Bidra till tillväxten, klappa katten och barnen

Antingen är jag extremt ute... eller så är jag extremt inne? Jag hinner aldrig se på TV, så jag vet inte vem Idol-Knatte/Knatte/Tjatte är. Jag hör till dem som fortfarande hoppas hitta fragment av nyheter i Aftonbladet och irriterat scrollar förbi alla kändisreportage. På en kändisfest jag var på i förra veckan kände jag inte igen ett enda av namnen på dem som uppträdde. Och till helt nyligen trodde jag att en Partille-Johnny var nån som hette Johnny och bodde i Partille.











Lika illa är det med mode. När modependeln hunnit gå ett helt varv och det åter blir inne med kläder jag en gång själv burit, fast ännu fulare, tappar jag lusten att hänga med orkar mest handla när jag är utomlands. Men eftersom jag inte är utomlands så ofta som de människor som droppar ord som "Jaså den här, den gjordes bara i tre exemplar av en japansk designer jag mötte när jag var i Tokyo senast", så blir det rätt magert på credkontot. Här hemma har jag t o m sjunkit så lågt att jag inte längre blundar hårt när jag ser "Rolling Stones t-shirt 149:- i skyltfönstret till affären för män som givit upp. Jag börjar skratta istället. Det betyder nog att jag också givit upp.

Och eftersom jag är uppfostrad av mor- och farföräldrar som kom från den tid då traditioner och sparsamhet var ideal, och dessa numera är döda, har jag ett hem där ord som "redecorate" eller "släng och köp nytt" är bannlysta. Detta plus det faktum att jag med åren fått hyfsad bukt med min existentiella ångest gör att jag inte hör till dem som anger "shopping" som ett fritidsintresse.

Men jag kanske i själva verket är jätteinne? För tänk efter; är inte konsumismen på fallrepet? Jag kanske medvetet har "downshiftat" eller anammat "antikonsumtionstrenden"?




Yes! Jag ska genast börja öva på meningar som "Ett samhälle som har konsumismen som kulturidentitet är inte hållbart" så att jag har ett trovärdigt svar nästa gång nån anmärker på min nollkoll. Eller ännu coolare: "Du är bara avundsjuk för att jag har fått möta Morpheus och äta det röda pillret". Men innebär bristen på deltagande i köp- och TV-festen att jag är smartare eller trendigare än andra? Nä, det gör det nog tyvärr inte. Jag börjar nog bara bli gammal.

Eller stressad! påminner mig släktingen som ringer mitt i skrivandet och undrar varför jag inte ens hinner svara på SMS nuförtiden. Så är det kanske snarare. Jag har nog lydigt tuggat i mig det blå pillret ändå och traskat på i samma livslögn, med samma ytliga materialistiska värderingar och prestationshets som alla andra. Det är inte bara skadigt för hälsan, relationerna och miljön. Det är dessutom direkt kontraproduktivt, ja olönsamt. Modern forskning visar nämligen att de starkaste drivkrafterna bakom ekonomisk tillväxt finns utanför marknaden, främst i form av investeringar i humankapital (t.ex. utbildning, hälsa och social tillit).

Så nu tänker jag bidra till tillväxten genom att gå och klappa katterna och barnen.

Men först måste jag läsa ikapp Hanna Fahls melodifestivalblogg i DN. Även om jag slutade hänga med när barnen blev för stora för att vilja titta, måste man ju ha nåt slags socialt kitt för att hålla ihop samtalet i fikarummet på jobbet. De få gånger jag hinner ta mig till fikarummet...

Men själva programmet orkar jag bara inte playa. Har dessutom hört ett hemskt rykte om att Christer Sjögren sjöng "Life on mars" och såg jag det skulle jag kaskadspy på mormors matta (den som inte får slängas). Fick en liknande obehagskänsla i magen när jag häromveckan lyckades se ett halvt avsnitt av På Spåret, där en musikfråga handlade om Iggy Pop. Nåja, det kunde varit värre. Kicki Danielsson kunde tolkat Janis Joplin, eller Pernilla Wahlgren härmat Patti Smith.











Brr! Det är andra veckan i februari, men solen skiner och det finns förhoppningar om en ny vår.

Läs även andra bloggares åsikter om melodifestival, inne, ute, hänga med, mode, åldrande, gammal, otrendig, konsumism, antikonsumism, shopping, TV, shoppa, livsstil, downshifta och annat intressant