måndag, maj 19, 2008

Meningsbyggnadsfel eller syftningsfel?


I radion pratar Marie Granlund (s) och Jan Björklund (fp) om möjligheterna att enas kring en skolpolitik som inte ändras vart fjärde år. Det är bra. Skolan är en atlantångare som man inte vänder i första taget och skolfolk är luttrade typer som sett ett och annat lagförslag komma och gå genom åren. En välvillig förklaring av lärares tendens att högaktningsfullt skita i nya lagar och regler så fort dörren till klassrummet stängts är därför att de vet att det ändå är nåt annat som gäller i övermorgon.

Men jag är inte riktigt så välvillig. Jag har en annan förklaring också. Förr i tiden var läraren den enda utbildade personen i byn och åtnjöt därför en väldig respekt. Han gjorde därför litet som han ville, efter eget huvud. Ingen annan skulle komma och säga hur han skulle undervisa, i sitt klassrum. Jag tror att den attityden faktiskt sitter i litet grann fortfarande. När dessutom det anrika gamla SÖ försvann och klåparna ute i kommunerna tog över styret över skolan, fanns det ju ännu mindre anledning att finna sig i alla hyss de hittade på. Ungefär så. Översatt på en bussförare blir det absurt: "Nu har de hittat på att jag ska stanna vid den här hållplatsen också, vilka dumma nymodigheter, jag kör förbi istället".

När lärarna däremot kommer överens om en sak, verkligen pratar ihop sig och drar åt samma håll, då blir det resultat. Nyligen skrev Haninges s-kommunalråd Robert Noord tillsammans med kommunens skolchef och en moderat skolpolitiker om hur de lyckats höja kommunens usla skolresultat till nivåer i 9A-nivå bara genom att få lärarna att enas om hur långt man skulle nått i tredje klass. Det borde ju vara fullständiga självklarheter. Men det är inte det. Fortfarande, alldeles för ofta i alla fall, stänger varje lärare in sig med 25 elever i ett rum i 40 minuter och undervisar och bedömer litet som han/hon själv tycker.

Lärarkompetensen och måldiskussionen är därför det jag tycker är viktigast i arbete med att höja den svenska skolan. Inte huruvida man ska ha ett skriftligt omdöme eller ett betygsliknande omdöme i lågstadiet.

Ändå är det detta som de s- respektiv fp-märkta skolpolitikkerna sitter och diskuterar i morgonradion. Sådana hårklyverier hör i min värld mer hemma under syftningsfel, eller möjligtvis meningsbyggnadsfel. Man kanske skulle ge Björklund en lektion i svenska? Nej, allvarligt talat, kan det vara så illa att de i själva verket menar ungefär samma sak här? Nämligen att alla vuxna runt barnen (och barnen själva i takt med ökad mognad) ska ha bra koll på hur barnen utvecklas mot målen? Och att alla vuxna ska vara ense om vilka dessa mål är?

Om det är så, och om det enda de egentligen är osams om är huruvida den där informationen bäst förmedlas i kodform eller i skriven meningsform, ja då borde det väl vara lätt att få borgfred i skolan de närmaste tio åren. Men min gissning är att vi blir tvungna att kalla in Hans Blix...

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , , , , , ,

7 kommentarer:

John sa...

Skolans problem är oftast ledningsproblem enligt min mening. Skolor med vettiga skolledare lyckas just med det viktiga att få alla att dra åt samma håll. Omvänt är det nästan alltid svag ledning som ligger bakom misslyckanden i skolan.

Anonym sa...

Jag håller helt med i det Du säger när det gäller skolan. Jag håller också helt med om att lärarkompetensen och måldiskussionen är de utan tvekan viktigaste frågorna och att vi, inte minst som lärare, borde förkasta skriftliga eller betygsliknande omdömen i lågstadeiet. Det ÄR absurdt att sätta betyg på elever i grundskolans tidigare år när skillnaden i mognad mellan de olika individerna ofta är milsvid i de åldrarna. Hälsningar Nina
P.s Kanske det vore bra om Du gick igenom Din egen text innan Du erbjuder Jan Björklund en svensklektion...

mats sa...

Har ingen annan uppfattning.
Vill bara förstärka det anonyma Nina säger om skillnad i mognad. Det är då lärarkompetensen sätts på sin spets, nämligen att hos varje elev hitta det som krävs för att inte släcka kunskapstörsten. Det skall inte vara för svårt så att eleven ger upp. Å andra sidan inte för lätt så att eleven blir understimulerad och tycker att det är tråkigt och lägger av.

Johanna Graf sa...

Tack för påpekandet om min stavning Nina. Jag kan faktiskt stava, trots att jag gått i skolan på 70-talet:-), men det blir lätt litet bråttom på måndagmorgnar. Och en del andra morgnar också, när jag tänker efter!

Johanna Graf sa...

Så, nu har jag rättat!
Tyvärr får jag även alltför ofta rätta i barnens veckobrev från skolan. Det märks tyvärr att det bara går en sökande per plats på lärarutbildningen...

mats sa...

I DN idag fortsätter diskussion om skolan och det som bland annat fokuseras är nationella prov i årskurs 3. Ja, varför inte? I så många ämnen som möjligt MEN anonymt för läraren så att det på det viset visar på hur väl läraren lyckas i sitt arbete med att uppfylla målen. Det tycks vara så att om man inte är i skolan själv så ber skolfolket en fara och flyga för man vet inget. Fantastiskt att alla lärare är en homogen toppresterande grupp:-). I aftonbladet igår så diskuterades skolan med ett antal kommentarer där en kommentar överenstämmer till 100% med min synpunkt från igår, ovan. Men den avfärdades av en skolmänniska som " jag vill inte ens diskutera svag-/högpresterande elever" Varför? Möjligen för att den personen redan har bestämt sig för att värdera dessa elever. Då har man missat hela poängen och har fastnat i ett stelbent tänkande.

Johanna Graf sa...

Anonyma nationella prov, hmm, en iontressant tanke. Om de nu är till för att utvärdera lärarnas arbete så borde det ju inte betyda något om det stod namn på dem eller ej...