onsdag, november 19, 2008

Nannyprogram förnedrar barn

Jag har skrivit om det förut, liksom många andra. Hur de nyauktoritära uppfostringsidealen får allt mera fäste bland stressade föräldrar med dåligt samvete. Nu har även Rädda Barnen reagerat. Det är inte bara i fattiga länder som barn har det svårt. Det räcker med att sätta sig framför TV:n en vanlig vardagkväll och se hur svenska barn utsätts för lydnadsträning sedan deras vanmäktiga och desperata föräldrar ringt Supernanny och bett om en quick fix.

Ändå hamnar jag ibland framför TV:n medan denna eländiga och sorgliga socialpornografi rullar. Häromdan visades ett ungt föräldrapar som trodde på "gränser", men deras treårige son "lyssnade" ändå inte, så de ringde TV-nannyn. Den här tillhörde den klokare sorten, för hon påpekade att det inte var bra att stänga in en förtvivlad och vanmäktig treåring ensam i sitt rum när han desperat försökte dra deras uppmärksamhet från lillasystern genom att provocera fram en reaktion. Nannyn hade den goda smaken att föreslå en time-in istället för den vanliga time-outen, och gav dem en pyssellåda. -Sådant här har vi aldrig gjort förut, sa mamman. Vi brukar mest gå ut och handla. Jag blev så deprimerad att jag nästan stängde av TV:n. Men nannyn var ju faktiskt bra i det här fallet. Men sedan kom hon dragande med de gamla guldstjärnorna igen. När ett visst mål om gott uppförande uppnåtts, skulle treåringen få en överraskning. Det skulle bli en utflykt till Tom Tits, hade hon bestämt. Den lille pojken var förstås otroligt spänd på vad som skulle hända, men när den sista guldstjärnan var på plats, meddelade de vuxna att han skulle få åka på utflykt i helgen. Han började förstås gråta förtvivlat. De vuxna skrattade överseende ovanför hans huvud, tre mot en. Vilken kränkning! Har inte TV:s "nannys" grundläggande utbildning i utvecklingspsykologi? Vet de ens hur lång tidsuppfattning en treåring har?

Men var kommer de nyauktoritära lydnadssidealen ifrån? Hur har behovet uppstått?

Det står ju tämligen klart för alla som besökt ett fik, IKEA eller nåt annat familjetätt ställe, att det är nåt som inte funkar i relationen mellan föräldrar och barn idag. Det provoceras, skriks, gråts (av de vanmäktiga och desperata barnen) och skälls, hotas och belönas (av de vanmäktiga och desperata föräldrarna) i en enda kakafoni. Sedan kommer alla beskäftiga vet-bäst-människor i deras omgivning med goda råd: "Du måste sätta gränser", "Han behöver ett NEJ", "Vilken curlingförälder", "Han behöver lära sig LYSSNA". Inte konstigt att köerna till föräldrakurser, KOMET-utbildningar ringlar långa. Vad de ytliga TV-programmen förmedlar är att det finns någon slags quick-fix, nåt metodprogram att ta till, med manual och allt.

När uppfostringsidealen gungar häftigt upp och ner, är det inte lätt att vara varken barn eller förälder. En vettig röst i mörkret tycker jag är Jesper Juul. Han pratar mycket om att försöka vara autentisk och inte någon låtsad superförälder. Och om att lyssna på varandra, inte bara barnet på föräldern, och nå ömsesidiga överenskommelser. En annan är Alice Miller. Hon skriver mycket om hur barn som förnedrats och kränkts senare kränker och förnedrar andra. "Föraktet är den svages vapen och hans skydd mot känslor som väcker liv i den egna historien. Och roten till allt förakt, till varje diskriminering, är den vuxnes mer eller mindre medvetna, okontrollerade, dolda och av samhället tolererade maktutövning över barnet".

Ja, man kan ju inte låta bli att fundera över hur en person själv har blivit behandlad av som barn, som inte ser nåt fel i att en elev misshandlas av en lärare? I Dokument inifrån nyligen kunde vi se utbildningsminister Jan Björklund förklara att han inte kan se något fel i att en lärare slagit en elev med flera knytnävsslag i ansiktet - trots att läraren både åtalats och dömts för brottet. Inslaget illustrerar på ett tydligt sätt den förskjutning av synen på barn och barns rättigheter som skett det senaste decenniet.

När jag mött Jan Björklund i debatter har jag försökt förklara för honom att det är skillnad mellan auktoritet och auktoritär. För att bli en auktoritet i någons ögon måste man först ha förtjänat det. Auktoritär, däremot, kan vem som helst vara med lämpliga maktmedel. Skamvrå till exempel, som i det illgula rummet i en skola i Nykvarn. I den svarta pedagogiken är skambeläggning och utfrysning centrala delar. Det sorgliga är att lärare och föräldrar idag inte känner en trygghet i sig själv och sin egen auktoritet, så att de istället känner sig tvungna att ta till auktoritärt beteende.

Det finns en glidande skala mellan gränssättning och kränkning, som vuxna måste handskas väldigt varsamt med när de möter andra människor, särskilt de som är mindre och svagare än dem själva.

Den judiska författaren Elie Wiesel sa en gång: ”Det är viktigt att lära barn älska sanningen. Men det är lika viktigt att lära dem avslöja en lögn.” Det är nog ingen slump att Astrid Lindgren gav ut den första boken om Pippi Långstrump strax efter andra världskriget.
Gammelmedia på detta: Metro, Aftonbladet, TV4, GP, DN,

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , ,

13 kommentarer:

J sa...

Har precis börjat läsa din blogg och det känns bra att bo i Solna med dig som politiker!

Johanna Graf sa...

TACK! Det lyste upp i höstmörkret!

Anonym sa...

Grymt bra skrivet Johanna, varför kan inte du bli vår utbildningsminister istället? När ska gammelmedia avslöja bluffen Björklund och hans "runka upp stridskuken"-taktik?

För övrigt tycker jag tyvärr att sossarnas nuvarande taleskvinna i utbildningspolitiska frågor inte är särskilt vass, det är synd. Eller så har jag allergi mot skånska.

Morfar Lasse sa...

Det Du skriver är så klokt, Johanna, att du visar att du är en "god mor".

Min morfar lärde mig att,

"Barn ska man skaffa sig för att man älskar och vill bli förälder. De ska inte få födas, bara för att ni själva har älskat."

christermagister sa...

De "nyauktoritära lydnadssidealen" kommer väl ifrån en oförmåga att anpassa sig till det nya samhället. Ett samhälle där barn har rättigheter och kräver respekt som individer. Jag håller precis på att läsa en bok av Jesper Juul och Helle Jensen som heter "Relationskompetens i pedagogernas värld" som är riktigt bra. Jag plockar ett citat:

"Det enklaste sättet att beskriva skillnaden mellan nutidens barn och barn för femtio år sedan är kanske att dagens barn går omkring i världen som om de har rätt att vara här."

Inte alla vuxna har ännu accepterat det, och än fler har svårt att anpassa sig.

Tack för bra inlägg!

Anonym sa...

Mycket bra skrivet! Klokt! För den som undrar/tvekar - läs "Här är jag - Vem är du?" av Jesper Juul. / hälsn Malin

Anonym sa...

Ditt kompetenta barn.. gäller det förortsgängen som misshandlar, klottrar och vandaliserar också? Eller har "vi" bara inte "sett" dom tillräckligt..

Jag tror den gode Jesper har en del att förklara!

Spiff

Johanna Graf sa...

Och hur tycker du, käre Spiff, att man ska göra med "förortsgängen"?

ullis sa...

Ett väldigt bra inlägg. Att vuxna väljer att vika ut sig i tv-sofforna i den här sortens dokusåpor är en sak men att barnen tvingas visas upp på samma sätt kan inte vara rätt.

Däremot tror jag att det finns ett stort behov och sug efter att få diskutera föräldrarollen och uppfostran. Vi har funderat på olika vägar i vårt landsting hur man skulle kunna hitta fortsättningar på BVC och föräldragrupper men längre upp i åldrarna. Kanske tillsammans med studieförbunden. Vi har inte landat i något ännu men ser behoven.

Spiff sa...

Tja, vet inte riktigt, men att ge dom miljoner i form av ungdomsgårdar verkar ju inte ha hjälpt alls. Inte heller en skola som inte ställer krav, föräldrar som inte tar ansvaret, eller en total avsaknad av straff för dom som gör sig skyldiga till grova och många gånger upprepade brott har hittills misslyckats.
Dom verkar tvärtom, snarare bli idoler bland yngre och någon som brudarna ser upp till, tyvärr.

Det har blivit en väldigt trist "macho-kultur" som bara blir värre och råare och där ordet respekt har ändrat betydelse till rädsla..

Ärligt talat är jag ganska pessimistisk när det gäller det här..

Personligen försöker jag vara ett gott föredöme och förälder för mina barn så gott det nu går.

Anna - lärare för nyanlända sa...

Johanna, TACK för ett otroligt bra inlägg!

Det finns en till person som skriver bra om föräldraskap: Tommy Hellsten.

När det gäller Spiffs kommentar ovan om förortsgängen så är det nog så att de inte har blivit tillräckligt sedda. Kanske inte av oss. Men utav sina föräldrar.

I miljonprogramområdena idag hra vi alltför många föräldrar som har abdikerat. Föräldrar som inte längre har makten i sina familjer. Eller föräldrar som lever efter devisen "management by fear" vilket leder till att barnen Trotsar/testar gränser/tar ut svängarna där de är trygga. Dvs i skolan.

Skolan ställer krav (Faktiskt!) men skolan kan aldrig ta över ansvaret för uppfostran.

Det är hos föräldrarna vi måste börja. Inte med hårdare straff för barnen.

/Anna

Anna - lärare för nyanlända sa...

Förresten, jag länkar till dig så jag lätt kan hitta tillbaka ill din intressanta blogg!

//Anna

Morfar Lasse sa...

Spiff!

Det är de vuxna som ska lära sig leva annorlunda. Det är inte barnen och ungdomarna som "ska lära sig veta hut!"

Det är de vuxna som ska lära sig att leva närmare sina barn, ungdomar och deras kompisar. De ska inte bara vara "fina föräldrar".

Sätt barnen i centrum! Öppna ytterdörren, TV-soffan och skafferiet för kompisarna! Helt plötsligt kommer du att märka, att det är Du som står i centrum. "Kompisarna" stiger ut ifrån "gängen" bara för att "morsa" på dig.
Du får frågan om du är hemma ikväll, för de vill snacka av sig.
Sonen smiter med till mormor på "landet" och kompisarna vet, men de vill iallafall sitta i Din TV-soffa. Och du ska vara med.
- Fattar du vad det är som händer? Du är inte en "förälder". Du är en kompis!

Nu är det 10 år sedan min yngste flyttade hemifrån. Men det är bara 2 dagar sedan jag fick mitt senaste mail ifrån en i "gänget".

Det finaste du kan visa en annan människa, oavsett ålder och kön, är kärlek och omtanke!
Gör du det, får du samma behandling tillbaka.
Kan de vuxna lära sig detta kommer "problemet" att växa bort!