Hur undviker vi maktens djävulska frestelser?

Efter gårdagens debattartikel i SvD har jag och de andra undertecknarna Jonas Morian, Sandro Wennberg, Alexandra Einerstam och Johan Westerholm fått tusentals (!) kommentarer, telefonsamtal och mail från människor som välkomnar en öppen partidebatt kring Juholts bostadsaffär. Vi påstår inte att Håkan Juholts agerande varit avsiktligt eller olagligt, för det vet vi inte än, men vi säger att man som partiledare med 17 år i riksdagen – borde insett att det är olämpligt.

Vi skriver om hur viktigt det är med personligt ansvarstagande och en god moralisk kompass i politiken. Annars förlorar folk tilltron, och i slutändan växer misstänksamhet, politikerförakt och slutligen hat. Förlorar människor tilltron till att politiker gör sitt bästa och är kapabla att förvalta deras förtroende och skattepengar väl, så kommer de inte finna det mödan värt att själva bidra och göra rätt för sig eller ens rösta på ett demokratiskt parti längre. Häri ligger det verkliga hotet, inte bara mot vårt parti, utan mot hela samhällskänslan.

Ett försvagat förtroende för den politiska sfären, att den består av roffare, har försatt Grekland i den position de är i. En position där låg skattemoral och en stor svart ekonomi nu fört dem till statskonkursens rand, som Johan Westerholm skriver.

Idag skriver Peter Weiderud från de kristna socialdemokraterna på DN Debatt delvis samma sak som vi skrev i Svenskan igår; att det inte handlar om förundersökningen och ifall Juholt följt lagen eller inte, utan om att vi måste återerövra en sund kultur där det aldrig går att krypa ur det personliga ansvaret.

Jag kommer osökt att tänka på Tage Erlander. När han slutat 1969 kom hans fru Aina till regeringskansliet för att återlämna några pennor hon hittat hemma, som det stod "Tillhör Statsverket" på. Inte för att de riskerade ett mediadrev om det upptäcktes, utan för att de tyckte att man skulle lämna tillbaka det som inte tillhörde dem.

Som Peter skriver: Väljarna vill inte ha felfria politiker. Men de vill ha ärliga och pålitliga politiska ledare.

Varför tappar man den inre kompassen? Jag tror det kan ha med långvarigt maktinnehav att göra. Alexandra Einerstam publicerar på sin blogg hela Václav Havels tal Maktens djävulska frestelser, och det är verkligen läsvärt. Politikern blir fånge i sin egen ställning, hos sina förmåner och i sitt ämbete. Det som uppenbarligen bekräftar hans identitet och därigenom hans existens håller i själva verket på att omärkligt ta hans liv ifrån honom.

Gustaf Fridolin har också läst Havel, och skriver i den utmärkta DN-artikeln Politiken har blivit en karriär:

Demokrati kanske är som kärlek - när vi tar den för given så dör den. Eller kanske är demokratin som en stol i ett arbetsrum för riksdagsledamöter. Om man ser den som en självklarhet så har den genast förlorat allt annat värde än att härbärgera en bakdel.

Demokratin är inte de människor som sitter i riksdagen, den är inte enbart ett sätt att förvalta ett land utan framförallt den upplevelse av delaktighet som människorna som bor där känner i de beslut de gemensamt fattar. Och då måste fler få möjlighet att göra en vända in i politikens maskinrum.

Det där sista har jag länge slagits för själv, att man inte ska sitta för länge på sina uppdrag. Både för att man riskerar att förlora kompassriktningen och bli ett med sitt uppdrag, men också för att man förlorar sitt fuck-off-kapital. När man blir beroende av sitt uppdrag för sin försörjning, när ens förmåga att betala hyran blir avhängig ens partilojalitet och förmågan att hålla sig väl med rätt människor så att man får sitta kvar, då riskerar man att få helt fel bevekelsgrunder för sina åsikter och ställningstaganden. Dessutom skulle både politiken och arbetslivet må väl av litet mer korsbefruktning. Som i fallet med Margot Wallström och Gustaf Fridolin, som gått ut och in ur politiken några vändor. Jag gillar inte Miljöpartiets regel om max tre mandatperioder på samma uppdrag, dels för att det frfelar hela syftet när de kommer undan med att en riksdagsman bara hoppar till Landstinget och fortsätter där i ytterligare 12 år, dels för att det är så slutgiltigt. Vad är det som säger att inte t ex Maria Wetterstrand skulle bli en alldeles utmärkt riksdagseldamot igen om hon bara tog en vända ut i arbetslivet några år och sedan fick komma tillbaka till riksdagen?

Själv tänker jag tillämpa min egen regel om var tredje mandatperiod utanför politiken. Två inne, en ute, och sedan kan man om man har lust kandidera igen. Mina åtta år har gått nu, och jag ska alldeles snart sluta. Iallafall med politiken som yrke. Jag kommer alltid jobba frivilligt som vanlig medlem. Och kanske kommer jag tillbaka när jag fått vara ute i arbetslivet igen några år och hämtat ny kunskap. Om vikten av att bryta innanförskapet skriver jag på Aftonbladet Debatt idag.

Men det duger inte med bara "more of the same"; nån ny ur partitoppen som suttit lika länge, om än aldrig så grundligt synad i sömmarna. Precis som i Solna, där den korruptionsåtalade moderaten Lars-Erik Salmine till slut tvingades avgå, kommer en efterträdare till Juholt väljas i det närmaste toppskiktet. Mitt krav på en valbar politiker, oavsett position, är att han eller hon tillbringat mer än halva sitt yrkesverksamma liv utanför politiken och ha åtminstone mer än halva sin vänkrets utanför politiken. Är det för mycket begärt, ja då har vi ett verkligt stort problem!

Mer om det förslag för att ge gamla politiker litet fuck-off-kapital som jag skriver om i Aftonbladet Debatt idag, kan du läsa om HÄR.

Att kalla sig folkrörelse förpliktigar, tycker jag. Om hur nära hycklarstämpeln ligger, skrev jag om i våras, långt innan jag visste vad som skulle komma.

Jag har samlat på mig ett antal åsikter och idéer under mina fredagar på caféet utanför Solna stadshus, dit jag flyttade ut direkt efter att valstugan transporterades bort efter valet förra hösten. Här är den Att-Göra-Lista för (S) som dessa grymma samtal resulterat i.

Igår chattade jag, Widar Andersson och Jonas Morian med Aftonbladets läsare om Juholtaffären. Läs hela chatten HÄR. Lyssna också gärna på Jonas Morian i P1 Morgon. Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, Håkan Juholt, bostadsbidrag, bedrägeri, riksdagen, riksdagsledamot, korruption, Solna, förundersökning och annat intressant