lördag, januari 07, 2012

Indiska Oceanen, dag 1, då jag bestämmer mig för att inte baka kladdkaka

"Gå ut hårt, öka och sen spurta, det är du det" sade en vän för länge sedan. Kanske är det så. Det är ju i alla fall rätt typiskt mig, att när jag bestämmer mig för att korsa ett hav, så väljer jag den längsta sträckan som finns på alla världshav, de 5000 sjömilen mellan Australiens västkust och Godahoppsudden i Sydafrika. Vad ska jag göra sedan, som bräcker det? Får väl bli Cape Horn eller kanske the Tasman Sea?

Du som har följt den här historien vet att denna passage inte är början på äventyret, som började med att jag bestämde mig för att livet är för kort för att ägnas åt oppositionspolitiken i Solna, mönstrade på som sjöman på en båt som ska levereras till Frankrike från andra sidan jordklotet, flyger till Crocodile Dundee-landet, närmare bestämt Darwin i Northern Territories, där jag första natten på båten råkar ut för en åskstorm där båten träffas av blixten så att alla instrument slås ut, sliter sig och krockar med en ankrad pråm. Det är värsta tiden på året, 37 grader varmt, tomt på turister men så överfullt av krokodiler att jag varnas för att ens sticka tårna i vattnet. På färden nedför Australiens västkust försöker jag fånga läcker matfisk, men får istället en stor revhaj på kroken. Det är konstant motvind, vindar på 20-38 knop kombinerat med vågor på upp till 3,5 meter och vi blir mer och mer försenade ner till den bredd
grad där överfarten kan påbörjas, för att klara oss undan det värsta cyklonbältet. Glömde jag säga det? Ja, det är ju cyklonsäsong också, vilket gör att vi knappt ser några andra båtar alls under hela seglingen. När vi kommer till den berömda Coral Bay unnar vi oss dock att stanna till vid det stora korallrevet i hopp om att se en glimt av dess berömda rika djurliv. Vi får mer än en glimt, ett mycket nära möte med en hel knölval. Med uppslitsat och skevt roder och utan fenköl tvingas vi navigera in i den lilla staden Carnarvon i beckmörker natten före julafton. Det blir en annorlunda jul- och nyårshelg, men också intressant, åtminstone ur ett antropologiskt perspektiv. När vi slutligen kan ge oss av igen, ser väderutsikterna fina ut, med starka men akterliga vindar. Det känns skönt att se människorna vid Monkey Cape, denna väldiga kontinents yttersta västudde, stå och vinka så glatt då vi susar förbi. Så fort vi rundat udden är de dock tillbaka, vågorna, som vi sällan ser dem i svenska farvatten, flera meter höga, uppiskade av veckor ute på den väldiga oceanen, som nu breder ut sig för våra ögon, alltmer upprörd ju mer kusten krymper i aktern.

Vad har jag givit mig in på? Det finns förstås en anledning till varför så få båtar korsar oceanen vid de här breddgraderna, och speciellt inte vid den här tiden på året. Inför den här resan har jag läst metervis med böcker om jorden-runt-seglares öden och äventyr, varav samtliga skriver om hur bråttom de har för att hinna över innan cyklonsäsongen. I oktober! Kanske var det inga glada avskedsvinkningar de där människorna gjorde? Kanske var det varningssignaler? Vad håller ni på med galningar?! Vänd genast om!
För att inte noja för mycket bestämmer jag mig käckt för att muntra upp båten med en riktigt god svensk kladdkaka. Innan jag hunnit börja ligger dock redan den förste besättningsmedlemmen och spyr i en hink. Kanske bäst att vänta… Här är receptet i alla fall, för dig som sitter hemma i det lika blåsiga men kanske litet mindre gungiga Sverige.

P.S. Glömde berätta att jag nästan blev biten av en revhaj när jag skule plocka ostron vid ett rev för ett par dagar sedan. Allt sedan jag panikslagen fick en haj på fiskkroken har det skämtats friskt om mig och hajar på båten, så jag reagerr inte när en av besättningsmedlemmarna pekar bakom mig i vattnet och säger: - Jo, gå försiktigt hitåt, jag tror det är en haj bakom dig. När jag väl fattar, får jag förstås panik och plaskar vilt skrikande upp på stranden. Lyckligtvis är hajen räddare än jag, och de läckra ostronen bärgades och avnjöts med citron på akterdäck medan resten av besättningen tog dingen på upptäcktsfärd. Jag hade liksom fått nog, och ångrade mig inte ens när de kom tillbaka och berättade om ett möte med två stora stingrockor. Tack så mycket, om en sådan kunde döda Steve Irwin, skulle den säkert slukat mig som aperitif.

Världens godaste och segaste kladdkaka
2 ägg
3 dl socker
4 msk kakao
1 tsk nescafé
1,5 tsk vaniljsocker
1 1/4 dl smält smör (100 g)
1,5 dl vetemjöl
Vispa ägg och socker pösigt.
RÖR i övriga ingredienser.
Grädda i 35-45 min i 175° ugn (tills den släpper från kanten, men glöm den gärna i ugnen litet för länge, då blir den ännu segare:-)
Smöra och bröa formen ordentligt innan du häller i smeten, annars blir den väldigt svår att diska.

1 kommentar:

Peter sa...

Värsta äventyret !