tisdag, mars 24, 2009

Smeknamn och öknamn

Lasse Rödkind tycker dagens ungdom är dåliga på att hitta på smeknamn/öknamn åt varandra. Det stämmer faktiskt. När jag och barnens far skulle döpa våra tre söner var vi noga med att undvika alla namn som skulle gå att rimma på något elakt. Men vi hade inte behövt oroa oss. Idag klämmer man på sin höjd i med ett "Nattis" för Natalie, eller "Ogge" för Oscar. Skittråkigt. 

Lasse har en teori om att det är rädslan för att kallas in till skolans mobbingteam som avhåller kidsen från att låta namnfantasierna flöda. Det kanske stämmer. Namn som Spädkuken, Feta Beda, Buddha, Anna-Gegga,  Hästen och Röva kanske bara var möjliga att hitta på i en tid då kamratfostran var något sunt och eftersträvansvärt, Arne Tammer bad om en kvart om dagen och paret Myrdal hailade mot en blå himmel?

Eller så har det med klass att göra? Här är en betraktelse jag skrivit kring detta.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Visst har det socioekonomiska perspektivet, alltså det de verkligt djärva kallar frågan om klass, relevans för detta. För trots att vi haft monarker med tillnamn som "Den Tjocke" eller "Läspe och Halte" så var de beskrivande namnen, ofta nog av nedsättande karaktär, vanligare bland enklare folk.

Senare blev soldatnamn som Rask, Snygg, Snäll osv blev en nödvändighet för att att kunna hålla isär alla Per- Ers- och Jonssöner som utgjorde vår armé. Frågan är om inte detta också är en bidragande orsak till att smek/öknamn var vanligare förr? Eva, Lena, Lars och Krister kunde förekomma fyra gånger per klass. Fröken klarade det men vi ungar hade ännu inte räknat ut man kunde lösa det som dagens ungar gör; Man lägger helt enkelt första bokstaven i efternamnet till förnamnet.

Hade Krister blivit "Krister L" hade "Kitte" inte behövts, tråkigt nog kanske. Men vi hade sluppit "Mök-Åke" och det hade tvivelsutan varit en vinst för alla.

Johanna Graf sa...

Ha ha, gillar dina betraktelser Lasse!
Har det något med att du kommer från Solna att göra, detta med din skarpa penna/tunga?