Solna - igår, idag, imorgon, för alltid

Jag visste tusan inte vad jag gjorde när jag startade den där Facebookgruppen! Eller rättare sagt, jag TRODDE jag visste vad jag gjorde: startade ännu en töntig grupp som precis som alla andra Facebookgrupper skulle dö tvindöden inom kort. Så blev det inte... Gruppen Solnamos är som en lavin, som bara väller fram och startar nya samtalstrådar, som i sin tur startar nya. Bilder läggs ut, på människor och hus man glömt fanns, och historier berättas, om lappskojsen, Hagafesterna, v-jeansen, fritidsgårdarna, husen, salt- och pepparligan, musiken, kändisarna. Till och med folk som av princip ALDRIG går med i en jävla Facebookgrupp skriver och ber att få gå med.

Jag tror det är nostalgin. Och att folk som växte upp här under rekordåren 60-70-tal börjar bli gamla*. Då börjar man nämligen fundera på vad som är viktigt i livet. När vi slutat samla bär och nötter, samlar vi minnen. Föda till en annan slags hunger. En hunger som växer sig allt starkare när vi samlat oss trötta på skalper, titlar och prylar.

- Nostalgi är en slags konverterad framtidstro, som Larsa Lindblad sa** i en fullsatt matsal på Backstugan i gamla Filmstaden när Solnamosen möttes IRL i förra veckan. Vi har vuxit upp, skingrats, glömt bort, fått barn, sett dem plötsligt bli stora och så PANG, är det nåt som händer. Man börjar minnas, fundera över livet, jämföra Solna nu och då, sakna grejor och vips, hänger man på nätet och påstår på fullt allvar att Zingo choklad var kanongod.

Nostalgin har kallats för en snuttefilt i en skakig värld. Men är det bara nostalgi? Nä, jag skulle vilja säga att det handlar om nåt mer och viktigare. Ett samhälle som inte minns sin historia har ingen framtid, har Lorentz Lyttkens sagt.

När jag var 15 och irriterad på morsan sa jag: -Meeh, bry´rej om och lägg dig i! Gammal god Solnaironi för: "Det där, mamma lilla, tycker jag egentligen inte att du har med att göra". Men jag tror att det är precis tvärtom vi ska göra om vi ska må bra och inte bara ha det bra ställt i Sverige 2011: Bry oss om och lägga oss i! Idag finns det många krafter som gärna vill rasera föreställningen att vi har nåt med varandra att göra. Helst ska vi shoppa loss duktigt och gå hem och stänga dörren till vår bostadsrätt och begränsa svår folkliga röst till knapparna på mobilen under Melodifestivalen.

There is no such thing as society, sa en gång nyliberalismens första dam i Storbritannien, Margret Thatcher. Hennes våta dröm var att samhället egentligen inte skulle behövas, eftersom vi består av ett antal kloka individer som kan träffa rationella val på marknaden och därmed inte behöver varandra.

Men om vi inte känner varandra, inte får minnen att dela, ja då samexisterar vi inte längre. Då blir det förr eller senare konflikter och slitningar. Då kommer var och en kräva sin rätt av samhället, utan att samtidigt anse att han har nån plikt gentemot andra människor. Då finns det inget samhälle mer helt enkelt.
DÄRFÖR var det så viktigt att börja prata med varandra, minnas tillsammans, men även drömma om framtiden. När Solnamosen möttes flödade minnena, men också idéer som föddes ur alla minnen:

- Vart tog portvakterna vägen? Var det inte rätt bra med en gubbe, om än rätt sur, som gick omkring och höll snyggt och tryggt? Visste ni t ex att björkarna på Uppfartsvägen planterades av en sådan portis, nämligen Larsas farsa. Familjen fick bo hyresfritt,men det gissar jag var ett rätt billigt pris i jämförelse med dagens entreprenadfirmor som, i bästa fall, kommer en vecka efter felanmälan.

- Och alla de där fritidsaktiviteterna som alla Solnaungar kunde gå så billigt? Föreningarna erbjöds kommunalt subventionerade pröva-på-kurser i ridning, konståkning, fiol, schack, slöjd, balett och segling. Det skulle på dagens svenska kunna kallas en "win-win-situation" för föreningslivet, socialtjänsten och polisen. Nu skjutsas de ungar som har föräldrar som orkar, hinner och har råd till svindyra kurser, medan resten av kidsen hänger i centrum.

- Och tvättstugorna, ölhaken, caféerna där man kunde sitta och hänga hela dagen, de var ju rena skvallercentralerna. Men skvaller är ju egentligen en slags kitt som håller oss samman, och fyller en viktig social kontrollfunktion. Känner man människor så bryr man sig. Nu hejar inte ens folk på varann i trappuppgången och folk ligger och dör i lägenheten utan att nån saknar dem.

DÄRFÖR tycker jag också det är väl använd tid att flytta ut från stadshuset och sitta och fika och prata med Solnaborna varje fredag. För att politik inte bara är ekonomifrågor utan även människors samlade kraft. Eller, för att prata så att även ekonomerna förstår: Jag genererar humankapital.

Om du är gammal Solnabo kan du gå med i gruppen Solnamos på Facebook. Vill du bara minnas i största allmänhet, kan du skriva en kommentar till det här inlägget.

*När blir man egentligen gammal? De flesta medelåldersvänner häver förr eller senare ur sig nåt i stil med "Det är bara utanpå som vi är gamla. Inuti är vi fortfarande 18 år". Det är säkert sant, ända tills de börjar prata med 18-åringar... Det kanske vi också borde ägna oss litet mer åt?

* *Egentligen var det Lasse Åbergs ord, från boken Två Lösa Boy och Rekordmagasinet: "Nu då vi inte har nån framtid är nostalgi en sorts krökt framtidstro..."

Läs även andra bloggares åsikter om Solna, Solnamos, Facebookgrupp, nostalgi, barndom, ungdomsår, att bli gammal, medelålders, minnas sin ungdom, Zing choklad, v-jeans, salt- och pepparligan, fritidsgård, ungdomsgård, portvakt, civila samhället, välfärd, politik, cafedemokrati och annat intressant