Jag fryser och är sur

När vi seglar in i Medelhavet påminner vädret mest om svensk vår, varmt i lä i solen men svinkallt i vinden. Jag, som är så vidrigt frusen av mig, får för första gången under resan rota fram seglarstället. När jag sitter på fördäck för att hålla utkik bland förrädiska fiskebojar som finns här nära kusten har jag till och med vantar på mig. Resten av besättningen tokskrattar, men det struntar jag i. Hellre varm och ful än kall och tjusig.
Jag är dessutom sur för att knäckebrödet och kaviaren som jag tog med mig från förra veckans Sverigebesök redan är slut. Vår nya besättningsmedlem, (han med den tveksamma jämställdhetsnivån som jag skrev om för några dagar sedan), kastade sig genast över Kalles-tuben och ringlade över generösa mängder på mina Falu rågrut medan jag plågat tittade på. Den jävla typen hade dessutom mage att gräva fingrarna djupt ner i påsen med Ahlgrens bilar innan jag hittade ett säkert gömställe åt dem. Till råga på eländet var det den där nya sorten med jumbostora bilar som är så himla goda. De små var man tvungen att ta minst två i taget för att riktigt njuta av, medan de stora räcker det med en av. Det förstod dock inte den här gentlemannen. Varför kan inte de andra nationaliteterna hålla sig till sina pretzels, jordnötssmör eller sauerkraut så att vi får ha vår godiskultur i fred?
(OBS! SKÄMT, måste jag väl tillägga för att ingen ska få för sig att jag är en kulturimperialsitisk etnofob.)
Nu sätter jag mitt hopp till att det finns någon patriotisk svenskbutik någonstans på den spanska solkusten så att jag kan bunkra upp igen. Eller att IKEA tar sitt kulturimperialistiska ansvar. Känner att jag kommer behöva en bautastor Marabou mjölk för att uthärda de kommande kyliga nattpassen. Särskilt som den där stormen öster om Ibiza närmar sig att mera…