Min trend är inte din trend

Dagen börjar med att jag konstatera att det återstår två dagar av min Positiva Månad. Å nej, jag orkar inte vara glad och gullig mera! Nu skiter jag i det här och blir mitt gamla vanliga onda jag igen. 

Sätter mig och skummar DN med rödkantade morgonsura ögon. Antikexperten Peder Lamm visar upp sitt hem som han kallar "hippie chic" och fördömer vitrollade väggar som totalt ute. Han må tituleras chefredaktör för Connoisseur, men ärligt talat Peder, vem bryr sig om vad du tycker är "chic" och "ute"? 

Några sidor innan har jag läst om hur eleverna och skolledningen på Mejan suttit i ett fem timmar långt stormöte efter rektorns beslut att stoppa ett projekt kring boende för hemlösa. STORMÖTE?! I FEM TIMMAR! Sist jag hörde det ordet var väl på Vilse-i-pannkakan-tiden. Snacka om hippie chic, Peder Lamm! Där förslår inte din turkiska bazar-lampa så långt. Ska du slå konststudenterna i hippie chic återstår nog bara att döpa dina barn till Storstrumpa och Lillstrumpa.

Ä förlåt mig, men jag är så in i döden trött på alla försök att definiera tider och stilar. Även Johan Croneman, som jag brukar gilla, har en protektionistisk liten krönika på ämnet i dagens DN. Han tror inte på människors förmåga att själv sovra bland all information som väller över oss, utan tycker att han och andra journalister behövs för att sortera och välja ut det mest angelägna. Samtidigt tycker han precis som jag illa om alla som ska sitta och spana och gissa om vad vi ska använda och gilla i framtiden. Men så slår han återigen kullerbytta över tangentbordet och fastnar i att om det är någon som ska tolka samtiden åt oss så är det journalister. Utbildade journalister.

Det påminner faktiskt inte så litet om den gamla tidens självgoda socialdemokrati som trodde den skulle kunna se vad som var folks viktigaste problem och sedan hitta system för att lösa dem. Men vi är inga stackars hjälplösa och ignoranta medborgare längre. Vi både vill och kan själva. Vi blir sura om någon försöker skriva oss på näsan vilken färg vi ska ha på köket eller vilken slags skola våra barn ska gå i. Vi har blivit utbildade av TV, inklusive Staffan Westerberg, vi har rest över världen både reellt och virtuellt och vi låter oss inte längre informeras eller sorteras in i någon trendtillhörighet utom vår egen och våra polares. 

Jag väljer mina vänner, om jag vill ha hjälp, en åsikt eller en kommentar. Men allra helst sätter jag min egen trend. Inte fan vill jag ha någon dammig självutnämnd guru som tolkar mina behov, agerar glasögon och sovra informationen åt mig. Det finns dessutom inga trender längre. Allt går fortare och fortare och det finns ingen tid längre att sitta på en tidningsredaktion och knåpa ihop en artikel om Vårens nagellacksfärg eller Årets kökstrend. Vi är för många, iallafall i storstan, för att längre kunna omfamnas av någon slags gemensamhetstänk eller -känsla. Istället bildar vi små subgrupper och -kulturer, några polare som hänger på samma klubb, gillar samma slags flugfiske eller läser varandras bloggar. 

Wam bam thank you ma´m.

Läs även andra bloggares åsikter om trender, guru, trendspanare, hippie chic, vitrollade väggar, Staffan Westerberg, Storstrumpa och Lillstrumpa, 60-talet, flum, stormöte, Konsthögskolan, Mejan, inredningsreportage, nya medier, bloggare, journalister, gammelmedia och annat intressant