En försvunnen värld?

Bredvid oss ligger en av de fetare yachterna


i Monte Carlos marina. Sisådär 70 meter lång med 4 däck, komplett med jet skis, jacuzzi etc. Sedan tidigt i morse har dess crew putsat på det rostfria räcket och plexiglaset i trapporna mellan de olika däcken. Först sköljt med vattenmängder som skulle rädda en indisk by, sedan puts, puts, puts med sämskskinnen. Efter en stund kommer en annan besättningsman och börjar om från början igen. Slang, trasa, puts, puts, gnid.

Plötsligt uppstår en viss oro på däck. Ägaren är nog på ingång, förklarar skepparen på min båt, som jobbat som kapten på de stora megayachterna i flera år.

Mycket riktigt kommer strax rollsen glidande. Det kunde lika gärna varit en Ferrari, det är dessa två modeller yachtägarna tycks välja mellan. Röd Ferrari testarossa eller svart Rolls Royce,; den moderna diskretare varianten som ser ut som en något kralligare Volvo med en Hundai Sonata-bak.

Chauffören öppnar dörrarna för ett par som ser ut att ha partat hela natten. Mannen med svettig kotlettfrissa bär på en teddybjörn, som försökte han likna nåt ur "En försvunnen värld", kvinnan bär en något överdimensionerad näsduk och bandana lätt på sned över det förlängda håret.

Två besättningsmedlemmar står på kajen, en för att hjälpa henne uppför landgången, som eventuellt kan vara litet svår att bestiga om man har tändsticksben som når upp till armhålorna, en annan för att bära teddybjörnen (Vad hette han nu? Aloyisios?)

På akterdäck står en stewardess redo med en silverbricka med fuktiga handdukar och isvatten och en annan crew för att efterhöra ytterligare önskemål. De bevärdigas inte med en blick, paret försvinner in i båten och besättningen plockar ihop och återupptar putsandet. Senare på eftermiddagen har kvinnan orkat sig ut på soldäck, där hon sitter och pratar i telefon, naturligtvis i skuggan, medan en anställd står i solen runt hörnet, osynlig men beredd att dyka fram så fort hon önskar något.

En förlorad värld? Inte alls, utan högst levande, iallafall på hundratals yachter av det här slaget som jag sett de senaste två veckorna. Och för de deckhands, stewards och hostesses som arbetar för dem för runt 5 - 6 000:- i månaden. Men de har ju fri mat och husrum.


- Postat från en skakig och förmodligen stulen WiFi-åtkomst i en marina någonstans i världen.

Location:Monaco

En riktig arbetare?

Vi som har litet skit under naglarna... Så brukade alltid en Metallombudsman jag kände börja sina meningar. Speciellt när det var dags för nominering till politiska uppdrag. Att jag, som tillhörde TCO och därför inte var någon "riktig" facklig, förmodligen hade fått betydligt mer skit under naglarna under mina år i barnomsorgen än han, som monterat pacemakers på Siemens
Elema mindre än ett år innan han blev fackombudsman, ja det hörde liksom inte dit.

Efter 8 år i politiken har jag nu blivit arbetare igen. Jag har inte så mycket skit under naglarna, för det tvättas bort av havsvattnet, men händerna är rätt hudflängda av allt halande i tampar, klättrande i rigg och malande med vinschar och musklerna ömmar rejält, speciellt efter en hel dag i hård vind då man inte är i hamn förrän det blivit mörkt och i säng först framåt midnatt. Inte så att jag ser ut så här direkt dock.


Sådana muskler får man som "grinder" på en Americas Cup-båt. Då är en 50 fots katamaran småpotatis. Sådana snubbar såg vi när vi låg i St Tropez igår, där Rolex Cup pågick. Inte för att jag hann titta så mycket på skönheterna (Båtarna, dummer, inte hulk-hunkarna!) Efter att ha ankrat i bukten utanför marinan (Man köper inte båtplats i St Tropez om man inte är a) onödigt rik eller b) ryss) ville ägarna bli ilandsatta med dingen för att strosa litet på kajen, och eftersom han inte vill lämna dingen obevakad i hamnen (nån lyxbåtsäagre kan ju få för sig att stjäla den:-), så måste besättningen passa den tills de är tillbaka. Klockan är närmare midnatt innan vi kan gå och lägga oss. Denna natt får vi i besättningen bo på hotellrum eftersom alla kojer på båten är upptagna av gäster tillresta från Argentina och Tyskland. Det låter tilltalande först, men efter att trött, skitig och svettig letat runt bland alla gränder med lyxbutiker i hela jävla Troppan äntligen ha hittat fram till det avlägsna hotelllet, somnar jag förstås så fort jag krängt av mig seglarvrallorna.


Av St Tropez ser jag ingenting annat än några glimtar av feta megayachts med tillhörda feta gubbar med minst en rysk kulturarbeterska vid varje arm, samt några snygga kappseglingsbåtar på avstånd när vi lyfter ankar nästa morgon. Nu ska vi till Monaco. Party party. Or not.

och annat intressant

Location:St Tropez, France

Ett jobb som alla andra. Eller?

Herreguud vad lyxigt, Provence i juni, segla längs rivieran, det är ju inget jobb, det är ju rena semestern! suckar vännerna när jag lämnar Sverige för ett nytt seglingsjobb samtidigt som löpsedlarna skriker "Värmeböljan slut - nu blir det frost igen".

Ja, så kan man uttrycka det. Det är onekligen både vackert och varmt i södra Frankrike i början av juni. I den lilla marinan är det strålande sol och 25 grader varmt med snöklädda Pyreneiska alper i fonden. Vackra människor glider förbi i yachter stora som skärgårdsfärjor.

Men jag ser varken dem eller alperna och de ser definitivt inte mig, där jag står med en värmepistol och svettas med en krympslang till ett jollefäste. Båten måste bli klar för avsegling idag, arbetet är försenat och jag fasar inför att tvingas kasta loss på kvällen.

Den situation som alla seglare avråds ifrån, men som jag alltid tycks råka ut för. Att starta en segling trött, i det här fallet efter att ha jobbat från 7 till 21 och sedan en nattvakt 02-05 på det, i en ny och okänd båt är verkligen inte att rekommendera. Fast nu är det vad ägaren vill, och då är det så det blir.

Men fasen vad trött jag är när jag sitter där på min vakt och stirrar ut över det svarta havet. På köpet kommer den där gungnings-tröttheten som många drabbas av de första dagarna på en långsegling på öppet hav. Somliga blir sjösjuka, andra blir bara sömniga i ett dygn eller två. Jag tillhör de sistnämnda. Då är det lätt att göra misstag, eller somna på vakten.

Jag känner mig som Kalle Anka med tändstickor för att hålla upp ögonlocken där jag sitter framför den dåliga lilla kartplottern. Konstigt hur folk kan lägga pengar på dyra seglarkläder och mer eller mindre onödiga tillbehör, men glömma eller strunta i säkerhetsutrustning som radarreflektor och AIS, eller ännu konstigare; ha dem i en låda på båten, ointallerade.

Den tidigare ägaren till denna stora katamaran tycks helt ha givit upp tanken på att segla henne och nöjt sig med att ha gått med motor mellan hamnarna på rivieran, för storseglet är skitigt, fullt med gammalt regnvatten och har ett fall som är så stelt att det inte går att hala. Nye ägaren har bara provseglat båten en gång, men har införskaffat en miljon nya grejor som nu ska installeras, bland annat ett nytt fall som vi splitsar och klättrar upp och monterar i masten. Det är av nylon, vilket verkar litet halt och skumt, segelnålen glider misstänkt lätt genom kärnan, men det ska enligt uppgift fungera, och som besättning är det inte min uppgift att ifrågasätta.

Men knappt har vi kommit ut och sett solen gå ner över horisonten förrän det hörs ett svooosch och hela storseglet kommer farande ner i lazy jacksen på bommen. Det blir till att segla med genua mot Hyeres, som är nästa hamn. Det går det med, även om det tar litet längre tid. Vi kommer att få angöra mitt i natten, vilket är den andra no-no-grejen jag alltid tycks råka ut för. Kolmörker bland svindyra båtar i okänd rivierahamn är inte att rekommendera det heller.

Nåja, det är betydligt bättre omständigheter nu än den där tilläggningen i Kapstaden i januari: midnatt, i 25 knops vind, efter 28 dygn på Indiska Oceanen, med bara en fungerande motor. och annat intressant


- Postat från min iPad

Location:Marseillebukten, Rivieran, Frankrike

Drömmar har en otäck förmåga att slå in

Drömmar har en otäck förmåga att slå in, så akta er, en dag kan ni stå där med den där sommarstugan ni såg på Blocket och bara skulle åka och ta en titt på, som en söndagsutflykt sådär, eller rent av en ny man, vad vet jag. Själv står jag här med ett nytt liv. Som sjöman. Jag har gjort mig av med de mesta av min lön, min stora lägenhet och praktiskt taget alla mina kläder, möbler, böcker och tusentals prylar jag tidigare trodde var nödvändiga för min överlevnad.  Jag har ingen karriär längre, jag hänger inte med i politiken, modet, utelivet eller TV-serierna. Istället knäcker jag som gast på båtar, seglar dem med eller utan ägare ombord dit så önskas, var som helst i världen, vilka dagar I månaden, veckan eller tid på dygnet som helst. Jag får tak över huvudet och mat för dagen och när jag samlat tillräckligt många sjömil får jag betalt också, åtminstone litet grann.  När jag kom hem till Sverige i maj efter nästan ett halvår på Indiska oceanen och Atlanten var jag rätt trött, så planen var att åka till landet och ta det lugnt ett tag. Det gick sådär.  Nu sitter jag på ett Ryan Air-plan på väg till Marseille för att mönstra på en ny segelbåt, där de nyblivna ägarna behöver litet starthjälp med seglingen ett par-tre veckor. Till midsommar, sade jag, inte en dag mer. Och jag vill ha betalt. 500 kronor om dagen. OK, sade de.  På väg ut till flygplatsen ringer  Svenska Dagbladet Näringsliv och vill intervjua mig. De ska skriva en artikel om personer som gjort "karriärbyte".  Vilest väl i mitt fall ska tolkas "karriärförstöring". I alla fall att döma av journalistens forundrade frågor om hour jag ska klara mig och hur jag ska bo. Jag svarar att jag har levt med både många prylar och mycket pengar och med litet pengar och få prylar, och jag har väldigt svårt att avgöra när jag var lyckligast eller olyckligast. Sådant har mer berott på andra omständigheter. Jag vet bara att jag blir lugnare och tänker bättre jag får stirra ut över ett hav. Så i morse stängde jag sommarstugan , efter bara två dagars "semester" (städning av muslortar, klippning av halvmeterhögt gräs, högtryckstvätt av grå veranda och utemöbler) och klev ut i det iskalla vattnet och lösgjorde båten och gav mig av mot fastlandet. Fötterna blev rätt leriga utanpå det gröna som satt sig som tatuerat efter gräsklippningen och naglarna är rätt svarta, så jag känner mig inte riktigt så elegant som man kanske borde vara inför entren på rivieran. Drōmjobb vet jag inte, men ändå, det känns faktiskt som om jag är på väg till en semester från semestern.  och annat intressant