måndag, februari 01, 2010

Min bekännelse

Jag vet inte om jag vågar berätta det här. Men jag såg inte partiledardebatten på TV igår.
- Va? Vilken partiledardebatt? undrar den vanliga halvan av min bekantskapskrets. Eller möjligen säger de: - Jaha. Och? Men den halvan som är politiknördar, som jag själv, betraktar mig nog som litet svekfull, eller åtminstone slö.

Det är inte det att jag inte är intresserad av politik, för det är jag självklart. Det var ju för att jag förstod hur jävla viktig politiken var som jag gick in i den i mitten på 90-talet. Jag hade aldrig varit med i nåt ungdomsförbund, aldrig läst ledarsidorna eller några statsvetenskapliga teorier. Men jag var uppväxt i ett välfärdsSverige som behandlat mig och min ensamstående mamma väl, och nu såg jag ett Sverige mina tre små barn skulle växa upp i som gjorde mig rädd. Ett kallt egoistiskt survival-of-the-fittest-Sverige som skiljde sig milsvitt från min tro på ett samhälle där man hjälptes åt.

Så jag högg i vid årorna. Med ett barn i magen, ett i vagnen och ett i handen sprang jag i trappuppgångarna och stoppade flygblad i brevlådorna. Det gamla kommunalrådet hade talat om för mig att man kunde få en ersättarplats i en politisk nämnd om tio år om man var duktig med sådant.

Tio år senare hade jag hans uppdrag. Och det gick fort att bli politikknörd. Till slut satt jag som de flesta andra och kommenterade punchlines, retoriska eleganser, trianguleringar som en annan boxningspublik. Men svenska folket, de där verklighetsmänniskorna som vi politiker befinner oss i utanförskap till, de tittar inte på politiska debatter på TV en söndagkväll.

Eller jo, många tittade säkert på nån minut här eller där. Men mest för att få sina fördomar bekräftade. "Fy vad ful hon är, Maud/Mona!" Eller "Vilken falsk liten typ, Reinfeldt, titta på hans hundögon, har han tränat in det där eller?" Eller det mer allmänna föraktet "Titta där sitter de och käbblar nu igen, bara lovar och ljuger". Och så fanns det de som faktiskt tänkte att de borde lyssna, för att bli mer insatta, nu när det är valår. Men som blev förvirrade av alla anklagelser som haglade. Vem har egentligen rätt? Hon säger att han mörkar siffror och han säger att hon far med osanning. Bla, bla, bla.

Kan man inte få litet politisk konsumentupplysning?!?!

Jo, det har jag själv efterlyst förut, bl a HÄR. Men jag tror inte det hjälper. Det handlar om magkänslan, den som jag kände när jag var sådär arg och beslöt mig för att engagera mig politiskt. Jag läste inga valprogram då, jag kände bara med hjärtat vilken sida som stod för mina värderingar. Tillsammans är en bra affär, stod det på reklamtavlorna utanför dåvarande Konsum. Och så kan man väl sammanfatta de åsikter som gjorde att jag valde att bli sosse. Både jag själv, mina barn, andras ungar och därmed jobben och ekonomin mår bättre i ett Sverige där vi löser problem tillsammans. Om det är hål i för många gator och mänskliga själar i vårt gemensamma Sverige, hjälper det inte om du bor i ett Gated Community och dina barn bara ser andras ungar genom bilfönstret på väg till en bättre skola. Du mår inget vidare av att behöva kliva över uteliggare på väg till klubben Solidaritet, som Magnus Betnér stå-upp-ar om. Det behöver de flesta jag känner inga retoriskt eleganta Agenda-debatter för att haja.

Vad jag gjorde igår kväll? Jag blev bjuden på spagetti och köttfärssås av min äldste son och hans flickvän och sedan slet vi 15-åringen från datorn och gick på bio och såg Vildingarnas land. Jag tror alla fyra grät litet.

(Filmens beskrivning av svårigheterna i att vara kung och bygga ett samhälle där alla får plats kan varmt rekommenderas alla de sju partiledarna som var upptagna med att debattera i TV igår kväll. Och parallellerna till hur svårt det kan vara att vara en del av en familj belyser precis det jag sa alldeles nyss: Vi är alla del av samma familj/samhälle. Vare sig vi vill eller inte. Därför går det inte att bara slåss och dra, som Max gjorde i filmen.)

Nä, det handlar inte om skatter, eller om skatter eller om skatter som media förmåtts att skriva, utan om ideologi. Och efter skattefesten blir det nu till att spara. Johan skriver bra som vanligt, och Peter, liksom Högberg Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , och annat intressant

5 kommentarer:

Anonym sa...

Du behöver inte vara rädd för att berätta... jag såg inte heller debatten...(dock inspelad för senare tittning)... vet man var man hör hemma, rent ideologiskt (det gör jag) så behöver man inte känna det som ett måste att redan börja "valvakan"! Det blir en lång valrörelse ändå... må rätt sida vinna, du vet säkert vilken jag menar! //Janne

Larsa sa...

Jag förstår precis vad du menar. Den här typen av sluggerfester lämnar mig helt kall. Ramverket runt debatten gör mig ledsen, pressen och de politiska kommentatorerna refererar och analyserar som vore det finalen i Robinson Sverige vi sett. Vad hände med samtalet? Det goda samtalet där det är lika viktigt att lyssna som att tala väl?

Varför skall det vara så förtvivlat svårt att erkänna det alla redan vet? Alla sjuka och utförsäkrade är inte lata simulanter. Några är det. Klyftorna i samhället ökar och de har de gjort oavsett vilket block som haft makten. Det är svårt för småföretag att klara kostnaden för en sjukskrivning och en vikarielön samtidigt. Osv osv...

Med det tonläge som hölls igår riskerar de politiska debatten att snart vara överbefolkad av människor som skriker slagord och vars tankeverksamhet hämmas svårt av reflexmässiga passioner. Det är inte i första hand K-G Bergström, Mats Knutsson och ledarskribenterna som skall bli nöjda, det är vi.

Låt inte magkänslan förvandlas till magknip.

Unknown sa...

När jag kom till jobbet idag så ville flera veta av mig vad debatten handlat om, vad jag tyckte - och diskutera olika politiska frågor. Det var ju kul - att vara tv-recensent (hur stavas det...) och därmed få igång en debatt.

Johanna Graf sa...

Larsa,
du har så rätt, så rätt. Underbar kommentar! Låt inte din skrivkänsla försvinna. Fortsätt!

Anna,
det beror kanske på vilket jobb man har? Jag sitter ihop med en massa helt vanliga IT-tekniker och hemtjänstfolk. INGEN sa ett ord om debatten. Eller så hade du bara turen att ha folk i fikarummet som var pigga och glada en måndag. Jag var det inte, kan jag säga. Så jag kanske inte lockade till mig glada debattörer?

Tankesmedjan Det sovande folket och Den konspiratoriske lille mannnen sa...

Hej! Snubblade på din blogg för någon vecka sedan och har läst lite då och då sedan dess. Intressant läsning och jag ville också säga att det är skönt att det finns "riktiga" sossar kvar inom S.