På jordens mest avlägsna ö St Helena fanns av naturliga skäl inte mycket att handla. Under de månadslånga intervallen mellan leveranserna från det enda fraktfartyget gapar hyllorna i livsmedelsbutiken för det mesta tomma. Eftersom det nu är snart en månad sedan vi lämnade Sydafrika är det därför ont om färskvaror på båten. Återtår att förlita sig på fiskelyckan. Därför har vi ständigt två revar ute, men tyvärr har fiskarna mest käkat upp våra beten istället för att vi ätit dem.
Efter att ha ätit omelett på lindrigt färska ägg och konserverad tonfiskröra till middag, blev upphetsningen därför stor när det strax före solnedgången rasslade till i en av spörullarna. En liten tonfisk på ett kilo halades in och rensades och de flesta i besättningen jublade. En kvinnlig matros, som tidigare simmat med gulliga småtonfiskar som slagit följe med båten, funderade dock på om det inte fanns någon form av vegetarianism där man åt kött men inte fisk? Resten av besättningen förnekade detta och kastade glatt i reven igen.
Det dröjde bara en minut, så var det napp igen! Denna gång en tonfisk som var tio gånger så stor. Minst. Av den anledningen fick en annan besättningsmedlem (gissa vilken) stå i byssan och filea en blodig och hal jättefisk till långt in på kvällskvisten.
Vad vi ska äta till middag idag? Gissa ett ton gånger... Och skulle det inte räcka till Kanarieöarna har vi massor av konserver i kölsvinet. Varav 24 stycken med tonfisk.
Vi har äntligen fått litet vind, tyvärr dock så gott som rakt förifrån. Motorns dieselbrum blandas med skrammel i bom och beslag från segel som försöker fånga en alltför snäv vindvinkel, alltmedan vi stampar fram i atlantvågorna. Av någon anledning känner jag mig för första gången på denna resa en aning illamående där jag sitter i skuggan under rufftaket i 32 graders värme och försöker skriva detta.
1 kommentar:
Lärdom till nästa gång. Inga tonfiskkonserver utan makrill! :)
Skicka en kommentar