Grannar - älskar vi att hata dem?

Grannar är läskigt. Grannar tycks antingen vara för nära, lägga sig i och klaga på hur man städar tvättstugan, eller så lever de mystiska liv på andra sidan ens vardagsrumsvägg. Man hör konstiga ljud, man ser skumma figurer glida förbi i trappuppgången.

Hemnet, Ratsit, Mosaic livsstilar , överallt på nätet finns små listiga verktyg där man kan ta reda på det mesta om sina grannar. Pseudonymen "Jerry" skriver på en blogg: "...har köpt informationen och funnit den väl värd slantarna. Givetvis vill inte jag köpa en villa intill ett socialt utsatt hyresområde, inget konstigt med det och inget som jag skall klandras för. Andra får flytta till misären och stå för integrationen, jag tänker i vart fall inte utföra sociala experiment med min familj."

Sverige är glesbefolkat, många är uppväxta på landet, eller i småstädernas friliggande småhus. Nu vill alla bo i storstan och flyttlassen går till storstädernas flerbostadshus. Plötsligt får man fler grannar än någonsin förr. Är det därför vi har så svårt att tåla att få folk inpå livet? Jag vet inte, men det verkar som om vi i takt med ökat välstånd fått allt svårare för grannar. Misshandel och t o m mord för kvarglömt ludd i torktumlaren i tvättstugan är ingen engångshändelse längre. Är det därför marknaden för extrasmala och vägghängda tvättmaskiner ökar så?

Varför upphör aldrig grannar att fascinera oss? Jag har utforskat bloggvärlden en tid nu och ett kärt, eller snarare hatat ämne är just grannar. Bloggande har en likhet med anonyma tvättstugelappar. På nätet kan man också vräka ur sig saker i någon slags föreställning av att vara anonym. En sökning på orden +grannar +blogg på Google ger 644 000 träffar, så uppenbarligen är ämnet engagerande. Här är några exempel:

En blogg som handlar mycket om grannar skrivs av en kvinna som bor som hyresgäst hos sina grannar som bildat bostadsrättsförening. En som verkligen älskar att hata sina grannar är Bloggfrossa. Det här inlägget fick t ex 50 kommentarer, så nog engagerar ämnet!

Att röka ut sina grannar är nog den mest udda metoden jag hört. De flesta av er har väl redan hört talas om Dorothy, 81 - grannen från helvetet, men här är favoriten i repris.

En annan bloggare beskriver en granne som kunde varit jag. Jag blev riktigt orolig, tills jag såg att det var en "han". Men om jag skulle råka ut för en gräsklippningsfascist kan jag ju alltid göra som bloggaren "Galen, slutkörd morsa" - ljuga!

Den här killen är så orolig för att hans underliga granne ollar hissknapparna att han börjat trycka in knappen med armbågen.

Den här bloggaren undviker sina grannar så mycket det går. Tvingas han dela hiss med någon får han ett lättare panikanfall.

Bobby har funderat mycket på fenomenet grannar: "Jag e rädd för mina grannar. Dom är onda. Särskilt en person." Han citerar en hysteriskt rolig konversation i soprummet.

De är mystiska också: "Antingen pippar mina grannar… eller så försöker de locka till sig säl.
Jag gissar på det fula."

Under titeln Bostadsrätt gone bad skriver han om stressen att fullgöra sina plikter i en sektliknande bostadsrättsförening.

Den här tjejen gör ett tappert försök att konversera med sin granne. Med mindre lyckat resultat...

På bloggen Found som publicerar alla små lappar folk lämnar efter sig, sätter upp i portar, hissar, tappar, glömmer, hittar jag lappen som syns högre upp på den här sidan. Underbart. (Klicka för att förstora bilden) Den andra bilden är från sajten Grannar.se där där grannar kan sälja och köpa tjänster av varandra. "Allt från trädgårdsarbete & barnpassning, till PC-support & skönhetsvård". Ett försök att artificiellt återskapa den förlorade Sörgårdsidyllen? Nja, kanske inte...

Grannar. Tänk att det är så svårt. Sjäv räknade jag ut att jag bott i 16 olika lägenheter i mitt liv. Har kommit fram till att de bästa grannar är de som säger till innan de blir arga. Anonyma lappar är verkligen fegt. Som bajsbrevet till exempel. De enda lappar jag gillar är sådana där man talar om att man tänker ha fest och ber folk säga till om de blir störda.

Men det är nog bra om grannar inte är för trevliga, då kan det bli jobbigt. Visst har jag som så många andra haft en romantisk dröm om det gemytliga huset med den litet nyfikna men hjärtegoda äldre tanten som bjuder på bullar, kompisbögen som ger klädtips inför utekvällen eller den snygga killen som man kan bli bekant med i tvättstugan. Men så funkar det ju sällan. Jag har letat som sjutton efter en kompisbög som kommer ner och bjuder på en litet Häägendaz-glass när man har hjärtesorg, men han finns nog bara i filmer och chick lit.

Sedan ett par år tillbaka bor jag i villa. Jag har både grannar som pratar över staketet och de som inte gör det. De kanske föredrar att betrakta sin trädgård som en förlängd del av bostaden, där de vill behålla känslan av att vara privata. Då kan ett överdrivet hälsande och pratande störa den illusionen, vad vet jag? Men självklart ska man respektera det. Jag har ju också mina vänner på annat håll. Det kanske finns en rädsla för att komma alltför nära sina närmaste grannar. Ifall nånting sedan skulle gå snett i relationen, har dem ju fortfarande kvar inpå sig.

Hur ska en god granne vara? Är ni goda grannar? Skriv gärna och kommentera.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om: grannar, granne