Det var tydligen nån slags debatt på TV igår. Mellan "Fredrik" och "Mona". Redan 20 minuter innan programmet börjat konstaterade Aftonbladet att läsaromröstningen visade att "Reinfeldt vann debatten". Behöver jag tillägga att jag inte ens slog på TV:n? (Den här gången heller...!)
Själva ordet politik låter som nåt fult. (Och det är kanske inte så konstigt med tanke på ovanstående.) Därför blir jag heller inte förvånad när kompisar säger att de är "totalt ointresserade av politik". Samtidigt är de urförbannade på att de inte får dagisplats i sin stadsdel, eller att deras morsa utförsäkrats trots att hon är för sjuk för att jobba. Eller att rika knösar sätter in barnbidraget på bosparkontot medan de själva räknar dagarna till den 20:e varje månad. Osv. Osv.
Men om politik ska framställas som nån jävla idolomröstning på TV så förstår jag att folk inte pallar att sätta sig in i skillnaderna mellan partierna. Jag har flera gånger propagerat här på bloggen för litet mer rak konsumentupplysning inför valet i höst. Och då menar jag inte exakt vilka förslag som ger dig eller mig mest klirr i plånboken. Den + och -listan blir rätt ointressant för de flesta. Jag försökte kolla på skillnaderna mellan de olika budgetförslagen i förra veckan, men konstaterade, precis som ekonominyheterna och bankekonomerna, att skillnaden för en vanlig löntagare blev så liten att det blev ointressant. Det är inte med plånboken man röstar, iallafall inte i första hand.
Det är klart, att om det är något förslag som påverkar en själv jättemycket så kan det avgöra. Men det är som med föräldraledigheten; det är inte de som tjänar på det som låter sin bebis träffa båda föräldrarna ungeför lika mycket, tvärtom.
Jag tjänar på moderaterna, men jag tror inte på deras samhälle, där var och en klarar sig själv och bara marginellt ställer upp när någon behöver en hjälpande hand. Jag är övertygad om att jag, precis som Maryam, blir starkare när folk omkring mig får chansen att växa och bli starkare. Därför är jag beredd att betala rätt mycket för att slippa ett samhälle som blir allt kallare och hårdare för mina barn att växa upp i. Men jag tror faktiskt inte moderaterna och deras stödpartier vågar prata ideologi. Dörför att de veta att de flesta mäniskor gaktiskt varken gillar eller tjänar på ett samhälle med stora klyftor, som deras politiska idé bygger på. Därför gör de allt för att få folk att fokusera på personer istället. Personen Fredrik kan ju liksom ingen reta sig på.
Jag har av partikamrater blivit tillsagd att inte svära på Facebook, men i morse skrev jag så här efter att käbblet utbrutit om vem som vann partiledardebatten i TV igår kväll: - Men hur fan orkar ni? Jävla sandlådediskussion! Avgör ett TV-program hur man röstar? Och röstar man på en person eller på vilket slags Sverige man vill leva i? Redogör för skillnaderna mellan vilket samhälle "Fredrik" och "Mona" vill leva i istället, och ska ni bråka så bråka istället om vilket av de där samhällena som får fram flest nobelpristagare och minst våldsbrottslingar!
Fast å andra sidan...det kanske är precis så illa? Att folk röstar på en person och inte på en samhällsidé? När jag bläddrar vidare på fenomenet Facebook ser jag att många människor faktiskt bryr sig om att gå med i fåniga grupper som fokuserar på vilken partiledare de gillar eller retar sig på.
De kanske är så dumma att de beter sig likadant när de röstar som när de köper mineralvatten? Alltså att de köper den coolaste eller snyggaste flaskan, istället för det vatten som smakar godast eller är bäst för deras kropp? I så fall borde vi omedelbart göra Thomas Bodström till partiledare.
Och NEJ, nu menar jag inte att Thomas Bodström smakar illa eller är dålig för hälsan. Men han upplevs förmodligen som coolare än Mona Sahlin, trots att hon har sisådär 100 år mer erfarenhet av att regera ett land än vad han har.
Läs även andra bloggares åsikter om SVT Agenda, politik, partiledardebatt, socialdemokraterna, val 2010, politiks konsumentupplysning, personfixering och annat intressant
8 kommentarer:
Jag börjar mitt kapitel i Politik 2.0 med citatet: "Cosmetology has replaced ideology" från Neil Postman.
Det är inte svårt att hitta företeelser och trender som får mig att misströsta. Ideologier och debatten om dem ersätts av påstådda trendexperters betyg på hur väl partiledarna klätt sig vid det senaste grälet. Partier som rekommenderar sina företrädare att avstå från slipsar och pärlhalsband av oro för att skapa fel image för partiet, listan kan göras lång.
Men värst är i mina ögon den paniska oro för att väljarna inte skall förstå och som resulterar i uppdelningen av allt i svart eller vitt. För eller emot. Ja eller nej. Media driver politikerna framför sig och politikerna blir oroliga för att "inte kunna nå ut med sitt budskap". Resultatet blir debatter så förutsägbara och retoriskt fattiga att jag börjar tvivla på mitt eget förstånd.
Vad kan då politikerna göra för att vända på detta? Jag tror på det goda samtalet där det är lika viktigt att lyssna som att tala. Tala med oss medborgare, tala inte till oss. Exempelvis;
Solna Stads hemsida ger bilden av en problemfri stad, ett företagens paradis där miljöstipendierna haglar, ungarna kan välja och vraka bland välbetalda sommarjobb och där till och med drömfabriken Hollywood spelar in film.
Det är reklam och reklam handlar om längtan. Det är nog det som gör att reklam och stalinistisk konst faktiskt kan påminna om varandra. Det är samma tindrande ögon, samma förväntan, samma bild av världen, inte den värld som är, utan den som finns på hemsidan. Kanske är det därför som utopierna har dött ut: förr tog begärets energier ofta en politisk form: nu har de förvandlats till banal konsumism. Och bak den nutida reklamens idealmänniskor anar jag en lycklig sovjetmedborgare uppflugen på en glänsande traktor.
Alltså. Om våra behov blivit till begär som temporärt kan tillfredställas med konsumtion... Ja då köper vi väl den politiker vi tycker är snyggast och skiter i VDN-fakta? Om det nu hunnit gå så långt.
Skulle Mona Sahlin har erfarenhet att regera ett land? Ha, ha, vilket skämt. Hon kan ju inte ens hålla ordning i sin egen privatekonomi vilket hon bevisat gång efter gång. Stackars Sverige om hon ska försöka. Jag förstår om ni sossar börjar bli nervösa nu. Mona var ju inte direkt förstahandsalternativet till partiledare.
Peter. Nu är det väl inte riktigt så att det är Mona Sahlin ensam som gör det. Även om jag helst inte ser en röd-grön vinst (sorry bloggägaren) så är det där argumentet ett idiotargument som snarare visar på din okunskap än eventuell Sahlinsk ekonomisk koll. Finns exempel på diverse Nobelpristagare i ekonomi vars privatekonomi är rena skämtet.
Fru Graf skriver bra som vanligt! Politik har blivit fortsättningen på "att välja el-bolag" och vi ska förväntas sitta och jämföra tariffer. Det är inte mycket till visioner som partiledarna visar upp, dock tycker jag att Mona Sahlin är den som försöker bäst. Vår Fuhrer försöker han också men framstår mest som en räknenisse som inte kan räkna!
Peter - redan för två år sen konstaterade den fd politiske redaktören på Expressen, PM Nilsson, som alltså inte är socialdemokrat, att Mona Sahlin är oerhört kvalificerad för uppdraget. Läs själv hos Graf (http://johannagraf.blogspot.com/2008/09/landsfader-eller-landsmoder.html)
Jag tror att debatten skulle tjäna på att ni - på den mörka sidan - ägnade er åt sakfrågor istället för person.Tyvärr ser jag väldigt lite av det just nu.
"Luke my son - come to the dark side" *Darth Vader-andning*
Min gode herr Carl. Jag tror er sida skulle må bra av att inte sätta alla motståndare i samma fålla.
Vilket land har Mååna regerat?
Och vilken erfarenhet syftar du på att hon besitter som kvalifiserar henne att "leda landet"?
(För utbildning saknar hon ju fullständigt till skillnad mot Bodström...)
Sorry, men lite saklighet skulle inte skada!
Skicka en kommentar