Så står jag där i affären igen, förlamad av dåligt samvete. Inte fan trycker jag på biståndsknappen på pantmaskinen. Fingret är på väg mot den där gula fina knappen, men så i sista stund hamnar det på den vanliga kvittoknappen istället. 28 kronor hade jag tjänat på att dra iväg alla äckliga PET-flaskor och kladdiga colaburkar och plonga in dem i maskinen. Jag tyckte jag var värd dem.Jag är en ond människa, jag vet.
Men det känns liksom så meningslöst att först komma ihåg att släpa med sin alla läckande tomburkskassar till affären, sedan stå och fippla in dem i en bullrig och trilskande maskin, få avslaget stinkande öl på fingrarna och sedan gå miste om den där beklämmande lilla belöningen på några spänn i pantåterbäring.
När det går fåniga välgörenhetsgalor på TV sitter jag och gråter med de svältande barnen i Afrika och ringer betalsamtal för hur mycket som helst, men när jag pantar flaskor, då har jag tamigfan gjort mig förtjänt av mina ynka enkronor.
Någon som kan förklara psykologin bakom det? Måste det vara lustfyllt att skänka pengar?
DN skriver om att Söderborna är de som tänker på de svältande barnen i Afrika, medan Östermalmsborna tänker på sina surt förvärvade kronor. Betyder det att jag är en smygbrat?
Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om: panta burkar, återbäring, välgörenhet, pantmaskin
5 kommentarer:
Trodde (utifrån egna erfarenheter) att det var tvärtom. Jag är usel på att ge återkommande och reagerar negativt så fort det är gulligulliga insamlingsgalor. Men vid pantautomaten väcks solidariteten vid liv!
Känns som lite avlastning på det i övrigt syndiga livet.
Men kanske det bara illustrerar att vi är lite olika och att vi efter förmåga vill göra något bra?
PS
Gåta - JJ ringde efter 3 minuter
Jag är nog ännu sämre. Jag har ett månatligt bidrag till Röda korset (men vill byta till Rädda barnen - tror jag). Sedan ger jag till Hjärtebarnsföreningen, jag är politiskt aktiv (i ett parti som vill höja biståndet). Det får räcka. Någon enstaka gång trycker jag på gula knappen, men jag ringer aldrig under galor.
När man pantar burkar och flaskor är man nykter, beräknande och kallsinnig. I momentet innan - när man sitter i TV-soffan och tittar på välgörenhetsgalor och zippar på innehållet i burken, så är man mer mild i sinnet, godhjärtat och omåttligt generös.
På de här svaren kan jag konstatera att det nog är bra att det finns olika slags knappar att trycka på : -)
Fan, jag knäcker inte gåtan! Vem är du?
Jag tycker det är så skönt att den där knappen finns. Då kan man panta burkar utan att köpa något. Annars ska man gå till kassan och få sina 28 kr och då känner man sig så fattig eller något om man inte köper något.
Skicka en kommentar