Det spelar ingen roll om det är fel att hon gjort fel, det blir fel ändå

Min reptilreflex när jag läser dagens rubriker om Anna Sjödins fortkörning är "Det här är droppen! Nu måste hon avgå!"

Och så tänker säkert majoriteten av nyhetsläsarna. Inte en enda av alla läsarkommentarerna på Expressens hemsida har något förmildrande, eller ens reflekterande att säga . (Fast det är väl å andra sidan inte dessa chatters främsta kännetecken...)

Jag tror att de flesta sätter rätt hög tillit till det som "stått i tidningen". Nästan ingen läser in bakgrundsmaterialet. (Hur många journalister har ens gjort det?) Jag erkänner. Jag har inte läst protokollen från KU-förhören eller domen från Anna Sjödin-rättegången. Ändå har jag en massa åsikter.

Därför måste jag denna gång testa tanken: Vad har egentligen hänt här? Tänk om det var jag... har jag någon gång kommit körande på en 90-väg litet för fort, och missat att uppmärksamma att denna väg övergår i en 70-sträcka? Och tänk om krogbråket VAR ett övergrepp från vakterna? OM det gick till så...vad hade jag gjort om min kompis blev misshandlad? Jag hade inte sagt svartskalle, för det ligger inte i min hjärnas arga-ord-bank, men jag hade säkert sagt en massa andra skitfula ord.

Jag känner inte Anna Sjödin. Har aldrig pratat med henne. Vet nästan ingenting om henne. Mer än det som stått i tidningarna och sagts på TV. Trots det har jag dömt henne. Just på grund av denna nyhetsrapportering.

Helena är bara 26 år men en av de klokaste människor jag känner. Hon har dessutom under dessa år hunnit med att få hudnära erfarenheter av såväl mediadrev, pudlar som avgångar.
Hennes råd till dem som befinner sig i liknande situationer är att ta sitt öde i egna händer genom att ställa sig följande frågor:
1. Är jag själv kritisk till hur jag har agerat?
2. Påverkar den uppkomna situationen mina möjligheter att arbeta för det jag fått förtroendet att arbeta för negativt?
3. Tror jag att det skulle förbättra eller förenkla situationen för mina medarbetare/kollegor/de andra som jobbar för samma mål som jag genom att jag avgår?
4. Skulle min privata situation förbättras om jag avgår?
Om svaret på större delen av dessa frågor är ja gör man klokt i att avgå.

Jag måste tyvärr vara ännu hårdare och säga att svaret på fråga 1 inte är så jätterelevant just nu. Anna Sjödin tycker inte tycker att hon gjort något fel, men det verkar de flesta andra tycka.

Och det är nu det börjar bli riktigt jobbigt. För trots att jag vet att det är jätteorättvist, så menar jag att det är just denna karaktärsbild som fästs på Anna i media som gör att hon måste avgå.

Men ska man inte kämpa emot den sjuka mediarapporteringen? Ska man acceptera deras spelregler? Då har ju den politiska makten i själva verket hamnat hos media!?
Jo, man ska kämpa emot. Man ska kritisera media. Man ska kämpa för att höja utbildnings- och medvetenhetsnivån hos folk, så att vi får fler nyfikna, ifrågasättande och kritiskt tänkande medborgare. Men ska vi klara det, måste vi ha en SSU-ordförande som folk lyssnar på.
För att lyckas med det krävs en massa saker:
1. Att hovrätten ger prövningstillstånd
2. Att hovrätten dömer till Anna Sjödins fördel
3. Att allmänheten uppfattar Anna Sjödin som oskyldig, eller OK ändå.
4. Att hon får våldsamt positiv uppmärksamhet för något helt annat.

Att det händer ser jag just nu som lika osannolikt som att tuppen gal samtidigt som vinden vänder.

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om: Anna Sjödin, fortkörning, mediadrev, media, socialdemokraterna