måndag, oktober 22, 2007

Står vi bara och ser på?

Prestationshets, mobbning, våld och bristande tillit är idag många ungas verklighet. En berättigad diskussion i samband med detta är vilket ansvar vi vuxna har, som föräldrar men också som förebilder i största allmänhet. Hur är vi själva? Vad säger vi till varandra och till andra? Bryr vi oss överhuvudtaget? Skriker vi stopp och belägg när vi ser att något är på tok?

Jag tror att jag var modigare förr. Både i tonåren, när jag jobbade proffessionellt med barn och ungdomar och som småbarnsförälder, tvekade jag sällan att lägga mig i och bry mig om när jag såg att någon behandlades illa. Oftast gick det bra, förutom blyertstatueringen i handen, men med åren har jag blivit fegare. Precis som så många andra medelåldersmänniskor undviker jag de säten i bussen eller t-banan där ett ungdomsgäng sitter och jag säger aldrig till numera, är bara rädd om mitt eget skinn.

Det känns som om det kommer precis rätt i tiden när Forum för levande historia nu startar ett projekt kallat Spelar roll som handlar om åskådarrollen; vad det är som gör oss till
åskådare, hur vi därigenom spelar en roll i förhållande till såväl förövare som offer. Forum har dessutom varit så moderna att de lagt ut ett antal filmer riktade till unga människor på YouTube.com och Bubblare.se kring detta tema. Här är en av dem, som gav mig en riktig tankeställare.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om: , , , , , , ,

2 kommentarer:

Calle Fridén sa...

Ja, vi kanske var modigare förr men vi är klokare nu. Det finns inget självändamål i att få spö eller bara bli skrämd av ett gäng. Man ska inte överskatta betydelsen av att folk lägger sig i - för det mesta slutar det väl, men alldeles för ofta blir det bara elände när engagerade, men ovana, medborgare i medelåldern ska stoppa huliganer eller busfrön.
Det finns smartare sätt att göra det på - genom att greppa problemet innan det blir ett problem.
Nej Johanna - vi är inte fega. Vi har bara blivit klokare

Johanna Graf sa...

Du har rätt i att man inte ska gå emellan i bråk på stan mellan stora och kanske beväpnade typer. Men varför vågar föräldrar inte säga till andras barn på skolgården? Varför säger ingen i den av vuxna människor fullsatta t-banevagnen nåt när ett vingligt fyllo skriker - Åk hem för fan! åt en invandrarkvinna? Varför tar inte lärarna i skolan upp diskussionen med fjärdeklassarna om att vissa ord faktiskt är förbjudna att kalla varandra?