Politikerna och PR-konsulterna runkar bulle på raggarträffen

Den här veckan är det fest för politikerna i Almedalen och för partyelit och wannabees i Båstad. Det sistnämnda är inte riktigt min tepåse, men det förstnämnda jippot har jag bevistat ett par gånger. Även i år duggar inbjudningarna till debatter, seminarier och framförallt mingelpartyn tätt.

Men jag orkar bara inte. Det är inget annat än en stor kollektiv politikeronani. Som när killarna i lumpen runkar bulle. Vem har störst? Vem kommer först? Och ve den looser som inte kommer alls...

Eller, för att vara litet mindre vulgär, som en stor raggarträff. (Nu menar jag inte raggning på det sättet, även om den ingrediensen ingår i Almedalen också, att döma av några av skvallersidorna på nätet t o m som en av de viktigaste...) Nej, men en stor träff ute i spenaten för gamla raggare, där man jämför bilarna, som man putsat på under det gångna året och nu tänker bräcka kompisarna med. Ovanligaste och häftigaste motivlacken och navkapseln vinner.

Ämnena och utspelen blir allt mer aparta för att sticka ut i mängden på denna partiernas och PR-konsulternas Kiviks marknad. Medan politikerna slår volter för att få media att skriva om just dem, tävlar PR-företagen om vem som kan hälla i politikerna mest rosévin utspätt med illa dolda budskap.

Och de som på högtidlig svenska kallas "vanligt folk" lyser förstås med sin frånvaro, undantaget servitriserna på mingelfesterna. Jag tror faktiskt att det var fler icke-politiker på Mona Sahlins 50-årsfest förra året än i Visby under hela Almedalsveckan.

Och eftersom varenda undersköterska, säljassistent och VVS-montör som lyckas skrapa ihop till en flaska skumpa på krogen åker till Båstad nuförtiden, så är "vanligt folk"-faktorn även där högre än i Almedalen.

Detta har förstås företagen uppmärksamt noterat. Under tennisveckan bjuder näringslivet in till flera seminarier som är förvillande lika dem politikerna diskuterar i Almedalen. Mediedrev, virtuella nätverk och det amerikanska presidentvalet är några av ämnena när dagens och framtidens trendsättare, opinionsbildare och näringslivstoppar samlas för den årliga partyveckan. Smart. Det är förmodligen betydligt större chanser att nå ut mediemässigt i Båstad än i Almedalen.











Men min spontana tanke blir:
Varför kan de inte diskutera det här tillsammans, företagarna och politikerna? Och hur ska man göra för att även servitriserna och tennisspelarna engageras i samtalet? Kanske behövs det fler bloggare som Rick Falkvinge, som på plats direkt översätter politiskan till begripliska?

Så får jag en hemsk (miss)tanke: Vill de ens involvera utomstående? Kanske är det som med modelljärnvägsentusiasterna och radioamatörerna jag träffade på en hobbymässa i Älvsjö en gång? De var där en gång om året för att visa upp sin hobby för allmänheten och locka fler blivande fantaster. Men det märktes hur obekväma de kände sig i denna utåtriktade roll. Litet tilltvingat och hurtigt förklarade de fördelarna med just sin hobby för oss utomstående, för att sedan, när vi lämnat montern, lättat vända sig de andra föreningsvännerna och ivrigt diskutera någon intern angelägenhet. Ungefär som politikern på torgmötet respektive i Almedalen.

Själv tror jag att jag blir bättre både som människa och politiker om jag stannar i hängmattan och läser skönlitteratur den här veckan.
Vad jag läser? Just nu faktiskt fyra böcker parallellt. Det är Lars Danielssons "I skuggan av makten", Jens Lapidus "Aldrig fucka upp", Alexander McCall Smiths "Filosofiska söndagsklubben" och Pontus Herins "I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra".

Vad jag tycker om dem? Tyvärr har jag nog varit slö eller haft otur i sommarens bokval hitills. Danielsson är otroligt fascinerande, men när han vecklar in sig i ILO´s inre intriger i Washington på 90-talet så somnar jag tyvärr litet för gott. Lapidus är som att trycka i sig en korv och mos, det går fort och man blir mätt, men det är ganska förutsägbart. Herin är inte så litet präktig och precis lika förutsägbar som mosbrickan, men han beskriver några kul personligheter ur verkligheten som man känner till. McCall Smith är bra, men detta är mitt första försök med en talbok och det har närmast förstört hela bokupplevelsen. Rachel Molin som inläsare är förfärlig. BEtoningsfel är bara förnamnet. Någon som har något bättre att rekommendera?

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om politik, politikerveckan, Almedalen, Visby, Gotland, PR-företag, PR-konsulter, poltiker, spinn, media, nyhet, mediabevakning, FRA, Maud Olofsson, tal, partier, politikernördar, politikeronani, runka bulle, Båstad, tennisveckan, seminarier, företagsledare, party, skumpa
, opinionsbildning, raggarträff, motivlack, vanligt folk, torgmöte, hängmatta, skönlitteratur, Jens Lapidus, korv och mos, McCall Smith, Lars Danielsson, Pontus Herin, Tensta, Djursholm, Filosofiska söndagsklubben