fredag, mars 26, 2010

Tokglad eller Waiting around to die?

Freaky friday, Leisure Friday, Fisa-i-soffan-fredag, kärt barn har många namn. Hur är din fredag?
Mitt sätt att avgöra det på är att notera hur jag ser på folk omkring mig. Är människorna som går omkring i Solna Centrum fula, feta och elaka mot sina barn; ja då har jag en riktigt dålig dag. Då gillar jag Townes van Zandt´s Waiting Around To Die:


Ser personerna runt omkring mig däremot hyggliga, vackra och nykära ut, jag då har jag en sådan där dag då jag kan uträtta storverk. Jag hoppas det är sådan dag idag, det är litet för tidigt att avgöra än, klockan är bara halv sju på morgonen.

Men det känns lovande, som vårens väg upp genom permalagren av snö kan besegra det mesta.

Jag har ingen aning om var det kommer ifrån men våren har verkligen slagit mig med häpnad den här gången. Som om man trodde det var kört. Förlorat. Som om vi faktiskt bara gick och väntade på att dö. Men på något konstigt sätt så mår jag bra där jag halkar, glider omkring på Solnas puckelpist till trottoar. Vinden är iskall och det är kallt, skitigt, snösmutsigt och så mycket PM10-partiklar i luften att Gauloises ter sig som ett hälsoalternativ.

Just där och just då, tar tankarna hoppsa-steg inuti huvudet längs en lista över saker som gör mig tokglad.

Systrarna Voltaires snuskigt dyra och syndigt goda lakrits.

Ray LaMontagne´s röst i Jolene

Tankar på ljuset, floden och cypresserna i Florens.

Middagen ikväll för att fira det nya stora bordet och att jag glömt att jag fortfarande inte har några stolar men att det inte gör nånting, det ordnar sig ändå på något sätt.

Bränna alla stålar på ett par lädertights från Helmut Lang

En immigt kall syrlig veteöl.

Mina angorastrumpor i alla färger. Tack, ni räddade mig denna vinter.

Snus och täcke och brasa och bok och en oändlig söndag.

Balenciagas Harness Platform Boots, trots att jag aldrig kommer att få tag i ett par.

Tanken på de stora fina pojkarna som inte alls kommer att knarka ihjäl sig där nere i Indien.

Den oerhörda kärleken. Livet.

Känslan sitter i länge...

1 kommentar:

alieninlandskrona sa...

Sedan Stadioncaféet, alltså nuvarande Sannas Hörna,stängde har jag till och från experimenterat med att återskapa den lök-kaviar som serverades där. I lagom mängd på rågsiktskaka och toppad med hårdkokta ägg är det en närmast sublim upplevelse att avnjuta.

Likt en besatt alkemist, till och från, har jag jagat den exakta balansen. Jag har skaffat storburkar Kalles kaviar från Dagab eftersom den i denna form är lite fränare. Jag har provat Ölandslök, gräddfil, silverlök, en klick majonäs, peppermixer och till och med lagring i upp till två dygn.

Inget har lyckats. Inte förrän i förra veckan. En fulländad, himmelsk nektar på lök, kaviar och gräddfil. Balans mellan gom och andlighet. Och så euforisk lycka över att ha fullbordat vad som påbörjades för så många år sedan.

Nu avvaktar jag den tomhet och käsla av vilsenhet som drabbar alla som hittar den heliga Graal. Den har drivit ädlare män än jag till vansinne. Så, Johanna, dina Balenciaga kanske är din Graal? Betänk i så fall den gamla bönen;

Käre Herre - bevara mig från det jag vill ha.