Är det inte det ena så är det det andra, sa gumman som blödde näsblod. För några år sedan var det ökande antalet äldre den stora utmaningen mot välfärden och nivån på kommunalskatten. Gunnar Wetterberg på SACO var en av de flitigast i ämnet och jag var själv och lyssnade på hans domedagspredikningar om hur svårt det skulle bli för en krympande skara unga att ta hand om en växande skara äldre. Nu har Gunnar upptäckt, kanske i takt med att han själv blivit äldre, att många jobbar på bra trots att de fyllt både 65 och 70.
Nej, nu är det istället ett annat hot vi måste komma tillrätta med om välfärden ska behållas intakt. På DN Debatt idag skriver han om skillnaden i produktivitet mellan privat och offentligt. Det privata näringslivet har haft en fantastisk produktitetsökning under många år, men hur ska vi få personalen i den offentliga sektorn att ställa upp? Hur ska vi dem att "kapa spilltiderna"? Om ett privat företag ökar produktiviteten slår det igenom i löneutvecklingen. Men i den politiska debatten förskjuts intresset från vad som görs istället till hur många som gör det, skriver Gunnar. Sedan pläderar han själv för att enheter som klarar jobbet med mindre personal borde få högre lön.
Suck. Jag känner vibbarna från den gode Bo Söderstens rusiga 90-talsartiklar om sydkoreanska daghem där en förskollärare ledigt klarade att ta hand om 30 barn, som dessutom satt stilla i sina bänkar och aldrig bröt av sina kritor. När ska gubbarna fatta att kvalitet och produktivitet i människoyrken inte går att rakt av jämföra med produktiviteten på Volvo? Att det där VAD som görs inte alltid är så lätt att mäta? Dumhet är verkligen när man,,. i brist på förståelse för det svåra istället övergår till att prata om (och mäta!) det som går enkelt!
Jag kommer osökt att tänka på filmen Tuppen med förlaga i Ivar Lo-Johanssons novell Kvinnofabriken, där Magnus Härenstam tidsstudiemannen som fabriksledningen skickar ut för att mäta effektiviten på arbetet hos flickorna i textilfabriken.
Hur sjutton ska man kunna mäta vad som INTE inträffar när en duktig socialsekreterare, en engagerad lärare och ett föräldrapar reder upp en stökig tonårsunges situation? Finns det några produktivitetsmått på minskat magont hos småtjejer? Någon formel för att mäta småbarns talutveckling och trygghet i förskolan? Har jag höjt eller sänkt produktiviteten om jag klarar en klass på 36 barn själv men färre får en den djupa grundförståelsen och engagemanget matematik, vilket kanske i syns i antalet godkända, men i antalet nobelpristagare om 20 år? Om vi med en duktig lärare till i laget istället ökar kvaliteten i kunskapen så att fler får MVG? Eller samma insats, men hindrar två elever från att hoppa av gymnasiet, vilket några år sannolikt ökar kostnaderna för KomVux?
Det finns ett berömt räkneexempel som visar hur mycket minskad ohälsa hos en enda unge kan minska samhällets kostnader nåt enormt. Jag kommer inte ihåg siffrorna, som säker ändå ökat sedan jag såg dem, men det handlade om många, många miljoner. Om jag som barnskötare, fritidspedagog, speciallärare eller socialarbetare kan ta åt mig äran för att ha fått denna unge på rätt köl, kan jag alltså gå hem och ta ledigt med full lön resten av livet och ändå ha varit synnerligen produktiv för samhället.
Tidsstudiemannen, kom ut i verkligheten och mät!
En annan dumhet herr Wetterberg begår, är när han sätter sitt hopp om ökad effektivitet i offentlig sektor till det ökande antalet privatiseringar. Där kan ju personalen själv ta hand om rationaliseringsvinsterna. Jojo. Jag ska ta ett färskt exempel: Jag hade en skolklass från Vittraskolan på besök i stadshuset i veckan. När de berättade om sitt missnöje med övnignsämnena framgick det med all önskvärd tydlighet vad marginalvinsterna till den företagsledningen tagits ifrån. Skolan är byggd helt utan övningssalar eller gymnastiksal. Idrott, textilslöjd, träslöjd, bild och hemkunskap utövas alltför sällan och då under bedrövliga villkor. Om kollektivtrafiken är försenad blir det ingen idrottslektion i den inhyrda salen på stan. När båda av skolans sammanlagt två symaskiner gått sönder blir det teoretisk slöjd osv. I mina barns kommunala skola måste skolpengen räcka även till övningsämnena, i den privat drivna Vittrakoncernen blir det pengar över. Rationaliseringsvinst? För koncernchefen, ja. För barnen och samhället i stort? Knappast.
Gunnar Wetterberg har sagt mycket klokt förut, men detta var både grunt och dumt.
En poäng vill jag dock ge Gunnar Wetterberg: Kvaliteten i verksamheten kan öka med fler incitament för de offentliganställda att "ställa upp". Jag gillar dock inte Gunnars uttryck, för jag tror att de allra flesta med människonära yrken inte valt dem för den fantastiska lönen, utan för att de brinner för att jobba med människor. Men det finns eldsjälar, som både klurar ut nya metoder och med sitt personliga engagemang ökar kvaliteten, och dessa borde man hitta sätt att belöna. Men kanske är det inte en löneförhöjning på kollegornas bekostnad som gör att eldsjälarna orkar och stannar kvar i yrket.
När jag och en kollega på 80-talet fick Stockholms stads kvalitetspris inom barnomsorgen var det inte prissumman som gjorde oss gladast. Dem satsade vi på en riktigt bra fest för hela enheten. Nej, det var erkännandet; att någon hade sett det arbete vi gjorde och vilka resultat det lett till. Ett annat erkännande hade förstås också varit att betala oss anständiga löner, men dumma idealister som vi var, brydde vi oss faktiskt mindre om det.
Tycker du detta ämne är intressant kan du läsa mer på andra bloggar om DN debatt, Gunnar Wetterberg, produktivitet, effektivitet, rationaliseringsvinster, Bo Södersten, offentlig sektor, kvinnolöner, privata näringslivet, kommunalskatt
6 kommentarer:
Tänk om man hade fått ha teoretisk slöjd! Slå i tomma luften med en fiktiv hammare, såga en osynlig regel...
Lönsamhetstänkandet har lätt absurda konsekvenser, och att ha högre utbildning räcker uppenbarligen för att upptäcka det.
Långt och intensivt! Kan ana en viss hetta från tangenterna... Men, trots olika i färgpaletten så är det ändå huvudet på spiken.
Suck. Det här känns mest som ännu ett "argument from ignorance" --- bara för att *du* inte har klurat ut hur man ska mäta produktionsökningar i "människoyrken" så antar du att ingen kan det. Naturligtvis är det inte är samma mått som gäller på Volvo, men det betyder inte att det inte finns några mått. Det mest uppenbara är ju att låta konsumenterna (vårdtagare, föräldrar till dagisbarn och skolungdomar) själva välja var man skaffar sin service. De kan antagligen själva bäst mäta kvalitéten på de tjänster de vill ha.
Ditt exempel från Vittraskolan talar rakt emot resten av ditt inlägg. Deras missnöje är ju ett direkt bevis på att visst finns rimliga produktionsmått. Du säger att rationaliseringsvinsten gick till koncerchefen och inte till verksamheten -- det är ju precis det som Wetterberg vill undvika! Det är bara det att i det offentliga är staten koncernchef. Varför ska alla rimliga spelregler plötsligt vändas upp och ner så fort vi pratar om staten som huvudman?
Naturligtvis går det att tänka sig absurda konsekvenser av en privatiserad skola, som teoretisk syslöjd och annat. Skillnaden mot en planekomonisk värld är dock att sådana absurditeter blir högst tillfälliga.
Poängen med privatiseringar är nämligen att en valfrihet uppstår. En sådan skola som gör beställarna (elever och föräldrar) missnöjd blir snabbt utan elever och får lägga ner eller styra om sin verksamhet att leverera något som faktiskt efterfrågas.
Dessutom tittar du bara på skolans värld och glömmer all annan offentlig verksamhet. De flesta som lär ha betydligt större effektiviseringspotential än skolan.
Du jämför också äpplen och päron. Ökad produktionseffektivitet på en bilfabrik bör kanske inte jämföras med den på tjänsteproduktion. Även om så kan göras eftersom liknande produktivitetshöjningar går att åstadkomma i tjänsteproduktion, då de metoder för effektivisering i varuproduktion också går att applicera på tjänsteproduktion.
Tittar vi isolerat på tjänstesektorn så har produktiviteten ökat betydligt mer i privat än i offentlig sektor. Det bör därför inte vara helt orimligt att anta en avsevärd potential för produktivitetsförbättringar inom offentlig verksamhet.
/M
När vi talar om valfrihet är det en sak vi måste hålla i minnet: Valfrihet kräver en viss överkapacitet för att bli verklig valfrihet, och inte bara frihet att stå i kö till exempelvis en skola. Och överkapacitet kostar. I skolans värld, som var det jag talade om i mitt inlägg, är det mer trögrörligt än på exempelvis tandkrämsmarknaden. Gillar jag som kund inte smaken på Colgate, plockar jag helt enkelt en annan tub från hyllan nästa gång jag är i affären. Om en skola inte är bra, t ex för att ungarna inte får sina övningsämnen, är det inte ett lika enkelt val att ta sin Mats ur skolan, även om vi skattebetalare skulle bestämt oss för att hålla med ett överutbud av platser.
Jag säger INTE att det är omöjligt att mäta kvalitet i människonära yrken, men att det är svårt och att metoder för effektivitets- och produktivitetsmätning från andra sektorer inte går att applicera på förskolan, skolan eller hemtjänsten. Däremot öär jag mycket intresserad av att hitta vettiga sådana metoder för utvärdering av kvaliteten, inte minst för att det sporrar de anställda att göra ett bättre jobb som de kan känna sig stolta över. Att dessa sektorer är skattefinansierade gör dem förstås extra intressanta att mäta, eftersom de behöver legitimeras för att folk ska känna att de betalar för nåt vettigt och samhällsnyttigt.
Jag tror att kundnöjdhetsundersökningar definitivt är en väg att gå. Men det finns forskning som visar att även den metoden brister, för föräldrar och anhöriga tenderar att vara litet för nöjda med just det val av dagis/skola/äldreboende de gjort. Orsakern astår enligt forskarna att finna i a) att man är osäker på om ens svar verkligen förblir anonyma och b) man vill inte erkänna för sig själv att man gjort ett dåligt val.("Kvaliteten på dagis är ju låg nuförtiden, men just mina ungars förskola är riktigt bra")
Johanna,
det du säger angående överkapacitet är inte riktigt sant. Det finns mycket forskning på marknader utan nämnvärd överkapacitet som fungerar alldeles ypperligt ändå. Det finns många orsaker till att det förhåller sig det på det viset. En förklaringsfaktor som är tillämpbar för en avreglerad skolmarknad går att finna i teorin om utmaningsbara marknader (och ja, det finns empirisk forskning som stöjder teorin).
Är marknaden utmaningsbar räcker det att t.ex. "hota" med att ta barnen ur skolan om inte något görs åt kvaliten eller vad det nu kan vara man vill ha förändrat/förbättrat. Det behöver inte finnas en (omedelbart tillgänglig) alternativ skola att sätta barnen i. Ägarna av skolan vet att om föräldrar och barn inte är nöjda kommer skolan inte att överleva (och ev. göra vinst) på sikt. Alltså har de incitament att hålla barn och föräldrar (kunderna) nöjda.
När vi ändå talar om överutbud så får jag känslan av att du anser det vara ett problem med privata skolor eftersom det blir mindre resurser kvar till de kommunala alternativen. Vi vet från forskning att marknader allokerar resurser avsevärt mycket effektivare än någon centralstyrning (inte minst eftersom individuella preferenser kan tas tillvara). Så problemet är nog inte att privata skolor tar barnen utan att de kommunala (eller privata) skolor som tappar barnen inte gör sitt jobb särskilt effektivt.
Låt mig se om jag kan hjälpa dig att vända på steken angående ditt påstående att "man inte vill erkänna för sig själv att man gjort ett dåligt val". Öppna boken "Världens verkliga tillstånd" av den danske forskaren Björn Lomborg han ger mycket övertygande bevis för att folk i gemen har en tendens uppleva närmiljön som avsevärt mycket bättre än vad miljön (som är ett av bokens ämnen) i stort upplevs vara. Det är inte orimligt att detta har med tidningarnas förkärlek för domedagsprofetior och andra generellt dåliga nyheter... (hur ser andelen goda/dåliga nyheter ut?)
P.s.s. är det inte otänkbart att det förhåller sig kring frågan om de dåliga eller bra förskolorna. Man läser i tidningen om enstaka exempel på dåligt fungerande förskolor och generaliserar själv fram till att det fungerar så dåligt i samhället i stort.
//M
Skicka en kommentar