Sluta retas för att jag har BEtoningsfel

I sommar har diskussionens vågor gått höga om hur ord ska uttalas. Egentligen. I Göteborg, där vi befinner oss på semestern, säger man Tjäx istället för Kex med K. Man köper däremot glass i Kiosken med K. Kalles kaviar heter kaviAAAr med långt A. När jag påpekar att de då i konsekvensens namn borde säga Tjaviaaar blir de irriterade på dumma Stockholmare.

Fan. Detta är mitt livstrauma. Halva jag är från Göteborg (mamma + mina första sju år + somrar och diverse jular) och halva från Stockholm (pappa + 30-nånting år). Detta har lett till många roliga och mindre roliga incidenter och kommentarer genom årens lopp. Jag byter nämligen dialekt helt oförhappandes. När jag är i Stockholm håller jag mig vanligen till en släpig och nasal Solnadialekt. Men det händer att jag plötsligt går över till Göteborgska, efter ett telefonsamtal med någon släkting, eller i en affär där expediten talar Göteborgsdialekt. Helt ofrivilligt, men vederbörande tror förstås att jag härmas för att retas. Pinsamt. I Göteborg låter jag som en infödd, men måste samtidigt ofta fråga om vägen, vart spårvagnen går eller så står jag oförstående inför något typiskt Göteborgsfenomen, varpå folk betraktar mig som antingen sinnesslö eller snobbigt världsfrånvänd. Dessutom har jag i alla tider kallats omväxlande "Jävla Stockholmare" eller dito Göteborgare när jag befunnit mig på "fel" ställe.

Ett uttalsfenomen har iallafall lösts denna morgon. Simpsonsfilmens premiär i USA kommenteras i SvD och där får jag äntligen förklaringen till hur Matt Groening uttalar sitt namn, Gräjning ska det vara. Det har jag undrat varenda gång eftertexterna till programmet rullat förbi. Och det gör de ganska ofta hemma hos oss.

Till sist avdelningen värdelöst vetande: Visste ni att det inte finns ett enda engelskt ord som rimmar på month?

Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om: uttal, betoning, ord, dialekter, Göteborgska, Stockholmska, Simpsons