Vem är normal?

Jag blir så glad av att se hur annorlunda människor faktiskt uppmärksammas positivt då och då. I media har det på sistone förts en debatt om att det som brukar kallas neuropsykiatrska funktionshinder också kan vara en väldigt styrka och tillgång. Jag hade också förmånen att få lyssna till debattören Jenny Ström, mamma till tre barn med ADHD och Asperger och själv innehavarare av en eller flera bokstavskombinationer. Hon kallar det inte funktionshinder, utan förmågor.

En kompis till mig som är barnpsykolog sa en gång: Utan de människorna hade vi haft betydligt färre nobelpristagare. Men man ska inte romantisera. Det är också väldigt, väldigt tröttande att ständigt tvingas parera och kompensera för följderna av alla tankar som rusar genom huvudet om man har någon av de här diagnoserna. Egentligen är det oförklarligt hur så många lyckas verka så normala i omvärldens ögon. Det kräver inte så litet intelligens och planering.

För att förstå, lyssna på Mammamumrik, som nyligen börjat blogga. Hon är en fantastisk, rasande klok, empatisk, framgångsrik och stundtals väldigt utmattad mamma och politiker som skriver så att man tappar andan.

Och vad är det egentligen som ska få avgöra vad som är normalt? Storleken på skolbudgeten? Vilka har rätt att agera domare? Lärare? I ett inlägg om hur livet tedde sig för 5, 10 och 15 år sedan minns Maryam hur omvärlden stundtals kunde reagera på ett frågvist barn. Ohanterlig. Höggljudd. Men som tur var fanns det några vuxna som förstod att uppskatta och uppmuntra. Och Anne på Grönkulla funkade bra som rollförebild:

Det är i filmen som Anne säger- Tycker du att jag pratar för mycket? Du skulle bara veta hur mycket av det jag funderar på att säga som jag aldrig säger. Om du visste, skulle du tycka att jag var tystlåten. Och Marilla bara ler.

Apropå vad som anses normalt och inte rekommenderar jag läsning av artikeln i Vetenskapsrådets tidskrift Forska om vad som ansetts normalt och inte i skolans värld genom årtiondena. Det är inte så där himla längesedan barn klassades som helidioter, halvidioter och kvartsidioter beroende på hur normala eller avvikande de uppfattades. Är det bokstavsbarnen som har svårigheter eller är det skolans sätt att fungera som gör att de hamnar i svårigheter?

Som den amerikanske poeten och filosofen Henry David Thoreau sa redan på 1800-talet:

“If a man does not keep pace with his companions, perhaps it is because he hears a different drummer. Let him step to the music which he hears, however measured or far away.”

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om neuropsykiatriska funktionshinder, bokstavsbarn, bokstavsdiagnoser, ADHD, damp, ADD, Asperger, normalt, avvikande, intelligens, skolan, skolpolitik