Bo Rothstein är väl knappast känd som socialdemokrat, men han gillar att överraska. Därför går han, dagen efter (S) största förlustval sedan första världskriget, ut på SVT Debatt med en överraskande slutsats : - Länder med (s)-regeringar är mer framgångsrika!
Kort skulle man kunna uttrycka hans tes så här: Ju mer man satsar på alla, desto bättre går det för ett land. Den slutsatsen baserar han på de många mätningar och index som numera produceras av forskare där man försöker jämföra tillståndet i olika länder; hälsa, (barnadödlighet, livslängd), ”mänsklig utveckling”, jämställdhet, avsaknad av korruption och ekonomisk standard. I alla dessa klarar sig (S)-styrda länder med högt skattetryck synnerligen väl och slår klart länder med nyliberalt styre.
När han tittar på personers tillfredsställelse med livet (”lycka”) ligger de socialdemokratiska länderna väl till – om man skall spetsa till det kan man säga att höga skatter verkar göra folk lyckliga, skriver Rothstein.
Till detta kan man lägga att när internationella näringslivsorganisationer, t ex the World Economic Forum, gör sina årliga rankningar av länders ekonomiska konkurrenskraft kommer de socialdemokratiska länder lika högt som och inte så sällan högre än de nyliberalt styrda länderna.
Nyliberalismens huvudtema, att vi måste välja mellan ”rättvisa” och ”effektivitet” och att höga offentliga utgifter skulle vara skadligt för samhällsekonomin visar sig med andra ord inte alls stämma.
Man kan alltid kritisera mätningar, men sammantaget är bilden entydig – nämligen att länder med socialdemokratisk politik kommer klart bäst ut både vad gäller mått på social utveckling OCH ekonomiska effektivitet. Och det är väl ungefär vad jag skulle kunna skriva i en kontaktannons: Harmonisk och rik man sökes.
Man undrar om Rothstein möjigen haft Richard Wilkinsons "Jämlikhetsanden" på nattduksbordet? Den borde vi socialdemokrater använda som handbok i allt som görs de närmaste fyra åren. Som bas för vilka förslag som läggs i riksdagen, vilka argument som förs fram för dem, och som julklapp till partiets reklambyrå Acne.
Fan, de måste garvat hela vägen till banken efter att ha producerat vårt utåtriktade material i valrörelsen. Medan (M) pratade om hur kul det var att ha ett jobb, pratade (S) om hur hemskt det var att få sänkt bidrag. Jag ser hur Acnes copywritergäng satt i lilla baren på Riche och vek sig dubbla över av skratt: - Vi kör en tummen upp och en tummen ner-teckning, den kan min dotter få rita på fritids imorgon. Och så skriver vi nåt om ont och gott med små spretiga bokstäver som ingen kan läsa, och så fotar vi arga rynkiga svart-vita fula såssepolitiker som säger att de inte kan vänta på att ta tillbaka makten, moahahaha, ge mig en Norrlands Guld till!
Inget snack om att breda välfärdssystem både är mer ekonomiskt effektiva och samtidigt gynnar de svaga i samhället.
Jag håller med Bo Rothstein i mycket av det han säger. I ett läge då den nyliberala marknadsfundamentalism är slagen i spillror av finanskrisens facit, då en samlad kår av nobelpristagare i ekonomi säger att ekonomiskt välstånd kräver en omfattande offentlig sektor, att välfärdstjänster blir mer samhällsekonomiskt kostsamma om de produceras på marknader, så borde socialdemokratin stå sig stark och uppvisa ett stort mått av självförtroende.
Istället är det kopian, moderaterna, som framstår som den yngre och fräschare lillebrorsa till den gamla trötta regenten. (S)-pampen pratar hellre om utsatta grupper som behöver hjälp, än om allas frihet och möjlighet att uppfylla sin bästa stämningars längtan. Och (M) säger att de vill ge frihet att välja och en tusenlapp mer i plånkan.
Ska vi vinna svenskarnas förtroende, oavsett vilka de är och var de bor, så måste vi bort både från Alliansens syn på människor som "kunder" och vår egen gamla syn på folk som "klienter". Hur ger någon av dessa förhållningssätt frihet åt folk att gifta sig med den man älskar, frihet att klä sig och tro på vilken gud de vill, komma in på läkarlinjen, starta en nagelstudio, köpa en 100 000-kronorsväska eller bli nobelpristagare i ekonomi?
Efter sex veckors samtal på nätet, i valstugan, på parkbänkar och vid bardiskar kan jag försäkra att människor varken vill reduceras till kund eller klient. De vill tas i anspråk som medborgare. På riktigt, inte bara när vi vill åt deras röster. De hatar pajkastande politiker i TV. De förstår inte varför vi inte kan snacka normalt med varandra och vara litet pragmatiska. De vill inte välja mellan två block som de för det första inte tycker är av naturen givna, dels inte ser den enorma skillnaden mellan. Varför är idéer som kommer från "fel" sida alltid per definition dåliga och ska bespottas? Varför får inte de själva lägga fram förslag?
På fredag tänker jag flytta ut från Solna stadshus och sätta mig med datorn i knät på caféet utanför. Kommer det någon Solnabo förbi som vill prata om nåt de vill förbättra som är ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbar för alla, så tänker jag skriva ner den och ta med mig in i huset på måndag. Oavsett partiknapp på deras jacka.
Läs även andra bloggares åsikter om eftervalsdebatt, Solna, medborgare, klient, kund, valfrihet, frihet, Jämlikhetsanden, hjärta och hjärna, välfärd, OECD, nobelpristagare, och annat intressant
