Är det Borg eller Sahlin som vurmar för kommunismen?

I helgen har vi (S) i "lenet" haft kongress. Frågan om subventionerade penisatrapper till könsbytande kvinnor har varit uppe, liksom om vi borde återanvända utbränt kärnbränsle, ifall det är bra eller dåligt med en absolut tak-över-huvudet-garanti för hemlösa och om föräldrar som behöver nattis ska förvänta sig pedagogik eller bara omsorg. Högt och lågt, för och emot.

Men nåt som utkristalliserade sig allt tydligare ju fler talare som var uppe, var det välbehövliga svaret på varför man ska rösta socialdemokratiskt. Det där har folk haft litet svårt att förklara, speciellt de som "fötts in i partiet". Och vi som engagerat oss på gamla dar har ofta haft nån speciell anledning som gjort att vi blivit förbannade och gått med. Så varför är vår ideologi så bra då? Jag tycker att den som sade det klarast var logistikern och egenföretagaren Toralf Blomberg, en f d moderat fullmäktigeledamot från Värmdö som tagit steget över blockgränsen och blivit socialdemokrat hos oss i Solna:
"Jag insåg att det var smartast, både för Sverige och för mig som individ. Ett samhällssystem som strävar efter att utjämna klyftor och få med så många som möjligt på utbildning och jobb, är helt enkelt mer framgångsrikt".

Här har han mycket empiri i ryggen, både OECD:s undersökningar och nu senast Richard Wilkinsons digra faktasamling i boken "Jämlikhetsanden". Den handlar som titeln möjligen antyder om jämlikhet och om det faktum att detta är tillväxtbefrämjande.

När Mona Sahlin höll tal igår uttryckte hon det så här: Vi blir starkare tillsammans, men också jag blir starkare tillsammans.

Av var och en efter förmåga. Åt var och en efter behov. I den ordningen. Det är en klockren idé, sade hon.

Det där är ju från början en marxistisk tes, för även Marx kläckte ju några kloka tankar, trots att det mesta var flumteorier som ledde till överhetsstyre, fattigdom, förtryck och massmord.

Om Mona lånat några ord från Marx, tycks dock Anders Borg ha lånat en hel teori.

Hans tal om att vi måste öka klyftorna för att på sikt kunna minska dem, påminner misstänkt mycket om idén om proletariatets diktatur som kommunisterna införde efter ryska revolutionen med motiveringen att det var ett nödvändigt förstadium till jämlikhetens himmelrike.

Ett färskt exempel på hur feltänkt regeringen Reinfeldts ekonomiska experiment där de blint fokuserat på att få fler att söka jobb utan att fixa fler jobb att söka, är det pressmeddelande som Svenskt Näringsliv skickade ut i veckan om att företagen får allt svårare hitta utbildad personal trots massarbetslöshet.

En ny undersökning visar att vart femte rekryteringsförsök misslyckas. Det är till och med något fler i år (2010) än på toppen av förra högkonjunkturen (2007).

Samtidigt som de arbetslösa har ökat med 100 000 pers, finns det alltså en massa företag som förgäves letar rätt arbetskraft.

Det här får förstås reella och högst påtagliga effekter. Företag tvingas dra ned på expansionsplaner och tacka nej till nya uppdrag. Snacka om tillväxtfientligt!

I det här läget kommer regeringen med en budget som är kliniskt ren från nya yrkesinriktade jobbutbildningar. Det är sinnessjukt.

(S) alternativ, som de borgerliga röstat ner i riksdagen, innebär 100 000 fler i jobb, praktik och utbildning. 50 000 av dessa är fler utbildningsplatser. Till exempel 12 500 fler platser i yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning. Hade vi haft de satsningarna nu, skulle många fler haft jobb och företagen hade inte behövt avstå från från att anställa för att det saknas folk med rätt kompetens.

Dagens Arena skriver med isande skärpa att "ingenting av budgetens småplåstrande kan läka de öppna sår i samhället som regeringens politik har skapat. Var finns den långsiktiga satsningen på innovationer och ny företagsamhet, som ska ersätta de förlorade industrijobben? En politik som Borgs, som försöker öka utbudet av arbetskraft utan att öka efterfrågan, haltar betänkligt. Näringspolitik måste vara mer kraftfull än att skattesubventionera fram några tusen städjobb, droppar i ett hav av förlorade arbetstillfällen."

Finansministern påstod i uppskruvat, närmast desperat tonläge i riksdagen att han bedriver en keynesiansk politik. Men den ekonom som visade vägen ut ur 30-talskrisen pläderade inte för massiva skattesänkningar, utan för offentliga arbeten.

Hur vore det till exempel om man nu när priserna är låga passade på att starta några infrastrukturbyggen, som dessutom är nödvändiga både för miljön och Stockholms konkurrenskraft i ett Europa som är otroligt mycket vssare på detta än oss. Tunnelbanan till Karolinska till exempel! Världens modernaste centrum för Life Science, ska det försörjas med spårvagn i blandtrafik??? Galet! Och om nu nationalarenan byggs, tror ni det räcker med att förlänga pendeltågsperrongen och sedan ska folk vandra ett par kilometer för att komma dit, eller tar de bilen och ökar på trafikkaoset i Bullerbyn Solna?

Det är dags för klarspråk tycker Alliansfritt Sverige, som varit behjälpliga med fakta som sparkar. Kan DETTA månne bli den väckarklocka som regeringen behöver för att komma ur sin handlingsförlamning över den strandade jobbpolitiken?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, budget, Borg, regeringen, socialdemokraterna, s-kongress, socialdemokraterna i stockholms län, fördelningspolitik, rättvisa, jobb, arbetslshet, sjukförsäkring, skatt, skattesänkning, svenskt näringsliv, företagare, näringspolitik, innovationspolitik, infrastruktursatsningar, fler som söker jobb eller fler jobb att söka, tunnelbana till Karolinska, Keynes, kommunism, Sovjetregimen, poletariatets diktatur, Mona Sahlin, penisatrapper, nattis, utbrönt kärnbränsle, tak-över-huvudet-garanti, könsbyteoch annat intressant.