Trött och tom men full av baciller från alla kramar kommer jag tillbaka till jobbet på båten. Nysande, snörvlande och huttrande i den Kanariska vårsolen seglar jag iväg med SABA mot Gibraltar och den sista biten in i Medelhavet mot slutdestinationen; varvet i Frankrike.
Att möta så många älskade och saknade vänner och kollegor på en kort hemmavecka tar på krafterna, och som alltid i början av en segling vill jag bara sova. Det är något med ljuden och rörelserna och den friska luften som gör mig löjligt sömning de första dygnen. De andra i besättningen skrattar bara och låter mig snällt sova.
Nu sitter jag yrvaken och stirrar på utsikten över den vackra lilla ön Graciosa, medan de andra byter storfallet, som nästan skavts av inuti masten, trots att det var nummer två i ordningen på denna strapatsrika resa.
Trots att resan är långt ifrån över än, har jag redan fått flera bok- och föreläsarerbjudanden. Men vad ska jag skriva om eller prata om, som inte andra seglare redan upplevt och skrivit metervis med böcker om? När jag bestämde mig för att sluta som politiker och börja göra något annat, läste jag flera långseglarböcker. De flesta skriver om vackra platser och vådliga äventyr. Först tyckte jag att det lät jätteexotiskt, men nu när jag varit med om likadana äventyr, tycker jag inte det är så märkvärdigt längre. Nu har ju detta varit en jobbresa och jag har inte haft tid att stanna och njuta av alla de där exotiska platserna. Men äventyr ombord har jag ju haft, i överkant.
En van seglare jag pratade med sade, att det du varit med om under de senaste månaderna, har de flesta inte råkat ut för under ett helt liv. Tack och lov, lade han till. Men bok? Föreläsa? Jag menar, hur intressant är det att lyssna på någon pretto jävel som står och skryter om det?
När jag var hemma blev jag intervjuad av Allers veckotidning. Temat var "Kvinna på jobb i männens värld", eller nåt liknande. Jag vet inte, kanske är jag immun mot märkvärdigheten i det här. Kanske beror det på min uppfostran. Mina manliga släktingar var duktiga seglare, och jag förväntades också kunna, inte sjåpa mig eller gnälla. Jag är nog ganska tålig. Därför var det inget märkvärdigt att vara kvinna i politikens mansvärld i Solna heller. De skrämde mig inte, speciellt inte sedan jag sett värre faror i vitögat på sjön i några månader innan jag klev in i den där rättssalen, där sex + sex kostymer i form av de anklagade männen och deras försvarsadvokater satt och stirrade surt på mig.
Ha ha, apropå män och kvinnor på sjön förresten! I Las Palmas plockade vi upp en ny besättningsmedlem, en man med ursprung i Mellanöstern, som verkligen inte delar vår nordiska syn på jämställdhet. Hittills har arbetet ombord löpt smidigt, oavsett om jag eller en man utfört arbetet. Men den nya besättningsmedlemmen vill gärna bevisa att han är en karlakarl och ger den kvinnliga delen av besättningen goda råd om hur en slipsten ska dras, eller snarare hur ett ankare ska fällas. Ha ha, det är riktigt kul. Vi har bara gjort jobbet i fyra månader, så hur ska vi med våra små fingrar klara av det nu? Men så är inte alla män, långt därifrån, och det har inte med vilket land de är ifrån heller. Jag tror han taggar ner snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar