tisdag, mars 27, 2007

Stackars, stackars ledare

Så här efter sista delen av ordförande Persson kan jag inte känna annat än sorg. Stackars människa. Han borde ha satt sig på traktorn direkt istället, och sluppit detta lidande. För det är just det som dominerar. Lidandet, denna självömkan och övertygelse om att ingen förstår, att alla andra är idioter*.

Och plötsligt kommer jag på var jag har sett det förut: Dokumentärserien Wallenbergs som SVT sände i början av året.

Peter Wallenberg har också rykte om sig att göra kontroversiella uttalanden, heter det. Han provocerar och finner nöje i det. Han har ett häftigt humör, kan brusa upp och vara krävande för sin omgivning. Han skräder inte orden och har en nykter människosyn.

Hm, inte helt olikt...

Så här skrev Carl Hamilton i Aftonbladet om serien:
Det har funnits ett drag av självömkan i Wallenbergs retorik. Han har tyckt så förskräckligt synd om sig själv. Så mycket makt, så mycket pengar och så mycket av det gratis, att hälften kunde räcka. Men häften har å andra sidan aldrig räckt.

Undrar om det räcker för Göran persson nu?


*Utom kungen då. Där tycks finnas någon slags solidaritetskänsla, "vi har det likadant, han och jag".

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om: , , , , , , ,

2 kommentarer:

Anonym sa...

Måste vara bekvämt att alltid vara oskyldig - jämt! Tycker oftast det är tvärtom. är alltid skyldig oavsett om jag gjort nåt eller inte. Kanske det jämnar ut sig om det alltid är svart eller vitt. Vad vet jag?

Johanna Graf sa...

Du menar att vissa tar på sig skuld så det räcker och blir över åt alla som inte kan se sig själva som skyldiga till något alls?
Själv är jag också alltid skylidg, och väntar ständigt på att bli avslöjad som en stor bluff. Ta mig i tullen, jag har ett Lypsyl på mig! Typ.