Tystad

Jag är stum. Tyst. Kan inte tala. För tre dagar sedan tappade jag rösten. Nu kan jag inte hitta den igen. Det är oerhört frustrerande, ja till och med deprimerande.

Det frustrerande är att den första hesheten infann sig på midsommarafton. Men NEJ, det berodde inte på något skrålande av snapsvisor, utan på att jag tillbringade kvällen på en kall bryggdans ivrigt diskuterande kollektivavtal och annat med Dominika Peczynski. ("En annan salladsbar" går lindrigt sagt dåligt, men det får man inte säga till någon)

Whatever, sedan dess är jag iallafall stum. Inte hes, utan stum. Med stor ansträngning kan jag viska, väldigt tyst.

Ja, ni skrattar. Det gör familjen också, men det här är faktiskt inget skämt. Jag blir deprimerad.

När jag och sambon skulle hyra film i söndags kände jag mig som en talibanhustru. Killen i videoaffären kom som vanligt fram och ville snacka film. Jag fick nöja mig med att le och skaka på huvudet medan sambon pratade på för oss båda. När videokillen vänt sig till mig flera gånger, sparkade jag försiktigt på sambons smalben för att han skulle förklara att jag tappat rösten, men nehejdå, han sa bara: Den här tar vi! och marscherade före mig till kassan (där jag sedan fick betala, sådant kräver inga ord.) Det slog mig efteråt att vi nog alltid varit där ensamma förut, så det var första gången butikspersonalen såg oss ihop. - Stackaren, så glad och öppen när mannen inte är med, men såg du henne nu? Hon var ju helt nedtryckt! Sa inte ett ord!

Om någon ringer mitt mobilsvar låter det väl ännu värre. Sambon fick tala in ett meddelande igår om att det inte går att få tag i mig via telefon. "Hon kan tyvärr inte tala nu" Shit, det här blir mer och mer talibanlikt.

Hjälp mig, jag står inte ut längre. Rädda mig, ge mig huskurer, recept, vadsomhelst!

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om: heshet, stumhet, tappat rösten, hes, stum, halsinfektion, midsommarafton, snapsvisor, dominika, bryggdans, talibaner