Man minns. Eller inte?

Sitter och pratar med en killkompis när han plötsligt utbrister:
- Fan, nu har jag glömt syrrans dotters födelsedag!

En stark känsla av igenkänning sköljer över mig. Hur många hundra gånger har jag hört killar säga liknande saker? Känner jag överhuvudtaget NÅGON man som håller koll på sin släkt och vänner, månar sig om studentpresenter, dop och namnsdagar?

Jo, en kan jag komma på. En gammal kompis med överklassbakgrund som faktiskt planerar brorsbarnens studentpresenter och ringer på mammas namnsdag.

Funderar på om det kan bero på klass? Precis som överklassen alltid snickrat på sina släktträd och namngivit och försett sin avkomma med smeknamn; de viktiga arvtagarna till släktimperiet. Lilla Bisse, Noppe och Bröli håller hela släkten reda på och ger silverskallror med släktvapnet ingraverat.

Medan arbetarungarna hoppats att ungen ska överleva vintern och givit den ett, högst två dopnamn,. Smeknamnen får de först av polarna i fotbollslaget.
Lunken, Dojjan och Spiken håller reda på serietabellen men knappast sin egen brölopsdag. Så lever traditionen vidare.

Men nog finns även en könsskillnad. På morssidan vårdar man familjeträdet, medan mannen aldrig kan vara riktigt säker på släktförhållandena; om brorsan verkligen är ens brorsa och om hans barn verkligen är hans.

Och se på rollerna som farmor/farfar respektive mormor/morfar. Jag vågar slå vad om att det finns långt fler farföräldrar som har taskig kontakt med sina barnbarn än morföräldrar.

Fan, jag har bara söner. de kommer aldrig komma ihåg min 80-årsdag. Och jag kommer bara att bli farmor, tänker jag dystert för mig själv och sjunker djupare ner på stolen.

Då utbrister yngste sonen: -15:e augusti!
Han vill visa att han inte alls stämmer in i mina fördomsfulla teorier. Han kommer visst ihåg min födelsedag. Fina, underbara unge.



Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om kvinnor och män, jämställdhet, överklass, arbetarklass, smeknamn, födelsedagar, komma ihåg, namsndag, dop, studentpresent

Smeknamn och öknamn

Lasse Rödkind tycker dagens ungdom är dåliga på att hitta på smeknamn/öknamn åt varandra. Det stämmer faktiskt. När jag och barnens far skulle döpa våra tre söner var vi noga med att undvika alla namn som skulle gå att rimma på något elakt. Men vi hade inte behövt oroa oss. Idag klämmer man på sin höjd i med ett "Nattis" för Natalie, eller "Ogge" för Oscar. Skittråkigt. 

Lasse har en teori om att det är rädslan för att kallas in till skolans mobbingteam som avhåller kidsen från att låta namnfantasierna flöda. Det kanske stämmer. Namn som Spädkuken, Feta Beda, Buddha, Anna-Gegga,  Hästen och Röva kanske bara var möjliga att hitta på i en tid då kamratfostran var något sunt och eftersträvansvärt, Arne Tammer bad om en kvart om dagen och paret Myrdal hailade mot en blå himmel?

Eller så har det med klass att göra? Här är en betraktelse jag skrivit kring detta.

Tycker du detta ämne är intresssant öknamn, klass, Solna, överklass, arbetarklass, klassbakgrund, namn som klassfråga, mobbing, mobbningteam, namnmode