Kan man föda tonåringar?

När jag nyss kom ner i köket iklädd min - i eget tycke - rätt propra gula morgonrock möttes jag av en tonåring med äcklad min: -Kan du inte sätta på dig nånting?!

När jag var liten var min mamma det sötaste jag visste. Hon hade mjuka blusar och kjolar och hon luktade så gott. Sedan blev jag litet större. Då blev hon plötsligt ful, fet och illaluktande. Konstigt att det där hände samtidigt? Det verkar vara ågon slags naturlag, för nu har det även hänt mig.

Jag har tre tonåringar. När jag går på föräldramöte ombeds jag sätta på mig diskreta sneakers, basic jeans och enfärgad tröja. Helst ska jag naturligtvis inte gå alls. När jag kommer in i deras rumombeds jag vänligt men bestämt att stänag dörren. Utifrån. När jag vill pussa de små gullungarna, får jag passa på när de sover. Det gör de hela dagarna, så det finns gott om tillfällen. På nätterna är de jättepigga. Det har nåt med hjärnans frontallob att göra, har jag hört.

Min vän M är 26 år och vill inte ha några äckliga små barn. Däremot vill hon gärna ha tonåringar. Jag har erbjudit henne mina. Till min förvåning sa hon ja. Hon tycker de är "jätteroliga".

Häromdagen när vi var ute på skoshoppingorgie, rynkade vi båda på pannan åt en galltjutande unge som plöjde genom centrum med sin curlingsten till mamma. På fullt allvar började M fantisera om ett sätt att föda färdiga tonåringar. Eller ja, kanske adoptera då. Det blir ju litet svårt annars. De är onekligen rätt stora. Och tänk vilka deras första ord skulle bli när de kom ut:
- Uäck, kan du inte sätta på dig nånting!