant tog med sig kvarterets ungar ut på promenad; en lång rad småungar gick i led och höll i ett snöre. Det var det enda sättet för tanten att hålla reda på alla ungarna. När hemmafruarna fick jobb och förskolan byggdes ut försvann barnpromenaderna. För alltid, trodde jag, men nu har barngrupperna växt, personaltätheten krympt samtidigt som bilarna blivit allt fler och mer hänsynslösa.

Vad har blivit bättre och vad har blivit sämre?

Jag vet inte vad som är värst. Kanske hade jag accepterat att surfa på nätet i timmar och sitta i telefonkö och trycka tusen kundval om barnen slapp gå i ledband. Fast helst hade jag nog velat behålla den där mellantiden. Då dagis hade tre fröknar på femton ungar och man kunde gå på utflykt med en lagom stor grupp där man hann prata med alla barn om saker de såg på vägen. Och där bilprovningen var lagom byråkratisk och man gick och hämtade sitt recept på närmsta bästa apotek, oavsett ägare?

Men äh, lyssna inte på mig, jag är bara sur och solsvettig.

Läs även andra bloggares åsikter om valfrihet, kundval, apotek, barnpromenader, koppel, snöre, tant, dagis, förskola, bilprovning, entreprenad, privatisering, privat drift, avreglering annat intressant

I Solna finns inte heller nån arbetslöshet. Att tala om.

Att politiker trixar med siffror verkar ha blivit en allmän sanning i folks ögon. Det gör mig rädd. Om alla politiker upplevs som lögnare, kommer den representativa demokratin inte att hålla i längden. Därför är det inte en skitsak när statsministern uppfinner nya statistiktermer eller håller fingrarna för de staplar han inte gillar.

Om man undantar alla unga, utrikesfödda och äldre från statistiken, så har vi låg arbetslöshet, menar Reinfeldt. Pressad på svar om vad han gör för andra än sina Täbypolare, låter han via ett pressmeddelande hälsa att regeringen faktiskt har ökat syselsättningen. Det är återigen en lek med siffror, vilket Solnabon Mikael Damberg enkelt visar i en utmärkt tydlig artikel i SvD idag.

Solna ja, det är ju en moderat skyltfönsterkommun, (eller har åtminstone varit innan arenaskandalen och Uppdrag Gransknings avslöjanden). Låt oss därför för ett ögonblick granska Solnas insatser mot arbetslöshet.

 - Arbetet med att hjälpa människor till egen försörjning är en av Solna viktigaste uppgifter, säger Lars Råden (M på stadens hemsida. Lars är en rätt ung man från Solna som nyligen själv fått ett bra jobb som kommunalråd för att fullt ägna sig åt de här frågorna. Grattis till det, men han bör nog läsa på litet om arbetslöshetens orsaker så att han inte får hybris och tror att det är Solnas framgångsrika arbete mot ungdomsarbetslösheten som gjort att våra siffror är så låga. I den artikel som Solna stad själva länkar till på sin hemsida till exempel. DN som granskat var det är värst och bäst och varför, beskriver situationen på litet mer balanserat sätt:


Det gamla bruksorter och industriorter som står för lejonparten av arbetslösheten i landet. I storstäderna  är arbetsmarknaden mycket mer blandad och där finns många fler jobb inom handel, restauranger och andra delar av tjänstesektorn. Det är till stor hjälp för många unga, påpekar Tord Strannefors, prognoschef på Arbetsförmedlingen.

Och på Solnas hemsida lovas det runt: "Solna stad hjälper arbetssökande solnabor att komma tillbaka till arbetsmarknaden genom ett kontaktnät med företag i många olika branscher. ... Hos oss får du individuell coachning och utbildning och dessutom har vi ett stort kontaktnät med företag i många olika branscher." 

Det låter ju verkligen bra. Verkligheten visar sig dock som alltid inte vara fullt så rosenskimrande. Solna ställer upp dom coacher och förmedlare, ja, men bara sedan AF:s illa beryktade "jobbgaranti för unga" träder in, när den unga gått arbetslös i tre månader. Begriper man sig inte på deras byråkrati, missar ett besök eller på nåt annat sätt råkar hamna utanför rullorna, får man börja om och vänta i ytterligare tre månader.

Vi kan ta Anton som exempel. Anton (som i verkligheten heter nåt annat) gick ut gymnasiet förra våren. Han hade godkända betyg, men hade aldrig haft ett arbete. Han hade försökt få sommarjobb, men eftersom Solna är snudd på sämst i klassen i den grenen trots sina "utmärkta företagskontakter" erbjöds bara 60 sommarjobb till 4 000 ungdomar, och Anton hade aldrig någon tur i lottningen, så han stod helt utan arbetslivserfarenhet när han lämnade gymnasiet. På AF blev han bara erbjuden en kurs i att skriva CV. Eftersom han inte hade någon jobberfarenhet, fanns det ju inte mycket att skriva i det där CV:t, så det var snabbt gjort.

Han skrev istället om hur glad och samarbetsvillig han var, och att han kunde tänka sig att jobba med precis vad somhelst, på vilka tider och villkor som helst, var som helst, på vilket pendelavstånd som helst. Sedan tryckte ha ut ett par hundra ex och begav sig ut på gatan, in i butiker, cafeer, äldreboende, förskolor, hemtjänstföretag, byggen och så nätet förstås. Men han fick inte ett enda napp. T o m städföretagen krävde tidigare erfarenhet och hemtjänsten, där han verkligen ville jobba, krävde undersköterskeutbildning eller tre års erfarenhet.

Han testade ett bättre foto på CV:t, han gick tillbaka när chefen var inne, han skrev personliga brev som han bifogade sitt tomma CV. Efter ett halvår fick han ett konstgjort jobb av en släkting. 150 kronor om dagen för att hjälpa till med litet diversejobb. Solna stad och AF gratulerade och bad honom komma tillbaka när jobbet var slut fyra månader senare. Tror ni han fick hjälp då? Nej, på AF fick han veta att han nu måste vänta TRE MÅNADER TILL. Och Solna hjälper bara till när AF skickar en ungdom till dem. Som "coacher". Visst, de erbjuder "utbildningsgaranti" också, för de som saknar fullständiga betyg, vilket är jättebra, men det gällde ju inte Anton, som hade både fullständiga och hyggliga betyg. Tur i oturen, för den "utbildningsgarantin" har också börjat urholkas och unga nekas nu KomVux-plats i Solna sedan regeringen minskat statsbidragen. När Anton vände sig till Solnas arbetsmarknadsavdelning, hänvisade de honom bara tillbaka till AF.

Vi kan bara hjälpa dig om arbetsförmedlingen skickar hit dig.

Det är sanningen om Solnas framgångsrika arbete mot ungdomsarbetslösheten. De coachar åt AF, när den unge gått arbetslös i tre månader. Alla företag då, som kommunen har så finfina kontakter med? Nej, de hjälper bara ungdomar som omfattas av AF:s ungdomsgaranti.

Tillbaka till GÅ.

Det är bara för Anton att börja vandra runt med sitt tunna CV igen. Sommarjobben har inte blivit fler, trots att kommunen växer så det knakar är det bara 60 jobb i år också. Dessutom har Anton blivit för gammal för att söka dem, eftersom han fyllt 20 år. Får han inte napp på egen hand, får han gå arbetslös hela sommaren. I höst har han sökt till högskolan, trots att han varken vill plugga eller vet vad han vill läsa.

Sänkt krogmoms hjälpte inte, det vet vi nu. Sänkta arbetsgivaravgifter för de som anställde unga hjälpte inte heller. Och i Solna väntar man med att hjälpa ungdomar tills någon annan betalar.


Men på Solnas hemsida, i folkmun kallad nordkorea.se. lallar kommunalrådet vidare: – Tack vare att många unga solnabor har arbete får vi mer pengar till att satsa på välfärden i Solna. 


Bra, satsa dem då på de slitna skolorna istället för en eventaren!  Och se till att gå från munspel till verkstad och hjälp arbetslösa unga från dag 1. Tre månader i en ung människas liv är mycket. Alltför mycket. Det är storskaligt slöseri med ungas tid, talang och förmåga. Sverige har inte råd med fler tappade sugar. 

Om jag vore kommunalråd med ansvar för jobbfrågor i Solna, Sveriges Företagsvänligaste Kommun, skulle jag jobba för att i ett handslag med kommunens alla tusentals företag och lova: I Solna ska ingen ung människa behöva gå arbetslös en enda dag. Jag skulle ställa som villkor för större företag som vill etablera sig i kommunen att de åtminstone erbjuder ungdomar praktik och sommarjobb, som i betydligt mindre, fattigare och företagstunnare Nynäshamn. Och kommunens egen hemtjänst, äldreboenden och barnomsorg likaså. Det är ingen utgift, det är en framtidsinvestering.

Och det är bråttom. En rapport från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU ­visar att ungdomar som blir arbetslösa efter gymnasiet med betydligt större sannolikhet också är arbetslösa under de följande tio åren jämfört med övriga.


 SSU skriver på SvD Brännpunkt och inte heller regeringspartiernas egna ungdomsförbund gör tummen upp för regeringen Reinfeldts sätt att sköta arbetsmarknadsfrågorna. Läs även andra bloggares åsikter om ungdomsarbetslöshet, Solna, regeringen, Reinfeldt, Mikael Damberg, politik, samhälle, socialdemokraterna, moderaternaoch annat intressant

Vadå kallt? JAG fryser ju inte!

På Google har de i alla fall inte hört talas om uttrycket  "etnisk svensk"

2006
Den samlade arbetslösheten är 4,5 procent.
För svenskfödda är den 3,3 procent, för utrikesfödda 11,2 procent.
Oppositionen (blå) kallar det massarbetslöshet.

2012
Den samlade arbetslösheten är 5,8 procent.
För svenskfödda 3,8 procent, för utrikesfödda 14,8 procent.
Oppositionen (rödgrön) kallar det massarbetslöshet.
Reinfeldt tycker det är orättvist och svarar:

- Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.

Jaha. Och vad vill han säga med det? Att arbetslösheten inte är ett jätteproblem förrän den drabbar Täbyborna? 


Eller var den bara en liten filosofisk fundering om att allting är relativt? Det finns ju väldigt rika barn i Sverige också, är det därmed onödigt att tala om barnfattigdom? Nej, så dum kan han bara inte vara. Han måste antingen vara oerhört pressad av tillståndet i landet och råkat hamna i dumförsvar, eller så lever han verkligen i en verklighet där det finns VI som lyckas, och DOM, som inte anstränger sig. DOM behöver man därför inte fokusera på i politiken. 


När kritiken växer, gör Reinfeldt som han brukar. Försvinner. Istället får hans PR-avdelning skicka en förklaring: Egentligen ville han bara säga att arbetslösheten är större bland utrikesfödda än bland inrikesfödda. Och även om ytterligare åtgärder förstås måste till, så har regeringen genomfört viktiga reformer som bidragit till att sysselsättningen ökat bland utrikesfödda. 


Vänta nu, kan vi få höra den där sista meningen en gång till? Aj aj, nu är de så desperata att de tar till det som på PR-språk kallas att "hyfsa statistiken". Ingen bra idé, sådant tenderar man få äta upp efteråt. Som i valdebatten 2010. Sysselsättningsgrad är ett knepigt begrepp, som man brukar ta till när man inte gillar arbetslöshetsiffrorna. Vad det gäller arbetslösheten har det nämligen blivit precis tvärtom. Precis som det står längre ner i Reinfeldts eget pressmeddelande, så var arbetslösheten för utrikesfödda LÄGRE innan Reinfeldt tog makten 2006; 11,2 procent. 


Sammanfattningsvis: Arbetslösheten har ökat i alla grupper sedan Reinfeldt tog över, men mycket kraftigare för utrikesfödda än för svenskar. Men Reinfeldt talar hellre om de senare, och ännu hellre om de som redan har ett jobb.


Nej, hela Sveriges statsminister, det här duger inte, På med reflexvästen så att du syns litet bättre, och låt oss sedan tala om problemet som drabbar dina Täbypolares frihet, samveten och plånböcker lika mycket som alla andra: Att Sverige backar in i framtiden om vi fortsätter blunda för våra allvarliga strukturella problem med en högre arbetslöshet bland unga och utrikesfödda!


Sverige är det OECD-land som har störst skillnader i sysselsättningsgrad mellan inrikes födda och ­utrikes födda. DET är det Reinfeldt borde bekymra sig om idag.


Begreppet "etnisk svensk" tänker jag inte ens gå in på, så dumt är det. Jag har skrivit om det förut, läs det istället.


I morgon granskar jag moderatstyrda Solnas lika fantastiska uttalanden om att de inte har någon ungdomsarbetslöshet. Häng med då!


Reinfeldt får rött ljus i Svenska Dagbladets Faktakoll. 


Rasmus Lenefors skriver klokt att debatten kring statsministerns uttalande bör lyfta från insinuationer om att han är rasist, dum i huvudet eller likgiltig för landets utveckling. För det är han inte. Däremot har han uppenbart svårt att erkänna sin egen politiks tillkortakommanden.
Andra som rapporterar är Aftonbladet och DN och Rapport och Alliansfritt Sverige och Peter Andersson och SVT och så blir det twitterbävning med hashtags som #ReinfeldtTT och #Svenskarmittilivet.  Läs även andra bloggares åsikter om politik, fredrik reinfeldt, jobb, arbetslöshet, etniska svenskar,massarbetslöshet, moderaterna, per schlingmann och annat  Intressant 

Dagens siffra

9 000 kronor. Så mycket har det korrupta arenabygget kostat varje Solnabo. Hittills.
Bara för själva bygget. Och då har vi inte ens snuddat vid det stora svarta hålet – driften, som aldrig kommer att gå ihop.*

395 kronor. Så mycket erbjuds vi Solnabor nu köpa biljetter till invigningen för.
TACK så jättemycket (m)ajoriteten i Solna stadshus. Vi är oerhört tacksamma.

Ska vi sjunga "We shall overcome" tillsammans när vi sitter där på läktarna?

* Professorn i idrotts- och turistekonomi Brad Humphreys vid University of Illinois har studerat teorin "If you build it, they will come … with wallets bulging, eager to exchange greenbacks for peanuts, popcorn, hot dogs and beer..." och kommit fram till deprimerande resultat:
“Our conclusion, and that of nearly all academic economists studying this issue, is that professional sports generally have little, if any, positive effect on a city’s economy”.

Det är bara att räkna, som Dan Persson säger.

Läs även andra bloggares åsikter om Friends arena, nationalarena, Solna, korruption, Swedbank arena, skandalarenan och och annat intressant.

De fulaste fiskarna...

...åker väl aldrig dit?
- Nej, det kommer säkert inte hålla juridiskt för en fällande dom, trots att alla fattar vad som hänt.
- Ja, det är för jävligt.
- Tänk vad mycket viktigare saker man kunde använt de pengarna till.
- Pampar som suttit för länge vid makten, tänk att de tvunget ska bygga monument över sig själva!

Snacket på tandläkarmottagningen i Solna i morse var pessimistiskt. Samma dag som dom faller  i mutmålet runt arenaskandaken i Solna, kom jag hem för att bland annat besöka tandläkaren. Det har varit litet svårt att sköta sådana grejor när jag varit på sjön, så jag får ju passa på nu, mellan seglingsjobben. I väntrummet och vid sköterskedisken snackade alla om domen i mutmålet som kommer idag. Personalen berättade att folk snackar mycket och är jätteförbannade, men ingen tror att de skyldiga till skandalbygget kommer åka dit. Trots att jag inte är oppositionsråd längre, ville alla snacka politik. Om alla skattemiljoner som gått till arenabygget, som kunde använts så mycket bättre. Till att reparera skolbarnens gymnastiksalar, till exempel:

Det här är bara ett litet smakprov, från en hemsida som en arg förälder startat. Det finns mycket, mycket mer av det här slaget. I en skola berättar lärarna hur de får ställa ut hinkar när det regnar, för taken läcker. I en annan är det så kallt på vintern att man tvingas undervisa med torkskåp och ugnsluckor öppna för att hålla värmen. I en förskola trillade ett stort fönster in för att bågarna var så ruttna. Bara ren tur att ingen unge befann sig under det just då. Jag kan fortsätta uppräkningen...

Men den ledande (m)ajoriteten prioriterar sänkt skatt och stora skrytbyggen. Om det beror på ren ideologi eller pengaintressen, ja det är svårt att avgöra, i synnerhet juridiskt. Debatten lär fortsätta. Om två år är det val igen. Då kommer folkets dom.

Läs även andra bloggares åsikter om arenaskandal, nationalarenan, Solna, politik, mutåtal, muträttegång, korruption, ideologi, slitna skolor, Swedbank arena, Friends arena och annat intressant

Kan jag ens stava till downsiza?

- Sådant som du inte använt på två år ska du göra dig av med! brukade min mormor säga. Medan hon chockat stirrade på röran i mitt rum, fyllt av prylar och kläder. Hon hade självklart inget eget rum när hon växte upp och fick säkerligen dela garderob med sina systrar. Därför gick det inte att samla på sig mer än ett par sommarklänningar, en vinterkappa och max två handväskor. När något nytt syddes upp eller köptes, fick nåt annat åka ut. Samtidigt var hon och alla i hennes generation totala ekorrar. Krig, svält eller fattigdom lurade ständigt runt knuten och därför måste varenda yoghurtburk diskas ur och sparas. Strumpor stoppades, ylletröjor fick lappar på armbågarna och knappar från utslitna plagg klipptes av och sparades. Men jag och mina slit-och-släng-generationskamrater lyckades på nåt vis kombinera båda de där egenskaperna. Släpade hem nya plastpåsar från H&M å KappAhl å Lindex varje gång vi varit i centrum. Vi tyckte vi behövde toppar i alla färger, tjugo handväskor och nya vinterstövlar minst en gång omåret. Sedan var vi tvungna att åka till IKEA och köpa nya och större garderober till alla sakerna. Både galen kosument och ekorre, ingen bra kombination. Själv hade jag till exempel fram till helt nyligen ett helt skåp fullt med tyger. Jag hade inte sytt något sedan barnen var små, men tygtravar motsvarande två sopsäckar med tygtravar kunde ju komma till nytta nån gång". Japp, ni hörde rätt. Två överfulla, knappt släpbara sopsäckar, det vet jag, för jag har gjort mig av med dem. Liksom de flesta andra av mina kläder, prylar och möbler. När jag nu slutat som oppositionsråd och börjat jobba till sjöss, kommer jag varken ha råd med eller behov av en stor lägenhet fylld med saker. Lätt att säga. Jävligt lätt att säga. Det gick i och för sig bra först. Popcornmaskinen var det inga problem att skänka bort. Likaså sockervaddsmaskinen. Och råsaftscentrifugen. Liet värre var det med min boots-samling. Och de tre trådbackarna fulla med handväskor. Man vet ju till exempel inte när man blir bjuden på ett bröllop och behöver en ljusblå sidenväska nästa gång. Och när jag kom till böckerna tog det tvärstopp. Böcker är heliga. Man slänger helt enkelt inte böcker. Nu sitter jag här med fyra Billyhyllor fulla med Månpocket som jag inte längre minns handlingen i och försöker resonera med mig själv: "E-böcker är framtiden, haja det! Det är som med CD-skivorna, försvann ju helt när musiken flyttade in i datorn." Det biter inte. Böckerna är mina vänner, och sådana har jag oerhört svårt att slänga bort. Men jag kommer helt enkelt inte ha rum för dem. Särskilt inte när jag packat upp de tre flyttkartongerna med gamla kasettband och diabilder. SKOJADE bara!

För första maj - i tiden

Denna vackra dag önskar jag att jag kunde dra på mig finklänningen och gå ut och stoppa borgarna. I papperskorgen. 

Tyvärr går det inte, av två skäl: 1. Jag är inte i Sverige. 2. Jag känner inte riktigt att första maj-demonstrationen är det mest verkningsfulla verktyget att använda för att fixa det. 

Det är som Somar Al Naher skriver på Twitter: Jag känner en viss förvirring inför dagens 1 maj. Firar vi? Demonstrerar vi? Minns vi svunna tider? Drömmer vi om en bättre framtid?

Om det hade funnits en gemensam kampanda, om vi tillsammans var jävligt förbannade och brann för förändring, så hade kanske en demo känts stärkande.

Som det nu är verkar det för de flesta sossar jag känner mer vara plikt eller litet våryra som drar dem till den så kallade demonstrationen, inte deras brinnande engagemang för förändring. Jag minns en gång när jag lyckades locka med mig en mamma från ungarnas nedskurna skola till Humlegården. Efteråt var hon besviken: "De lyssnade ju knappt på talaren, stod mest och skvallrade med varandra. Och varför hade så få gjort egna plakat?"

Egentligen finns det hur många skäl som helst att demonstrera. Till exempel de här 77 000, som Hannah Bergstedt skriver idag i ett utmärkt inlägg. Varför är då plakaten förtryckta? Varför ser medlemmarna 1 maj mest som ett festligt tillfälle att ses och visa sin rörelse respekt? Inget fel i det direkt, men känns det inte litet futtigt? Vad beror det på att inte fler socialdemokrater är heligt förbannade, ja rent av rasande över tillståndet i Sverige och världen? Har de senaste 80 årens reformer givit dem så mycket socialt, politiskt och ekonomiskt kapital att de inte ser alla dem som fortfarande saknar det? Att de som saknar allt detta inte är med i demonstrationståget idag är i alla fall ett som är säkert.

När Branting talade på Gärdet år 1890 samlades 50 000 människor för att lyssna. De bestod till största delen icke-medlemmar, folk som var nyfikna eller bara ville visa sitt stöd. Hade lika många människor samlats i Stockholm idag, så hade det inneburit halva medlemskåren.Tanken att det idag samlas 50 000 nyfikna Stockholmare på Norra Bantorget för att lyssna till Carin Jämtin är tyvärr inte så trolig. De är på sin höjd "supportrar" som vi hoppas ska trycka på Gilla-knappen på Socialdemokratiska Facebook-sidor.
Klassiska folkrörelser, där människor möts för gemensamma beslut eller studier måste vårdas om de ska överleva i en ny tid. Hur vi bäst gör det kan jag inte med självsäkerhet säga. Bara att vi måste träffa mer än varandra. Innanförskapet måste brytas. Även på första maj.

Jag talade om det en gång, i en talarstol i Tornparken i Sundbyberg. Jag tyckte att man kunde peka framåt utan att förlora respekten bakåt. Men det tog hus i helvete. Sedan fick jag aldrig mer vara 1 maj-talare.

Läs även andra bloggares åsikter om Första maj, 1 maj, arbetarrörelse, Hjalmar Branting, demonstrera, demonstrationståg, folkrörelse, orättvisor, innanförskap och annat intressant