Det är trångt i mitten

På sjuttiotalet ville ingen vara medelklass, utom arbetarklassen. Medelklassbarnen låtsades vara arbetarklass och höll gärna fram någon farmor som varit piga.

Nuförtiden är arbetaridealet ute, men fortfarande är det ingen (utom möjligen Susanna Popva) som säger sig vara stolt över att vara medelklass. Däremot finns det en hel del som tjänat massa pengar som gärna skulle vilja platsa i överklassen. Medan överklassen själva är mycket noggranna med att vara diskreta med sitt ursprung. Total snurr.

Men om man undantar det champagnesprutande överklass-wannabee-folket på Stureplan, vad är då idelaet? Vad vill man vara? Till vilken grupp vill man höra?

Sanningen är nog att man vill vara sin alldeles egen. Speciell. Udda. Efter att ha följt debatten i DN om medelklassen (här, här, här och här) misstänker jag att det är som med de flesta moden - när många har det vill man ha något annat.

När böcker och tidningar blev nåt som allt fler människor fick tillgång till, kunde nya sociala grupper börja skriva och göra sina röster hörda. Genast startade debatten om vad som var god smak och vem som i så fall avgjorde det. Parallellen till dagens bloggdebatt är så slående att jag börjar fnissa. När den gamla eliten inte längre har monopol på att formulera de viktiga frågorna, när debatten börjar föras på nya arenor, då börjar kampen om att vara exklusiv. I och med ökat välstånd har medelklassen blivit allemanstillgång. Det nya svart. Och genast letar alla efter en ny färg.

När stranden upptäcks av för många, då letar man upp en ny, avskiljd strand. Man vill ju inte vara "medelklass". Vad innebär ordet här? Jo, ett skällsord för någon som är icke-exklusiv, ooriginell, slätstruken och inrättad i ledet. Jämför med subgrupper i musikvärlden: För några år sedan räckte det med att kalla sig hårdrockare. Nu måste man urskilja sig genom att vara goth-death-metal-black-hardcore-westcoast-eller-nåt-annat-jävligt-udda-och-speciellt.

Sedan, när alla subgrupper är upptagna, vänder man på klacken och börjar sträva efter att vara vanlig. "Jag är så jävla opretto, jag älskar att konsumera, gärna på IKEA. Jag bänkar mig varje fredag framför"Så ska det låta". Och emellanåt kollar jag på gammal hederlig hårdporr." Cirkeln är snart sluten, tillbaka till 70-talets proletärromantik. Tro mig, snart sitter alla och skryter om alla vanliga hederliga jobb de har, eller nåja, har haft. Och morsan, hon jobbade i hemtjänsten. Vanlig går från att vara skällsord till att vara ideal. Och det är osnyggt att stoltsera med sin priviligierade ställning. Se bara hur desperat moderaterna försöker lansera familjen Reinfeldt som "vanlig förortsfamilj".

Överklassen talar enbart om klass i meningen stil. När pengar är allemanstillgång, kan de bara skilja ut sig genom mer och mer komplicerade uppförandekoder. När inte det hjälper, och medelklassen har lagt beslag både på deras etikettsregler och deras Kellyväskor, då klär de ner sig och blir bönder. Hetaste drinken på Stureplan är samma stora stark och Fernet Branca som på Bronco bar i Skara, bara dyrare.

Alltså. Låt oss rekapitulera: Allt fler blir medelklass. Då uppstår behovet av att profilera ut sig och framstå som nånting annat och mer än de andra slätstrukna typerna. Och när det blir trångt om utrymme där, i originaliteten, ratas det med och det blir inne att vara helt jävla vanlig. Medelklass. Från andra hållet koketterar överklassen med att vara "helt vanliga människor, inte speciella alls"*.

Det är trångt i mitten.

*Boken Överklass av Susanna Popova är mycket tråkigare än den gamla klassikern Överklassen i Sverige som Anette Kullenberg skrev 1974. På den tiden försökte Östermalms- och Örgrytefolket inte sminka över att de saknade och ville tillbaka till samhället där de sociala skikten märks tydligare. Läs till exempel detta utdrag. I Popovas 2007-version ger de mer undanglidande och politiskt korrekta svar. Kanske för att intervjuaren här, i motsats till Kullenberg, kommer från medelklassen?

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om: politik, klassamhälle, överklass, medelklass, arbetarklass,