Betygen i grundskolan ska ges i fler steg och komma redan i skolår 6, meddelar regeringen.
Det jag skriver nu ska inte handla om ifall det är rätt att sätta betyg på barn eller inte. Det har jag dessutom skrivit om förut. När barn är mogna att ta emot och förstå den chiffrerade information som ett siffer- eller bokstavsbetyg utgör varierar. Om det är hösten i åttan, i sjuan eller redan i sexan det sker är en fråga som elever, lärare och föräldrar i varje skola kunde få avgöra själva, tycker jag.
Då är jag mer bekymrad över det konstiga resonemang som förs om flera betygssteg. Det hade inte varit något problem i gamla betygssystemet, som jag själv utsattes för på 70- och 80-talet.
På den tiden mätte man stoffurvalet; hur mycket man kunde om en viss sak. Kunde man hälften av Sveriges landskap fick man kanske en 3:a, kunde man alla fick man en 5:a. Kunskapen mättes kvantitativt, och dessutom i relation till hur många andra som delade den. Urdumt.
På 90-talet fick vi ett nytt system, där kunskapens kvalitet är det som bedöms. Rabbelkunskaper krävs fortfarande och ligger i viss mån till grund för ett godkänt = G. Men för att få ett VG krävs att man lagt nya kvaliteter till dessa grundläggande kunskaper. Det som krävs är olika för olika ämnen, men i samhällskunskapen kan det t ex handla om att kunna göra jämförelser mellan olika företeelser och sedan dra egna slutsatser av dessa. Alltså: att ha lärt sig hela läroboken utantill gör inte någon skillnad, utan för de högre betygen krävs att man kan använda denna kunskap till något. För ett MVG kan det handla om att använda kunskap man inhämtat från olika håll, jämföra dessa, kritiskt granska och sedan komma fram till egna slutsatser eller analyser.
Det är detta många invandrarelever så ofta stupar på. Dels krävs det en rätt djup språkförståelse för att upptäcka nyanserna, reflektera, tolka och kritisera det man läst. Dels har många gått i skolsystem där kvantitativa kunskaper fortfarande är den helt dominerande betygsgrunden. Sedan flyttar man till Sverige, pluggar som vansinnig, men får ändå taskiga betyg för att man inte når de kunskapskvaliteter som krävs för ett VG eller ett MVG. Man kan ha läst in hela nationalencyklopedin, men det hjälper ändå inte.
Sedan har vi problemet med lärarna som så gärna vill kunna uppmuntra dessa och andra elever genom att kunna meddela att de nästan nått den kunskapsmognad som krävs för ett högre betyg. Lärarna experimenterar med små plus i kanten, men något sådant officiellt betygssteg finns ju inte. Kan man då inte bara stoppa in några mellansteg? Nej, tyvärr, så enkelt är det inte.
Antingen mäter vi kvantitativ kunskap, t ex hur många stater i Afrika man kan, och då är det enkelt. Då kan vi ha hur många steg som helst. Eller så står vi fast vid att ett modernt samhälle kräver andra och djupare kunskapskvaliteter, och då handlar det om de mognadsliknande nivåer som mäts i det nya betygssystemet.
Det är ett mer krävande styrsystem, både för lärarna och eleverna, men vägen tillbaka till det gamla är tyvärr passerad. Så taskigt är det. Jag skriver taskigt, för detta betygssystem gynnar klart barn från intellektuella, diskuterande och debatterande familjer och missgynnar dem med ett mer begränsat språk, såväl invandrade som infödda. Men som sagt, det går inte att vrdia tiden tillbaka till ett Sverige där det räckte att vara artig och flitig och kunna rabbla upp regentlängderna och alla 20 landskapen.
Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om: skolpolitik, betyg, regeringen, Jan Björklund, kunskap, lärare, elever, föräldrar, väl godkänt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar