Close encounters of the whale kind

Det finns två sätt att träffa valar. Ett är att åka på valsafari, t ex vid Ningaloo reef på Australiens västkust, som är berömt för sitt rika djurliv. Ett annat sätt är att träffa valen mer direkt, fysiskt. Naturligtvis valde jag det senare. Det var ett par dar före julafton, då vi så fort som möjligt skulle ta oss till Carnarvon vid Australiens västligaste punkt för att proviantera inför överfarten över Indiska Oceanen mot Sydafrika. Plötsligt studsade båten till våldsamt och alla trodde vi gått på ett korallrev. Dykning under båten visade ett skadat roder och en avsliten fenköl. Hur kunde navigeringen gått så fel? Autopiloten hade ju funkat klockrent? Konstigt nog fanns inte heller några andra skador på skroven, skrapmärken eller liknande. Helmysko.

Några timmar senare mötte vi ett par fiskare vi pratat med tidigare, som berättade att de sett vår båt vid det aktuella stället och även gott om valar, så nog var det närkontakt med en val som var orsaken alltid! Valar gillar att komma upp och klia ryggen mot algerna under båtskrov, vilket kan vara rätt riskabelt med tanke på deras storlek. (En knölval kan bli upp till 16 meter lång.)

Som tur är har katamaraner två av det mesta, inklusive roder och köl, så vi lyckades ta oss till Carnarvon utan problem, trots vindar på upp till 36 knots. Julen fick alltså firas i denna lilla gudsförgätna håla, vars främsta turistattraktion är den 40 meter breda huvudgatan, ett minne från tiden då kamelkaravanerna drog fram här med gods till och från båtarna i hamnen. Tänk dig en stad i en Vilda Västern-film, så har du bilden klar för dig. På det lokala besökscentret lockar man med sevärdheter som saltgruvan och en campingplats med "begränsade faciliteter". Det finns dock, som i alla svenska orter, en pizzeria, så på så sätt firades julafton.

Livet är ett äventyr. Nu ska båten upp på varv och lagas och förhoppningvis (!) kan nyår firas till sjöss, som en start på överfarten mot Sydafrika.

Vad är väl stormar i politiken mot en cyklonsäsong på Indiska Oceanen?

Jag har varit med om ett motorhaveri, fångat en haj, klarat ett åskväder mitt i natten då blixten slog ut alla instrument på båten och ankaret började dragga, drev in i en fiskebåt samtidigt som det häftiga regnet totalt förblindade. Men det är ingenting mot den naturkraft som drabbar mig i form av tröttheten. Efter en höst med intensivt arbete varken fascineras, roas eller skräms jag av någonting. Jag vill bara sova.
Första gången i Australien och ombord på en stor segelbåt som ska seglas ett kvarts varv runt jorden för att tas upp på varv i Frankrike. Jag försöker hänga med i alla de engelska seglingstermerna. Visst har jag gjort det förut, men hur var det nu; heter ankarspelet windlass eller haleyard? Och hur många knots är nu en distans? Inverter och converter, vad är skillnaden? Tröttheten gör mig dum och trög och på min första nattvakt vaknar jag plötsligt av att min panna krockar med navigationsbordet.
Jag är nog världens mest värdelösa besättningsmedlem. Men att fånga en haj på en vanlig grov fiskelina var faktiskt litet uppiggande. Är det förresten någon som har ett recept på svartfenad revhaj? Skicka det i så fall gärna till saba@amosconnect.com

Horisontella tankar

När jag satt och stirrade på den här affischen på väggen i vårt lunchrum nyss tänkte jag ”Tänk att de använde iPads redan på den tiden…” Det yttersta beviset på att man är teknikskadad:-)

Detta var ett inlägg för att testa om funktionen med att maila inlägg fungerar. Det gjorde den, även om layouten kanske inte blir den snyggaste. Det var bra det, för det här sättet kommer vara det enda för mig att uppdatera bloggen de närmaste två månaderna, när jag är tjänstledig från politiken för att pröva annat arbete, som det heter på byråkratspråk. Då kommer jag nämligen att vara jungman på en segelbåt som ska levereras från Indiska ocenanen till medelhavet. För att undvika de värsta piraterna ska vi segla runt hela Afrika och inte gå i land i så många hamnar, så nätåtkomsten blir minimal. Maila kan man göra, dock inte några bilder eller tunga filer, till och från adressen saba@amosconnect.com. Så några tankar från en vidare horisont ska jag väl kunna bidra med.

Nu bryter jag innanförskapet!

- Ska du AVGÅ?!? Är det för Juholt-krisen? sa ett S-kommunalråd och rynkade bekymrat pannan.
- Det går rykten om dig i stadshuset, sa en folkpartist förtjust. De säger att du har hittat en ny kille i Australien som du ska flytta till!?
- Men, inte kan väl DU sluta? Du har ju nyss börjat! sa en Solnabo på caféet i fredags.

Ja, jag ska sluta. Och nej, det har varken med Håkan Juholt eller partikrisen att göra. Jag har inte heller planer på att flytta till någon kille, varken i Australien eller någon annan stans. Och jo, det är visst dags för mig att sluta, jag löper precis lika stor risk som alla andra att hamna i innanförskap. (Till att börja med tänkte jag bli sjöman. Mer om det längre ner.) Det är allvar. Jag skojar inte. Jag ska ut och skaffa mig litet fuck-off-kapital.

DAGENS BILDGÅTA: Vad föreställer bilden? Svaret hittar du längst ner i inlägget.

Jag har sagt det hela tiden: Vi har alldeles för många för vilka politiken har blivit ett yrke. De kallas folkvalda, men de är egentligen partivalda. Och hur partierna mår ser vi ju alla. Dåligt.

Jag tror det blir så när folk sitter för länge på de förtroendeposter de egentligen har till låns. De får helt fel bevekelsegrunder för sina ställningstaganden och beslut, när de gjort sig beroende av politiken för sin försörjning. De sitter så länge att de inte klarar sig på en reguljär arbetsmarknad.

Därför måste de klamra sig fast vid sina uppvärmda stolar, därför brinner de mer för det inre spelet och taktiserandet, än för att förändra världen. Jag kallar det innanförskap, och jag tror det är roten till mycket av det onda vi ser just nu, med åldrande partier, dålig återväxt, strid om uppdragen, falangstrider, visionslöshet, kortsiktig och ytlig löftespolitik, maktmissbruk och ren korruption. Sitter man så länge att man har större delen av sitt arbetsliv i politiken och större delen av sin vänkrets och referensram där, så blir det så.

Jag tänker inte missionera eller motionera om detta, men jag har satt upp en regel för mig själv, som jag tror att fler skulle må gott av:
- Var tredje mandatperiod utanför politiken.

Egentligen behöver man ut och befästa sin ställning på arbetsmarknaden mycket oftare än så, men en mandatperiod är tyvärr för kort tid för att hinna lära sig allt. Så det fick bli regeln "2 perioder in, 1 ut". Den regel som Miljöpartiet förespråkar, men fuskar med - "3 perioder in, sedan ut" - tycker jag är alldeles för långt, och dessutom slutgiltigt. Då tycker jag det är bättre att man kan växla om mellan politik och arbetsliv, så att de kan korsbefrukta varandra, som t ex Margot Wallström gjort. Tänk vilka bra politiker vi skulle få om fler kunde referera till ett arbetsliv som inte låg 10 år tillbaka i tiden eller mer. Och tänk vilka politiska erfarenheter arbetslivet skulle få med fler ex-politiker på tjänsterna.

Jag tycker också att partierna måste tänka på vad de gör med människor när de låter dem sitta kvar för länge, kanske för att de är så bra, kanske för att de inte törs knuffa ut dem i den kalla verkligheten. Vi håller på att få ett köttberg av avdankade politiker som inte tagit nån examen, som aldrig haft ett riktigt arbete, som skriver på sin valsedel att de är livsmedelsarbetare eller industriarbetare för att de sommarjobbat i en affär eller på en verkstad sommarlovet 1986.När de slutligen förmås att lämna är det bara med hjälp av ett jobb på en partiet närstående organisation. (I förlängningen kan man undra hur dessa organisationer kan tolerera att agera elefantkyrkogård, och vilken kärlek partierna visar dem genom att be dem om detta?)

Ju längre vi tillåter oss politiker att sitta på våra uppdrag, desto mer i garantipensioner tvingar vi också skattebetalarna att punga ut. Jag tänker inte vara tokpopulistisk och argumentera emot systemet, men det väcker till viss eftertanke att så många kommunalpolitiker sitter i tolv år eller mer på sina uppdrag, när just det råkar vara gränsen för när de når full pension. Och man kunde ju fundera på om vi inte skulle få litet bättre omsättning på riksdagsledamöter om dessa inte hade 50-årsgränsen för sina pensioner. Ge dem som vågar lämna sina karriärer, och kanske göra sig omöjliga i sitt yrke för all framtid, en bra övergångs"pension", men se till att det inte lönar sig att sitta länge, och se till att pensionen trappas av i takt med att de får en vanlig inkomst igen, oavsett om det är från ett eget företag!

Om två veckor mönstrar jag på en båt, som nu befinner sig på Papua Nya Guinea, som jungman. Jag ska ingå i en besättning som ska segla den runt Afrika och upp till Frankrike, där den ska tas upp på varv. Jo, jag har både skepparexamen och sjöfartsbok, och under nattvakterna ombord hoppas jag kunna få tid för det som egentligen är mitt yrke; att skriva. Förhoppningsvis kommer jag snart att kunna leva på någon av dessa sysslor, antingen som sjöman eller som skribent. Det här blir ett första test på ett par månader, men går det bra fortsätter jag försöka få jobb på olika båtar i vår, efter att jag hjälpt en efterträdare på plats hemma i Solna.

Även om jag suttit kortare tid som politiker än många andra, börjar det nämligen närma sig min egenuppsatta gräns om två mandatperioder. På vårt årsmöte i mars har det gått åtta år sedan jag valdes. Nu är det dags att bryta innanförskapet, nu får någon ny ta ett tag vid årorna. Så greppar jag en rorkult istället. Pennan släpper jag dock inte, så det blir nog en och annan livsbetraktelse från Indiska oceanen. Där är det cyklonsäsong nu (varför tror ni ägaren till båten hyr en besättning för att segla över båten?:-), men jag är ju van vid att sticka ut huvudet i stormar här hemma, så det ska nog gå bra!Här skriver jag om maktens djävulska frestelser. Och här skriver Gustaf Fridolin om hur politiken har blivit en karriär och här chattade jag med Aftonbladets läsare om innanförskapet. Svend Dahl har doktorerat i ämnet och kommit fram till att makt är viktigare än ideologi för de folkvalda.
Svar på bildgåtan: En annan slags bänknötare.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, innanförskap, utanförskap, arbetsliv, riksdagsledamöter, kommunalråd, elefantkyrkogård, förtroendevald, folkvald och annat intressant

Är det Juholts, partiets eller hoppets kris?

Läser i ett mail som en moderat skickat till mig: "ABBA, Volvo, Kalles Kaviar, midsommar, kräftpremiär, Olof Palme, göra rätt för sig och välfärd åt alla. Vad hände liksom?"

Nånstans där tror jag att det är i de orden vi hittar det; det som all ilska och besvikelse handlar om, som nu syns allt tydligare för varje opinionsmätning som görs.

I morse var jag ombedd att i P1 Morgon diskutera det stora opinionstappet för socialdemokraterna, vad det beror på och vad man kan göra åt det.

Ja, vad sjutton var det som hände egentligen? En sak som är säker är att det inte handlade om ondsint media. Det snacket kan ni lägga av med direkt. Folkilskan och mediaturbulensen kring Juholt är snarare ett uttryck för människors besvikelse över ett parti som inte lever som de lär, inte lyckas leverera i en ny tid och kanske i slutändan en besvikelse över att hela partipolitiken ter sig som mer munspel än verkstad.

Så när Juholt nu reser runt och pudlar, är det för nåt som egentligen är en kris som vuxit under 30-40 år (med några små avbrott av hopp då man lyckats övertyga väljarna om att allt ska bli som förr, valet -94 till exempel) Men mot den krisen hjälper inga pudlar i världen. Särskilt inte som han korsar pudeln med litet terrier; ”Egentligen gjorde jag inte så fel, det var mest krutrök och mediadrev". Han lider av samma sjuka som alla andra som suttit för länge som politiker; de ser inte längre vad som är rimligt.

Vi som kommer från ett parti som fortfarande vill vara det Riktiga Arbetarepartiet, av oss förväntas det en högre moral än av dem som betalt en reklambyrå för att hitta på namnet Nya Arbetarpartiet. Så är det bara. Vi kan tycka det är orättvist att inget drev går när fem högerriksdagsmän gör samma sak, eller när Carl Bildt har fingrarna nere i varenda oljetunna i inbördeskrigens Afrika, men tough shit, man måste vara det man driver och driva det man är. Bildt driver bara det han är, därför orkar ingen bli upprörd.

Men som sagt, det här är bara på ytan Juholts kris. Egentligen handlar den om flera, mycket allvarligare saker. Det otäcka dock är att Juholt-affären väckt till liv de gamla spökena "det där säger du bara för att du är vänster/höger", "medierna är emot oss" och "den debatten tar vi internt".

Att sluta leden är det farligaste och dummaste vi kan göra ett läge då vi har allt att vinna på öppenhet, transparens, högt i tak, ödmjukhet och lyhördhet. Att försöka hålla debatten bakom slutna dörrar är livsfarligt, speciellt för ett parti som trycker upp broschyrer där vi lovar att bli "Sveriges mest nyfikna, ödmjuka och öppna parti". In med ljus och luft för tusan! Bejaka olikheterna, öppna debatten, släpp in fler och låt dem ta ett tag vid årorna.

Lyssna på alla kärleksfulla kritiker, de kan massor, mer än de som suttit på sina uppvärmda stolar i evigheter, så länge att de fått fler år i politiken än i arbetslivet och fler vänner i partiet än utanför. Hur ska de kunna rida på toppen av tidens våg? De kommer inte ge upp sina positioner frivilligt eftersom de inte vill erkänna sitt ansvar. De kommer inte ge upp dem ens om opinionssiffrorna kryper under 20 eller ner till 10 procent, de kommer skylla på varandra och på en elak omvärld.

Vi tillsatte en kriskommission långt innan Juholt ens var påtänkt som partiledare. Det kanske är dags att damma av den rapporten innan vi börjar prata personfrågor? Men om det inte är möjligt att få till en rejäl krisinsikt, om vi tror att det är medias fel, att vi bara behöver "komma ut litet bättre med våra frågor", ja då är det nog snarare dags att ifrågasätta platserna och arvodena för ALLA medansvariga i den här krisen, som utvecklats under betydligt fler val än det senaste.

Vad beror krisen på då?

Socialdemokratin står för grundvärderingar som väldigt många människor delar, (på pappret även de nya moderaterna!). Vi tror att människor blir rikare, både i plånboken och i hjärtat, i ett samhälle där vi löser saker med gemensamma krafter. Där alla gör sin plikt och kräver sin rätt, i den ordningen. Där människor är trygga och fria nog att visa medmänsklighet. Där vi frågar vad vi kan göra för vårt land istället för vad vårt land kan göra för oss.

Men vi har fått allt svårare att leverera. Det beror på många saker.

Dels KAN vi inte leverera som förr, därför att vi inte bestämmer över Sverige själva längre (vi sitter i minoritetsregeringar, vi sitter i knäet på marknad, EU och fan o hans moster). Då kan man inte blunda och låtsas som om allt är som förr och lova jobb åt alla, 100 spänn mer i barnbidrag och ny vinterkappa åt mor. Var tydlig och ärlig. Inget jultomteparti.

Dels har vi tappat trovärdigheten för att vi inte lever som vi lär. Om ni anar hur många i arbetarpartiet som inte har haft ett arbete på väldigt många år eller som aldrig har arbetat, skulle ni bli mörkrädda. Och nej, jag är ledsen, att vara politiker är inte ett arbete, det är ett förtroendeuppdrag, som man har till låns av sina efterträdare. Det är dags för många av oss att lämna tillbaka det nu. Bryt innanförskapet! Först då kan du tala trovärdigt om utanförskap. Den uppmaningen vill jag inte i första hand rikta till Håkan, utan mer till alla de andra parti- och distriktstoppar som sitter och hoppas klamra sig kvar på sina uppvärmda arvoderade stolar. (Det gäller f ö även nya och gamla moderater!)
Det folk är mest besvikna på nu, det är förlusten av hoppet, om att en bättre värld är möjlig. Det finns ett stort behov av framtidstro och fungerande gemensamma lösningar, som många känner inte har funkat sen Palme dog. Kan socialdemokratin signalera ett sådant framtidshopp, i både ord och handling, är det nog välkommet av väldigt många som inte gillar ett tudelat samhälle. Vilka ska annars göra det?

Det finns många välutbildade, moderna och solidariska individualister därute, som har en kraft som skulle kunna göra mycket nytta – om de bara fick chansen – i ett parti med grundidén att det är lönsamt för alla om fler får chansen att förverkliga sina livsdrömmar. Men de vill inte reduceras till varken kunder eller klienter, utan tas i anspråk som de medborgare de är. Det gäller även i partilivet, något som kräver en snar reformering för att inte dö ut. Läs Katrine Kielos i Aftonbladet idag och Åsa Petersen och Ulf Bjereld i DN, och
Alexandra , Anders leker med tankar, Peter Högberg, Peter Andersson, Peter Strobl, X2 , Johan Westerholm x2, Kristian Krassman, Promemorian, Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Juholt, ledarkris, konspirationsteorier, opinionsras, solidariska individualister, landet, höger, vänster förnyelse, förändring, ideologi, idédebatt, nystart, organisation, partikultur, politik, och annat intressant

Kan jag inte få en förskollärare till istället för att äta mer på krogen?

Alltså, jag har verkligen försökt förstå. Trots att jag tillhör den ironiska generationen, så är jag inte ironisk nu: Om man sänker momsen på krogen så kan restaurangägaren sänka priserna och då kommer fler gå och äta på krogen. Så var det väl tänkt?

Jag är ingen nationalekonom, så jag kan inte riktigt ifrågasätta om det funkar. Men när jag hörde vad det kostade, och sedan hur många jobb Anders Borg räknade med att det kan ge, blev jag väldigt betänksam. 3 500 jobb för en kostnad av 5,4 miljarder, det blir ju EN OCH EN HALV MILJON PER JOBB?!?!

Måste jag äta mer på krogen för att skapa fler jobb i Sverige? Om jag hellre vill ha fler lärare i skolan eller händer i hemtjänsten, kan jag inte i valfrihetens namn få lägga mina skattepengar på det? Känns litet hälsosammare också.
Tänker jag stillsamt.
Men det är nog nåt jag inte förstått.
Anders Borg är ju nationalekonom. Eller är han mer... moderat?

Läs även andra bloggares åsikter om skattepengar, Solna, krogmoms, Anders Borg, valfrihet och annat intressant

Synd att den korvgubben inte är skriven i Solna

I förra veckan träffade jag två män med stora visioner. - Detta är den nya oljan! sade, nej skrek, den norske hotellmiljardären Petter Stordalen när han tog första spadtaget på jättehotellet vid Swedbank Arena i Solna. Erik Paulsson, också miljardär och pappa till hela Arenaprojektet, höll med och prisade det goda samarbetet med Solna stad. Som Stordalen sade: "En dag kommer oljan att ta slut, men Solna och Swedbank arena kommer alltid att finnas kvar". Se YouTube-klippet här.

Sett mot bakgrund av Solnas 25 procentiga ekonomiska ansvar för driften av arenan, klingade de orden lätt olycksbådande. SVT har gjort en granskning av de två stora arenaprojekten i Solna och Stockholm, där arenaekonomen Dan Persson på Idrottens Affären sammanfattar läget i en enda mening: -Det saknas sju-åtta miljoner stockholmare för att de ska bli lönsamma.



Inget fel på stora drömmar, det var de som en gång byggde landet, och de saknas verkligen i politiken idag, på båda sidor.

Jag gillar spektakulära byggen, men inte om de sker på bekostnad av dagisplatser. I helgen diskuterade vi Solnasossar stans budget för nästa år. Stig Malm, The Man of Immortal Oneliners, sade: - De styrande klarar att bygga en arena för 60 000 pers, men inte dagis åt 400 ungar.

Min något mer lågmälde politiske sekreterare Erik, som alltid har konstruktiva idéer, sade:
- Man kanske kunde göra om arenan till ett jättestort dagis när den gått i konkurs? Det finns ju en skyddad grön gård i mitten också!

Själv gillar jag moderna byggen, höga hus, mötesplatser som hotell och har de en schysst Sky Bar högst upp är de alldeles oemotståndliga. Det sade jag också när Erik Paulsson frågade mig vad jag tyckte vid korvstunden det bjöds på efter spadtaget, och tillade: - Och vet ni vad det bästa av allt är? Att det inte är vi som betalar den här gången!

Hotellet står i motsats till arenan på egna kommersiella ben. Jag kommer sitta där i skybaren, bli berusad av utsikten och undvika att tänka på arenans driftekonomi.

Men vadådå? Är det inte en massa positiva bieffekter med arenor som gör att kommunen tjänar på att gå in med pengar? Jo, även om det främst gäller för småkommuner i glesbygd så är det för regionen som helhet bra med satsningar som drar turister och företag, för det skapar jobb och tillväxt. Men inte som enskild kommun, inte med hjälp av skattepengar och definitivt inte när två kommuner kappbygger två jättearenor några kilometer ifrån varandra. Man tar sig för pannan. När ska småpåvarna lära sig samarbeta om invånarnas resurser?

För att det ska löna sig för oss gäller det förstås att korvgubben och pubägaren deklarerar sin inkomst och bor i Solna. Företagen själva betalar som bekant inte en krona i kommunalskatt, det gör bara kommuninvånarna. Petter Stordalens röst bröts när han berättade att hotellet skulle förse arenan med all mat, hur han skulle ta sig in i Guinness rekordbok genom att servera 65 000 arenabesökare korvar. "Det är fler än vad Jesus klarade av!" Synd att den korvgubben inte är skriven i Solna, tänkte jag och slickade litet senap ur mungipan.

Professorn i idrotts- och turistekonomi Brad Humphreys vid University of Illinois har studerat teorin "If you build it, they will come … with wallets bulging, eager to exchange greenbacks for peanuts, popcorn, hot dogs and beer..." och kommit fram till deprimerande resultat:
“Our conclusion, and that of nearly all academic economists studying this issue, is that professional sports generally have little, if any, positive effect on a city’s economy”.

Det är bara att räkna, som Dan Persson säger.

Läs även andra bloggares åsikter om Nationalarenan. korvgubbe, Solna, arenaekonomi, småpåvar, kommunalskattoch annat intressant

Nu får nån annan vara den yttersta pingvinen!

Till alla er som ringer: Nej, nu tänker jag inte prata mer med media.

Inte för att jag inte vågar, utan för att jag tycker att det är andras tur att prata. Och för att idag ska jag lyssna: på medborgarna på kaféet utanför stadshustrappan i Solna Centrum, som alltid mellan 9 och 5 på fredagarna.Därför tänker jag nu göra denna Intervju med mig själv, oc så får det vara bra sedan.

- Varför vill du inte ställa upp i fler intervjuer?
För att jag har viktigare saker för mig (se ovan) och för att jag tycker jag har sagt det jag vill säga. Nu får nån annan vara den yttersta pingvinen ett tag.

- Yttersta pingvinen?
Liknelsen som Håkan Juholt drog om att vi borde vara som pingvinerna i Antarktis, som värmer varandra och turas om att stå ytterst där det är kallast. (En väldigt bra liknelse för vår ideologi för övrigt!)

- Varför tror du att det är så få som träder fram med namn och säger vad de tycker?
För att de antingen har dolda maktmotiv med det de säger, vilket lätt skulle avslöjas om man såg vilka de var, dels för att de inte vågar säga vad de faktiskt i hjärtat känner.

- Varför vågar de inte det?
De är rädda om sin uppvärmda stol; de har gjort sig beroende av sin position för sin försörjning och saknar fuck-off-kapital. Det rekommenderas inte, för det är förödande för förmågan att se sig själv i ögonen i spegeln när man borstar tänderna på morgonen.

- Vad tror du om Håkan Juholts chanser att rida ut den hör krisen?
Jag tror att det finns två kriser:
1. Den första krisen handlar om hur människor uppfattar hans agerande. Vare sig det stämmer eller inte, så uppfattas han som en högt uppsatt person som tillskansat sig mycket pengar på ett felaktigt sätt. Det får man inte göra, speciellt inte om man företräder ett parti som står för rättvisa. Vi kan tycka att det är orättvist att han fördöms för nåt som kan visa sig bero på regler som knappt gått att fatta, medan Carl Bildt glatt och ostraffat år efter år tjänar pengar på oljepengar från krig i Afrika och Reinfeldt och Borg har svartanställda och underbetalda barnflickor i källaren, men det är så det funkar. Man förväntar sig en schysst arbetarmoral, där ingen skor sig på någon annans bekostnad. Och det är så det uppfattas nu, vilket jag tror blir en lång, krokig och kanske t o m omöjlig väg att vandra för att ändra på. Se bara hur folk bara såg en enda stor Toblerone när Mona Sahlin syntes i rutan, och det handlade om en bråkdel så stor.

2. Den andra krisen är partiet, och den är mycket, mycket allvarligare. Som bloggaren Erik Laakso skrev i ett lysande inlägg igår: Många frågar sig om partiet kan överleva den process som man är inne i. Jag undrar om partiet förtjänar överlevnad. Det är inget snack om att de politiska ståndpunkterna behövs. Men behöver de politiska ståndpunkterna det här partiet?
Daniel Suhonens febriga konspirationsteorier och försök att skapa nån slags dolkstötslegend i dagens DN är ytterligare ett bevis på att det är partiet, inte partiledaren som är det långsiktigt största problemet. Suhonen tillhör den yttersta vänsterfalangen och försöker nu göra gällande att Håkan är utsatt för en "högerkomplott". Det är möjligt att några av de anonyma fegisarna som kräver hans avgång tillhör den sida i striden om de uppvärmda stolarna som kallas "höger", men det är Håkan själv som lyfter bostads- och reseersättningar och leder riksdagsgruppen.

På det temat rekommenderas varm läsning av Katrine Kielos i Aftonbladet, i en ledarkrönika hon skrev långt innan den här skiten träffade fläkten.

- Är inte du bara en del av en fraktionsstrid som jobbar för att avsätta Juholt?
Nej, jag bor visserligen i Stockholms län, som i interna kretsar ska höra till "högern", men jag har aldrig umgåtts med fraktionerna, har aldrig ens fattat mig på dem. Hur i himlens namn kan åsikter ha med länsgränser att göra? Det är ju helt sjukt. Dessutom har jag definitivt aldrig tyckt illa om Juholt. Det jag tyckte illa om var själva valprocessen inför partiledarvalet, inte någon kandidat.

Jag räknas, trots mina 17 år, varav 7,5 år som arvoderad heltidspolitiker, som ny i politiken. Jag har aldrig varit med i ett ungdomsförbund, aldrig varit med på någon falangsida.

- Jamen, du är ju storstadsbo, då är man ju höger?
Nej, som Stockholmare och Solnabo har jag sett vad högerstyret för med sig i form av ökade spänningar och klyftor. Hur en religiös tilltro till marknadens förmåga att lösa allt skapat enorma ökade kostnader för allt från skola till snöröjning. Sist men inte minst har jag sett hur den passiva skattesänkarpolitiken lett till en region i stagnation, där det inte finns några kulturinitiativ, smarta trafiklösningar eller innovationssatsningar som kan lyfta vår fantastiska Stockholm till en stad i världsklass. Kortsiktigt, korkat och kontraproduktivt.

Här hade Juholt och gänget ett embryo till en politik, med budgetens satsningar på tunnelbana, utbildning och bostäder, men den försvinner nu totalt i det som, rätt eller fel, uppfattas som bristande moral.

- Vad ska man göra åt det då?
Jag tror Håkan kunde räddat situationen om han gjort helt om, gått till motattack och sagt: - Jag har varit dum och inte fattat, kanske har jag suttit innanför de här väggarna för länge. Vi har ini helvete för höga ersättningar, som dessutom måste hanteras med ansökningar och blanketter. Låt oss istället hitta ett system där riksdagsledamöter har en hygglig klumpsumma i lön, som ska räcka till såväl resor som boende. En bra lön som ska räcka som ersättning för alla långa arbetsdagar, årskortet på SJ/SAS, och ett rum i Stockholm för dem som bor långt bort.

Om Håkan kom ut och pratade med människorna på kaféet utanför stadshuset i Solna Centrum som jag snart ska bege mig till, tror jag han skulle få råd i den stilen. Folk är inte ogina eller missunnsamma, de kräver inte felfria politiker, men de kräver ärliga politiker som tar ett personligt ansvar.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Juholt, ledarkris, konspirationsteorier, riksdagen, storstad, landet, höger, vänster och annat intressant

Hur undviker vi maktens djävulska frestelser?

Efter gårdagens debattartikel i SvD har jag och de andra undertecknarna Jonas Morian, Sandro Wennberg, Alexandra Einerstam och Johan Westerholm fått tusentals (!) kommentarer, telefonsamtal och mail från människor som välkomnar en öppen partidebatt kring Juholts bostadsaffär. Vi påstår inte att Håkan Juholts agerande varit avsiktligt eller olagligt, för det vet vi inte än, men vi säger att man som partiledare med 17 år i riksdagen – borde insett att det är olämpligt.

Vi skriver om hur viktigt det är med personligt ansvarstagande och en god moralisk kompass i politiken. Annars förlorar folk tilltron, och i slutändan växer misstänksamhet, politikerförakt och slutligen hat. Förlorar människor tilltron till att politiker gör sitt bästa och är kapabla att förvalta deras förtroende och skattepengar väl, så kommer de inte finna det mödan värt att själva bidra och göra rätt för sig eller ens rösta på ett demokratiskt parti längre. Häri ligger det verkliga hotet, inte bara mot vårt parti, utan mot hela samhällskänslan.

Ett försvagat förtroende för den politiska sfären, att den består av roffare, har försatt Grekland i den position de är i. En position där låg skattemoral och en stor svart ekonomi nu fört dem till statskonkursens rand, som Johan Westerholm skriver.

Idag skriver Peter Weiderud från de kristna socialdemokraterna på DN Debatt delvis samma sak som vi skrev i Svenskan igår; att det inte handlar om förundersökningen och ifall Juholt följt lagen eller inte, utan om att vi måste återerövra en sund kultur där det aldrig går att krypa ur det personliga ansvaret.

Jag kommer osökt att tänka på Tage Erlander. När han slutat 1969 kom hans fru Aina till regeringskansliet för att återlämna några pennor hon hittat hemma, som det stod "Tillhör Statsverket" på. Inte för att de riskerade ett mediadrev om det upptäcktes, utan för att de tyckte att man skulle lämna tillbaka det som inte tillhörde dem.

Som Peter skriver: Väljarna vill inte ha felfria politiker. Men de vill ha ärliga och pålitliga politiska ledare.

Varför tappar man den inre kompassen? Jag tror det kan ha med långvarigt maktinnehav att göra. Alexandra Einerstam publicerar på sin blogg hela Václav Havels tal Maktens djävulska frestelser, och det är verkligen läsvärt. Politikern blir fånge i sin egen ställning, hos sina förmåner och i sitt ämbete. Det som uppenbarligen bekräftar hans identitet och därigenom hans existens håller i själva verket på att omärkligt ta hans liv ifrån honom.

Gustaf Fridolin har också läst Havel, och skriver i den utmärkta DN-artikeln Politiken har blivit en karriär:

Demokrati kanske är som kärlek - när vi tar den för given så dör den. Eller kanske är demokratin som en stol i ett arbetsrum för riksdagsledamöter. Om man ser den som en självklarhet så har den genast förlorat allt annat värde än att härbärgera en bakdel.

Demokratin är inte de människor som sitter i riksdagen, den är inte enbart ett sätt att förvalta ett land utan framförallt den upplevelse av delaktighet som människorna som bor där känner i de beslut de gemensamt fattar. Och då måste fler få möjlighet att göra en vända in i politikens maskinrum.

Det där sista har jag länge slagits för själv, att man inte ska sitta för länge på sina uppdrag. Både för att man riskerar att förlora kompassriktningen och bli ett med sitt uppdrag, men också för att man förlorar sitt fuck-off-kapital. När man blir beroende av sitt uppdrag för sin försörjning, när ens förmåga att betala hyran blir avhängig ens partilojalitet och förmågan att hålla sig väl med rätt människor så att man får sitta kvar, då riskerar man att få helt fel bevekelsgrunder för sina åsikter och ställningstaganden. Dessutom skulle både politiken och arbetslivet må väl av litet mer korsbefruktning. Som i fallet med Margot Wallström och Gustaf Fridolin, som gått ut och in ur politiken några vändor. Jag gillar inte Miljöpartiets regel om max tre mandatperioder på samma uppdrag, dels för att det frfelar hela syftet när de kommer undan med att en riksdagsman bara hoppar till Landstinget och fortsätter där i ytterligare 12 år, dels för att det är så slutgiltigt. Vad är det som säger att inte t ex Maria Wetterstrand skulle bli en alldeles utmärkt riksdagseldamot igen om hon bara tog en vända ut i arbetslivet några år och sedan fick komma tillbaka till riksdagen?

Själv tänker jag tillämpa min egen regel om var tredje mandatperiod utanför politiken. Två inne, en ute, och sedan kan man om man har lust kandidera igen. Mina åtta år har gått nu, och jag ska alldeles snart sluta. Iallafall med politiken som yrke. Jag kommer alltid jobba frivilligt som vanlig medlem. Och kanske kommer jag tillbaka när jag fått vara ute i arbetslivet igen några år och hämtat ny kunskap. Om vikten av att bryta innanförskapet skriver jag på Aftonbladet Debatt idag.

Men det duger inte med bara "more of the same"; nån ny ur partitoppen som suttit lika länge, om än aldrig så grundligt synad i sömmarna. Precis som i Solna, där den korruptionsåtalade moderaten Lars-Erik Salmine till slut tvingades avgå, kommer en efterträdare till Juholt väljas i det närmaste toppskiktet. Mitt krav på en valbar politiker, oavsett position, är att han eller hon tillbringat mer än halva sitt yrkesverksamma liv utanför politiken och ha åtminstone mer än halva sin vänkrets utanför politiken. Är det för mycket begärt, ja då har vi ett verkligt stort problem!

Mer om det förslag för att ge gamla politiker litet fuck-off-kapital som jag skriver om i Aftonbladet Debatt idag, kan du läsa om HÄR.

Att kalla sig folkrörelse förpliktigar, tycker jag. Om hur nära hycklarstämpeln ligger, skrev jag om i våras, långt innan jag visste vad som skulle komma.

Jag har samlat på mig ett antal åsikter och idéer under mina fredagar på caféet utanför Solna stadshus, dit jag flyttade ut direkt efter att valstugan transporterades bort efter valet förra hösten. Här är den Att-Göra-Lista för (S) som dessa grymma samtal resulterat i.

Igår chattade jag, Widar Andersson och Jonas Morian med Aftonbladets läsare om Juholtaffären. Läs hela chatten HÄR. Lyssna också gärna på Jonas Morian i P1 Morgon. Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, Håkan Juholt, bostadsbidrag, bedrägeri, riksdagen, riksdagsledamot, korruption, Solna, förundersökning och annat intressant

Dessa herrar och deras spårvagnar, arenor och krognotor

SL kan lika gärna bjuda på taxi för pengarna som Stockholms nya dyra spårvagnar kostar, skriver en trafikforskare i DN idag. 40 miljarder blir den sammanlagda notan, vilket skulle räcka till att bjuda alla nya resenärer på taxi varenda dag i fyrtio år. Christer Wennerholm, moderat i Landstinget älskar spårvagnar. Han kanske minns sin barndom eller nåt. Och han verkar inte ha lärt sig ett jota av fiaskot med NK -expressen. Iallafall vill han nu klubba igenom 6 spårvagnslinjer i Stockholms centrala delar. Det ger en (1!) procents ökning av resandet med SL.

"De sex centrala spårvägslinjerna blir en gökunge som kommer att äta ut alla andra kollektivtrafikprojekt i regionen, vilket speciellt kommer att drabba Stockholms förorter och förortskommuner" skriver trafikforskaren Göran Tegnér.

Jotack, gökungar vet vi allt om, speciellt i Solna, där vi förutom gökungen till arena nu går miste om t-bana dit och till Karolinska, där en vanlig SPÅRVAGN ska trängas med bilarna på den redan överfulla Solnavägen, där Europas modernaste sjukhus nu ska vårda Sveriges sköraste patienter i landets skitigaste luft. Tunnelbana till ett nytt jättesjukhus med forskarcenteroch tusentals bostäder och kontor? Näää, spårvagn i blandtrafik (betyder att spåren ska gå mitt i bilfilerna), svarar nostalgikern Wennerholm!

Hur tusan prioriterar de egentligen, herrar moderater?! Gökungar har vi redan i Solna, som sagt. En nätt liten arena för 3 miljarder, varav 430 millar Solnabornas skattepengar, till exempel.

Och apropå PRIORITERINGAR har vi sen sänkningen av krogmomsen... Här skulle jag kunna säga nåt vasst, men jag tror inte det behövs.

Häpp! Välkomna till Solna, gubbs. Ta bara spårvagnen till arenan och gå några tior billigare på krogen medan vi andra andas utsläppen från bilköerna, betalar era mastodontmonument och krognotor.

Under tiden drar SJ in tåg, störningsinfo saknas på SL, och regeringen utreder i snigelfart långsamvarianter av "snabb"tåg. Sossarna på riksplanet verkar dock har förstått att Stockholm behöver mycket mer t-bana och tåg för att stå sig i den internationella konkurrensen och föreslår storsatsning på detta i sitt förslag till statsbudget, Helene Hellmark Knutsson s-landstingsoppostionsråd bloggar om förslaget om Urban Tillväxt. Varför detta motstånd mot t-bana?, skriver hon och kollegan Erika Ullberg på DN Debatt, Risk att trafiken blir en tillväxttragedi, skriver LO.

(M) tappar - (S) ökar. Kanske är det pendlarna som börjar säga ifrån? Eller skattebetalarna som ser hur det slösas med deras pengar på krognotor och jättearenor?

Nä, tacka vet jag tunnelbanan!Läs även andra bloggares åsikter om SL, stockholms läns landsting, socialdemokraterna, moderaterna, trafik, trafikkaos, köer, bilköer, spårvagn, snabbtåg, urban tillväxt, spårvägsnostalgiker, tunnelbana, Karolinska, Helene Hellmark Knutsson, Erika Ullberg och annat intressant

Glad AIK:are, ledsen skattebetalare

Som AIK:are kan man inte var annat än glad över att klubben stannar i Solna
...men som kommunal skattebetalare är jag lika bekymrad som förut.

Idag på morgonen skickade AIK ett pressmeddelande där deras arenapanel rekommenderar spel på Swedbank arena. I oktober avgörs frågan på ett medlemsmöte. Troligt är nog ändå att de accepterar rekommendationen. Hur det går med bygget av en egen arena i Sundbyberg med pkatrsäven för hockeyn, träningsanläggningar för undomar m.m. är inte avhängigt detta beslut; de planerna ska enligt uppgift fortsätta, då en sådan kan stå klar först efter 2017.

Som AIKare och Solnabo är jag glad att Solnas främsta varumärke åtminstone tills vidare tycks bestämma sig för att stanna i Solna. Som skattebetalare är jag dock fortfarande högst bekymrad. AIK:s spel på Swedbak arena betyder att 1/3 av evenemangen som krävs är på plats, men tyvärr bara 3 procent av de intäkter som behävs för att få arenan att gå runt ekonomiskt. Den stora stötestenen är alltså hur de övriga två tredjedelarna ska generera resten; 97 procent av intäkterna?!?

Ja, just nu verkar ju en konsert- och nöjesarena i Köpenhamn gå upp i rök, så vem vet?

AIK har haft ett fantastiskt förhandlingsläge med två arenor i Stockholmsområdet som tävlat om klubbens spel. Till det kan jag bara gratulera dem. Mer tveksamt är hur anbudet frpn Swedbak kryddats med löften om mer kommunalt stöd till klubben, samt mer eller mindre förtäckta hot om mindre stöd om man inte väljer "rätt". Att en kommun stöttar en kommersiell aktör (Arenabolaget i Solna AB) i deras anbud till en annnan kommersiell aktör (AIK Fotboll AB) i en öppen upphandling mot ett annat bolag (Stockholmsarenan) känns inte helt klockrent ur ett konkurrens- och marknadsperspektiv. To say the least... Om kommunens revisorer fick granska avtalet skulle de nog ha en del att säga om detta. Nu lär ju detta inte ske, eftersom Arenabolagets avtal är lika insynskyddade som en villa i Djursholm. Det var ju bland annat detta som förre stadsdirektören i Solna fick betalt av byggbolaget för att fixa till. Kommunal demokrati, öppenhet och transparens, någon?

HÄR kan du läsa mer om vad jag skrivit i denna fråga. Och HÄR skriver Dan Persson på Idrottens Affärer om samma ämne.

Svensk Fotboll skriver, liksom Aftonbladet och Sydsvenskan och Svenska Fans och Expressen och DN och SvD Läs även andra bloggares åsikter om nationalarenan, Solna, demokrati, kommunal demokrati, AIK, Swedbank Arena, PEAB, Fabege, Jernhusen, Svenska Fotbollsförbundet, moderaterna i Solna, korruption, insyn, Sundbyberg, Stockholmsarenan, arenapanel, fotboll och annat intressant

En studie i argumentationsfel

Simon Strand, kära bloggare och Fb-vän, du säger det så oändligt mycket bättre och roligare än jag någonsin skulle kunna uttrycka det, så här, kommer därför hela ditt inlägg om arenor i Sumpan och Solna, och hur Timbro, Skattebetalarnas förening och alla de andra näringslivsfinansierade högertankesmedjorna vrider sig som maskar på en metkrok för att komma fram till att det bara är s-styrda kommuner som slösar med skattepengar:

Timbro och Skattebetalarna fäktas mot väderkvarnar i Sundbyberg – men kan inte ens hålla rent i sitt eget hus

I en tid när politikerna tvingas prioritera allt hårdare måste de vara beredda att ställa olika behjärtansvärda verksamheter mot varandra. Frågan till Jonas Nygren (S), kommunstyrelsens ordförande i Sundbyberg, är därför tydlig. Vilka verksamheter får stryka på foten om räkningen för driften av AIK:s nya jättearena dimper ned i brevlådan på kommunhuset om några år?

Det frågade sig Timbro och Skattebetalarnas förening i förrgår på DN Debatt om ett eventuellt arenabygge på Sundbyberg Stads mark. Ett byggprojekt som för några dagar sedan omnämndes i Dagens Nyheter och som kommenterats av Sundbyberg Stad därefter. I både DN-artikeln eller Sundbybergs utlåtande uppges det att ett eventuellt arenaprojekt skulle finansieras utan skattebetalarnas pengar. Och Timbro/Skattebetalarna kommer ingenstans i artikeln med faktauppgifter som kvalificerar dem för en bestämd motsatt åsikt om ett eventuellt projekt där informationen varit väldigt knapphändig. Men det spelar tydligen ingen roll: De. Vet. Hur. Det. Ligger. Till. Här. Okej?

Eller som de uttrycker det:

”Sundbybergs politiker gör nu bäst i att dra lärdom av andra arenaprojekt i Sverige på senare år. Arenaprojekt brukar nämligen bli betydligt dyrare än de första kalkylerna ger sken av. Dessutom får skattebetalarna ofta stå för notan, oavsett hur det låtit när byggplanerna presenterades.”

Alltså: Om en arena skattefinansieras, då är det fel, och om det påstås att en arena inte ska skattefinansieras, då är det lögn. Ett studieexempel i argumentationsfel, kan tyckas.

Timbro/Skattebetalarnas antar alltså att 1. akattefinansiering av arenor är dåligt, och 2. alla arenor måste skattefinansieras i slutändan. Då blir den en enda logiska slutsatsen att man är emot byggandet av idrottsarenor i Sverige över huvud taget. Hur länge ett embargo mot byggandet av svenska idrottsarenor bör gälla framgår inte.

”Dessutom får skattebetalarna ofta stå för notan, oavsett hur det låtit när byggplanerna presenterades”. Ett kategoriskt och defaitistiskt påstående. Vem som tjänar eller förlorar på ett affärsprojekt avgörs inte av ”hur det låtit”, utan av hur ägarförhållandena de facto har sett ut. En räkning kan inte bara råka dimpa ner i Sundbyberg Stads brevlåda en vacker dag, så som Timbro/Skattebetalarna mot bättre vetande framställer det.

Hade man fördjupat sig i påståendet att skattebetalarna ofta får stå för en del av notan i arenaprojekt (vilket är sant) skulle man enkelt kunna identifiera själva knäckfrågan: huruvida kommunen går in som delägare. Timbro och Skattebetalarna skulle kunna uppmana Sundbyberg att inte gå in som delägare i ett eventuellt projekt. Då blir det konkret och relevant. Nu blev det bara fluffigt, alltihopa.

För visst är det så, att om kommunen äger en del av en arena så kan de aldrig garantera att skattebetalarna inte kommer få betala, oavsett vad de säger. Så är fallet för projekt Nationalarenan i Solna; även kallad Swedbank Arena. Där har Solna Stad nyligen knuffat in 61,7 miljoner extra i kapitaltillskott och borgen utöver de 370 miljoner kommunen redan gått in med och där samtliga samarbetspartners utom SJ och Fotbollsförbundet riskerar fängelsestraff för grova mutbrott. Vill ni veta mer om det projektet så kan ni bara ringa till Skattebetalarnas Förenings växel och fråga efter Torsten Svenonius som jobbar där sedan länge och som sedan flera år tillbaka varit aktiv anhängare av Swedbank Arena-projektet, som både opinionsbildare och genomdrivare i sin roll so kommunfullmäktigeledamot i Solna.

Intressant i sammanhanget: Skattebetalarnas Förening och Timbro har pliktskyldigt nämnt Swedbank Arena-projektet () i ett blogginlägg. Man citerar en DN-artikel, länkar och lämnar den utan kommentar. Det är säkert lättare för Stockholmscentrerade Timbro och Skattebetalarnas Förening att kritisera kommunala arenabyggen i andra delar av Sverige eller socialdemokratiska styren på lösa grunder som i fallet Sundbyberg. Där finns inga personer man måste hålla sig väl med eller som man lär träffa på nästa vinmingel. Vad är annars förklaringen till att man silar mygg och sväljer kameler? Kanske att det är så mycket annat att göra. Här ett utdrag från Arbetarbladet så sent som i går, 24/9:

”Kommunens beslut att köpa namnet Tierp Arena för 8,5 miljoner kronor har överklagats.
- Vi ser det som ett dolt företagsstöd, säger Torsten Svenonius, informationschef, vid Skattebetalarnas förening, som också vill väcka en debatt om detta är ett lämpligt sätt att använda skattebetalarnas pengar.”

Okej, Torsten.

Några dagar tidigare skrev Arvid Malm på Skattebetalarnas förenings Slöseri-blogg om AIK:s ”jättearena” (40 000 åskådarplatser menar Arvid, utan källangivelse, mot siffran 30 000 som figurerat i media) i Sundbyberg:

Enligt DN ska inte AIK:s arena i Sundbyberg finansieras av skattepengar. Det är bra. Samtidigt frågar vi oss om det inte hade varit bättre att snacka ihop sig redan innan (de skattefinansierade) jätteprojekten i Solna och Stockholm drog igång. Nu är risken stor att arenorna konkurrerar ihjäl varandra och att skattebetalarna blir sittande med en stor del av notan.

He he, okej, okej. Så problemet är egentligen att ett privatfinansierat projekt kan riskera att konkurrera ut kommunal verksamhet? Och att Storstockholms arenasituation inte centralplanerades bättre? Hear, hear… Men nu verkar det väl ändå som att den marknadsekonomiska högerflygeln vänder sig ut och in i sin ansträngning för att vara emot Sundbybergsprojektet? Varför?

Det är intressant hur Timbro och Skattebetalarna kan åka till Tierp och Sundsvall eller, som i fallet Sundbyberg, argumentera mot information de saknar om ett projekt som ännu inte finns, samtidigt som man har gigantiska slöseriskandaler mitt framför fötterna. Som man helst inte rör vid ens med tång. Väldigt intressant.

Timbro och Skattebetalarna borde fokusera på det slöseri som finns och inte det man förmodar kan uppstå på lösa grunder, och se till att man, som i fallet Svenonius, inte företräds av personer som slösar med den ena handen och pekar på andras slöseri med den andra. Bara på de premisserna kan man ge sig ut i debatten med någon slags trovärdighet.

.....

Word!
Swedbank Arena i Solna (eller vad den nu ska heta)
Publikkapacitet: upp till 65 000 åskådare
Finansiering: privat och kommunal. (Solna kommun är delägare i samtliga bolag runt arenan motsvarande mellan 16,7 - 25 % andelar)
Kostnad hittills: nästan 3 miljarder kronor (utlovat maxpris: 1,9 mrd)
Knappt nämnd av högerns tankesmedjor
AIK:s egen arena i Sundbyberg (inga bilder finns än. Fotot visar en lika stor arena i Österrike)
Publikkapacitet 30 000
Finansiering: privat
Utpekad som varnande exempel på kommunalt skatteslöseri av Skattebetalarnas förening och Timbro.

Läs även andra bloggares åsikter om aik, arena, arvid malm, fotboll, hemma på råsunda, simon strand, lars-erik salminen, philip lerulf, råsunda, skattebetalarna, skattebetalarnas förening, slöseriombudsmannen, slöso, stockholmsarenan, sundbyberg, sune reinhold, swedbank arena, tierp, timbro, torsten svenonius DN och annat intressant

Fakta sparkar i Berlusconiland och i partiet sitter vi inne och ugglar

I helgen var jag i Italien och besökte en stor arena. Det kändes nästan som hemma. Solna börjar alltmer likna Berlusconi land, och då tänker jag inte bara på korruptionsskandalen, utan även på sättet att presentera nyheter. På kommunens hemsida, av vissa kallad nordkorea.se, skiner solen jämt över Solna, precis som i Berlusconi-TV. Mycket skryt, priser och utmärkelser, utländska studiebesök och idel ljusa besked, men närmast omöjligt att komma i kontakt med ansvariga politiker, hitta handlingar och beslut. I morse hade Solna.se följande rubrik:

Arbetslösheten i Solna på fortsatt låg nivå

Den öppna arbetslösheten i Solna uppgick den 31 augusti 2011 till 2,3 procent. Även arbetslösheten för ungdomar och utrikes födda visar positiva siffror.

Vi som läser mail från arbetsmarknadsavdelningen känner till en annan bakgrund. Den totala arbetslösheten bland ungdomar i Solna uppgick den 31 augusti till 4,1 procent (ökning med 0,3 procent sedan juli). Den totala arbetslösheten bland utrikes födda i Solna uppgick den sista augusti till 5,8 procent (ökning med 0,4 procent sedan juli). Visst är arbetslösheten lägre i Stockholm än i Pajala, men det är ju knappast nåt man som kommunpolitiker kan skryta om. kan Däremot blir man litet bekymrad och förbryllad när den stiger, och ingen tycks vilja kännas vid det!

Fakta sparkar. Men kommer den inte ut, som Italien där Berlusconi äger flertalet TV-kanaler, så märks den inte annat än som en vag känsla av att något är fel. Väldigt fel.

Samma litet unkna Kina-TV-känsla får jag tyvärr när jag läser mitt eget partis organisationsutredning, ledd av Carin Jämtin, som idag presenteras på Politikerbloggen under rubriken "Vi måste bli bättre på att stärka medlemmarnas inflytande". Det är väldigt mycketord, fina ord visserligen, men väldigt litet konkreta förslag, förutom ännu en Facebookgrupp och nåt vagt om att medlemmarna ska få mer att säga till om och att vi ska föryngra. Hm, var har vi hört den förut?

Och bara medlemmar??? Vårt parti och de flesta andra har idag en medlemsskara som milt sagt knappast ser ut som väljarkåren som helhet. I Stockholms län är bara 12,5 procent under 40 år, och jag misstänker att det inte ser bättre ut i resten av landet! Ska man då lyckas nå målet som Carin skriver om, att 25 procent av våra valda företrädare ska vara under 35 år, är det nog the understatement of the year att säga att vi har "en bit kvar"...

Carin, de där unga människorna finns. Men inte i partilivet, utan i det där livet vi som parti numera bara besöker innan valen, eller i en vår- eller höstkampanj då och då.

Nu ska jag för tydlighetens skulle säga att jag tror att Carin fattat det, och att det förmodligen är någon anställd som skrivit blomsterspråket i hennes artikel. Mycket är också rätt och vettigt. Det är bara det att vi har hört det förut. Åtskilliga gånger. När vi efter valet satt och diskuterade en valanslys som i stort sett var en karbonkopia på de tre-fyra senaste valanlyserna, gick luften ur mig när följande tanke slog mig: - Tänk om vi ägnat all denna tid åt att istället gå ut och prata med människor utanför partiet, vad vi hade kunnat uppnå då...!

Gör det! som Peter Andersson skriver på sin blogg idag. Sluta sitta inne och snacka, bara GÖR DET! Att säga att jag börjar bli frustrerad och besviken börjar närma sig en stark underdrift, som Johan Westerholm skriver i ett inlägg med det träffande namnet Grisen går inte upp i vikt för att vi väger den oftare. Det blidde en Facebook sida men sedan då? skriver Peter Högberg.

Men som Peter Johansson skriver, förändring startar på hemmaplan. Ska vi bli Sveriges mest ödmjuka, nyfikna och öppna parti, som Carin Jämtin skriver, så krävs mer än aldrig så skarpa stadgeändringar. Då krävs att alla vi som är politiskt engagerade genast slutar sitta och uggla i våra egna lokaler och diskutera ännu en utredning, och istället går ut och snackar med de som ännu inte engagerat sig!

Och kanske ännu viktigare, tar snacket med de som slutat engagera sig och riskerar att börja hata istället. När de tysta minuterna för Utöya nu är över, ägna då flera minuter åt dialog med människor som riskerar att börja hata.

Peter Johansson, Peter Högberg, Mitt i steget, Roger Berzell skriver också om detta idag.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, medlemsdemokrati, föryngring, Kina-TV, Solna, propaganda, nordkorea och annat intressant

Gör en sång med löjligt namn, bli poppis. På 90-talet.

Om knäppa bandnamn var grejen på 80-talet, så var 90-talet de sjuka låttitlarna gyllene decennium. Rolling Stone har listat 90-talets värsta.

'MMMBop' med Hanson, ni vet den där brödratrion där den äldsta brorsan, han som fått finnar, knappt fick synas i videorna.

'Ice Ice Baby' med Vanilla Ice. Iskallt.

Chumbawambas 'Tubthumping'. Jag gillade bandets politiska ställningstaganden, t ex när de uppmanade fansen att stjäla deras plattor, men hur tänkte de egentligen när de satte den titeln? Och bandnamnet?!?

Och hur fan är man skapt om man skriver en sång om hjärtesorg med titeln 'Achy Breaky Heart'?

Aqua, 'Barbie Girl', låten som Mattel stämde ända upp till öronen, men sedan själva använde i en reklamkampanj för dockorna.

Jag älskar dem. Samtliga finns med på min Spotifylista "Låtarna du inte vill erkänna att du sjunger med i". Nej, OK då, inte Barbie Girl. Den hatar jag verkligen, på riktigt.
Rolling stone glömde dock 'Canelloni Macaroni'. De har väl ännu inte upptäckt giganten Lasse Holm.

Läs även andra bloggares åsikter om töntiga låtnamn, 90-talets värsta låtar, 90-talshits, bandnamn, låtnamn, guilty pleasures, musik, pop och annat intressant

Samhällsaktörer - nej tack. Byggföretag - välkomna!

På lördag är det Solnadagen. Det har alltid varit en trevlig dag då Solnaborna gick gick ut på torget för att se och höra mer om sin stad. Det var politikerdebatter, utställningar av byggprojekt, arkitekturpris delades ut och byggnader som vanligtvis är stängda för allmänheten öppnades för visningar. Man kunde få en stadsrundtur där vi förtroendevalda från olika partier turades om att visa runt, till fots eller per buss, om historia, nutid och framtid.

Nu har dagen blivit nåt helt annat. Politiska partier är inte välkomna, bara de styrande får stå på scenen och dela ut pris och hålla tal. Ett utvalt antal föreningar och företag får ställa ut eller ha bord, men t ex kyrkan är inte välkommen. En förening för hemlösa jag pratade med har hittat ett sätt att ta sig runt reglerna: Om de betalar för att hyra ett loppisbord, kan de snika med litet info om sin verksamhet med hjälp av broschyrer på bordet etc.

På stadens hemsida utlovas "dialog med stadens representanter" men eftersom politiken är bannlyst måste dessa "stadens representanter" vara några andra. Kanske är det de här sponsorerna och "samarbetspartners" vars loggor man hittar i fyrfärg på reklamfoldern för Solnadagen:

PEAB, Arenastaden, Swedbank Arena och Fabege.

Byggföretagen får du alltså träffa och ha en dialog med, men inte politikerna, framförallt inte oppositionen (Jag gissar att de styrande ändå kommer äntra scenen för litet tal och priser). Och inte de riktiga samhällsbyggarna; föreningarna och de andra ideella organisationerna. Om du inte råkar tillhöra någon av de utvalda förstås, de med goda kontakter in i stadshuset.

Hej då folkrörelse- och föreningssverige. Välkommen till en skön ny värld.

Läs även andra bloggares åsikter om Solna, folkrörelser, demokrati, folkrörelsedemokrati, politik, socialdemokraterna, Solnadagen, öppenhet, transparens, påverka, tyck till, samhällsengagemang, samhällsbyggare, byggföretag, Nationalarenan, Swedbank Arena, PEAB, Fabege, Arenastaden, förtroendevalda, demokratibrist, medborgare och annat intressant